Regeringen ska snart lägga fram forskningspropositionen. Dessutom väntas en strategi för tekniska forskningsområden och våra nyvalda EU-parlamentariker i Bryssel börjar snart förhandla om nästa steg för europeisk forskning. Tillsammans kommer detta att forma förutsättningarna för svensk forskning och högre utbildning under överskådlig framtid.
Så att Sverige kan möta framtidens kändisar och okända utmaningar krävs en balans mellan strategiska satsningar och forskarinitierad grundforskning. Under det senaste året har dock en betydande del av den forskningspolitiska debatten präglats av uppmaningar om ökad politisk styrning av forskningen, undertecknade av företrädare för näringsliv och näringsliv.
Ur dessa upprop kommer man fram bild där forskningspolitiskt beslutsfattande baseras på ekonomiska effekter. Forskningen ska riktas mot strategiska innovationsprogram (SvD 4/8) och (delar av) de offentliga forskningsanslagen ska vara konkurrensutsatta för att främja kvalitet (Ny Teknik 29/10). I en ideologi baserad på tillväxtpolitik reduceras universiteten till kuggar i samhällets försörjningskedja.
Debattörerna har goda avsikter. Det som är problematiskt är istället vilken tidshorisont de ser för forskningspolitiken och vilken typ av åtgärder som är nödvändiga. För att få det rätt måste svenska beslutsfattare ha en bredare och mer välgrundad syn på akademins värde.
Akademin är verkligen användbar för samhället. Forskning levererar teknik och kunskap till industri och näringsliv, och forskningsbaserad undervisning producerar en framtida arbetskraft med konstruktivt kritiskt tänkande. Men värdet i akademin ligger inte bara i att skapa ekonomisk nytta för samhället.
Precis som demokratin behöver oberoende domstolar, fri konst och en fri press, behöver den också en oberoende, fri akademi. Vetenskapliga institutioner och faktabaserad kunskap där det fria tänkandet frodas och granskas – själva kärnan i universitetens uppdrag – är en grund för öppen, demokratisk debatt, samt en förutsättning för informerat beslutsfattande.
En ordning där politiker eller intresseorganisationer styr vvåra universitet för tankarna till auktoritära stater med kraftigt inskränkta mänskliga rättigheter. Tråkigt nog visar en ny rapport från UKÄ att politisk styrning redan är en av de största utmaningarna för den akademiska friheten även i Sverige. Så vi behöver mindre styrning, inte mer.
Med mindre styrning följer inte att akademin skulle börja missköta sitt sociala ansvar. Tvärtom visar tillgänglig kunskap att forskare är bra på att tidigt identifiera viktiga och samhällsrelevanta utmaningar. Det var till exempel forskarna själva som utvecklade grunden för dagens artificiella intelligens (AI), och det var forskarna som först gjorde mänskligheten uppmärksam på klimathotet.
Riktade spel kan endast adressera utmaningar eller kunskapsbrister som vi redan känner till. För att hantera frågor som samhället inte ens vet ska ställas idag krävs istället fri och nyfikenhetsdriven grundforskning. Forskningspolitiska beslutsfattare måste därför tänka en eller två generationer framåt: Vad händer då om den forskning som ska lägga grunden för framtidens problemlösningar prioriteras idag?
Politik kan ge viktiga bidrag till akademin. Det handlar bland annat om att minska de tillsynskrav som ställs på universiteten och som genererar onödig byråkrati, vilket regeringen glatt har tillsatt en utredning om. Kvarstår ser bland annat över hyresmodellen som begränsar universitetens möjligheter att bedriva forskning och utbildning (SvD 16/9 2023) och för att främja tydligare karriärvägar för att attrahera de allra bästa forskarna.
Regeringen borde också låta utreda möjligheterna att dela upp lärosätenas anslag så att administrativa kostnader inte urholkar forskning och utbildning och omedelbart avskaffa det produktivitetsavdrag som systematiskt urholkar högre utbildning. Det skulle positionera Sverige som en framstående forskningsnation, till gagn för både industri, näringsliv och samhället i stort.
Politisk styrning kommer inte att lösa de problem som hämmar utmärkt forskning och utbildning. Regeringen borde istället fokusera på att värna en självständig akademi som en del av ett demokratiskt Sverige och säkra mot okända utmaningar.
Med ett fritt och oberoende akademiskt system, där forskare självständigt tar ansvar för att lösa de viktigaste problemen och lärare är fria att utveckla starka och forskningsbaserade utbildningar, bygger vi en stabil grund för framtiden.
För Sveriges unga akademi,
Andreas Nord, ledamot av Sveriges unga akademi
Ruth Pöttgen, ledamot av Sveriges unga akademi
Erik Smedler, ledamot av Sveriges unga akademi
David Marlevy lmot Sveriges unga akademi
Pierre Nyquist, ledamot av Sveriges unga akademi
Gabriele Messori, ledamot av Sveriges unga akademi
