Utställning
Anastasia Savinova och Erik Thörnqvist
Maria Bonnier Dahlins Stiftels stipendiater 2024
Bonniers konsthall, Stockholm. Visas till 19/1
2000-talets konst har inga specifika stilar. Idag hämtar konsten motiv, metoder och material från alla aspekter av världen och alla delar av bilden. Blandformerna har ännu inga namn. I vår tid skapar varje verk och konstnärskap sin egen stil.
Utställningen med verk av Anastasia Savinova och Erik Thörnqvist på Bonniers Konsthall, Maria Bonnier Dahlins Stiftels stipendiater 2024, är samtida. Deras konst kommer från olika språk och visas separat, men baserat på samma metod, för att samla och ansluta.
Vägen till Anastasia Savinovas visuella värld är först rak och känslomässig, sedan chockerande och intellektuell. Jag slår mig ner i hennes installation “Tidal Gathering”, Tidal Gathering i min översättning.
I den trånga, mörka passagen sällskapet är åtta toppiga, rundformade varelser, omsorgsfullt klädda i skimrande blå musselskal (från Göteborg), vita sötvattensnäckor (från skånska Vombsjön), målande ankfjädrar, svepande tång och reptillaxskinn. “Waterwalk encounters” är namnen på figurerna, som tillkommit de senaste åren.
De verkar alla nästan gunga mot hålet i väggen där en videoslinga visar långsamt rullande havsvågor. Den heter “Oceanic cathedral”. Är det där varelserna kommer ifrån? Eller är det dit de ska? Öppningen har formen av en spetsig urna eller heligt kärl, lite sträv runt kanterna.
Något gåtfullt pågår här. Kanske för att figurerna i deras kroppar bär andra kroppar; fågeln, den åldrade kvinnan, antikens stiliserade gudinnaskulpturer, sagornas vänliga väsen. Och jag tror, den delbara ryska trädockan – Babushka.
Savinova samlar naturliga föremål, det har hon alltid gjort. När de är kopplade till varandra får hennes konst också nya betydelser. Inuti verken flödar minnet av barndomsfloden Volga. Och av faderns ikoner, där varje liten del bär en mening.
I den kraftfulla rumsinstallationen “Dialects of the deep” (2023) sammanfattas Anastasia Savinovas fall. Där hörs havets ljud och fiskens parningsljud i en komposition skapad i samarbete med ljudkonstnären John Andrew Wilhite och forskaren Rebekah Oomen.
Tre övergivna fiskebåtar i trä från norska Kirkenäs flyter från taket. De sjunger. Det är lätt att förstå hur konstnären såg valar i form av båtskrov. Inte bara sången utan även klungor av blågröna glasflottörer dyker upp från båtens skrov. Fisk stiger under reproduktion. Andlighet, erotik och djuphavsforskning i samma rum.
Vägen till Erik Thörnqvist verk i närmast industriellt utställningsljus är mer krokiga och sammansatta, byggda av kalla rördelar, gjutna kroppsdelar, glänsande aluminium, mjukt trä och rader av arkitektur- och designhistoriska referenser.
Det tar ett tag innan jag ser den sorgliga historien om funktionalismens rum och miljöer som ville väl men i sin sociala och estetiska renhetsiver kontrollerade kroppen och dödade begäret. Särskilt skolbarnets. Under uppväxten fyllde Thörnqvist sitt rum med alternativa legovärldar och målade Warhammer-killar, i egen tjänst.
Efter hand blir det tydligare hur Erik Thörnqvists objekt fungerar samtidigt bygger i en motberättelse, en frigjord och humaniserad motestetik. Den geometriska klätterställningen i metall travar sig fram på bara mänskliga fötter, konstnärens egna och gjutna. Här låter han den eleganta funk-loungestolen, i ett köpt exemplar av Charlotte Perriands 1920-talsdesign, trevande resa sig upp och gå, med utsträckta armar och silvriga fotproteser.
Rörelsen är dock motsägelsefull som titeln är: “Standmaschine III”. Orolig, följsam eller påträngande? Varje människa är en stol. Varje stol är en person. Stolsskulpturen “Standmaschine I” i mjuk intarsia följer personens halvstående kropp och går alltså inte att sitta i. Men sänder en salut till förebilden, modernisten Josefs Hoffmanns ironiska “Sitzmaschine”, maskin för sittande, från 1905.
Thörnqvists kritiska blandbilder är ofta brutala, men finjusterar också hur miljö och material stänger ute det avvikande och oönskade. I den kalla, vita kakelväggen “Politics of a hole” öppnas ett sensuellt hål för kroppskontakt och beröring. På höga ljusgrå socklar vilar kontaktsymbolerna för den förbjudna homosexualiteten, som den gula nejlikan och den marinblå näsduken. Erik Thörnqvists byggda bildvärld bildar en tragikomisk labyrint av begär och lidande.
Läs mer: Stipendium för unga konstnärer
Läs mer om konst på dn.se
