Jag har blivit minimalistisk – jag kramar kvarteret – hufvudstadsbladet

När jag brukade resa till storstäder gjorde jag allt för att maximera min vistelse. Jag ville lära känna alla stadsdelar, prova de bästa restaurangerna och besöka de mest kända sevärdheterna. Jag pressade mig själv att uppleva så mycket som möjligt.

Stressen över att hinna med allt gjorde att när jag väl kom hem kändes det som att jag inte varit någonstans. Jag hade bara rört platserna.

Nyligen Jag har börjat välja en stadsdel i varje storstad jag reser till och stanna där. Det blir lättare att lära känna livet i en stadsdel än i en hel stad.

Förra veckan mötte jag den sena vårsolen i Buenos Aires. Jag skulle skriva en rapport om hur det första året har varit med den ultraliberale ekonomen Javier Milei som president, samt se finalen av Libertadores med min favoritklubb Botafogo.

De senaste två gångerna i den argentinska huvudstaden har jag bott i Villa Crespo, en mysig stadsdel med en stor judisk befolkning. Den här gången ville jag testa något annat. Jag valde det tidigare migrantkvarteret Almagro, mest känt för tangoartisten Carlos Gardel som uppträder här.

Jag har bott i Almagro tidigare, men den här gången hyrde jag en lägenhet i en annan del, bara ett kvarter från sjudande Plaza Almagro. Jag frågade värden efter de bästa restaurangerna, kaféerna och livsmedelsbutikerna i grannskapet och följde slaviskt hans råd. Första kvällen åt jag middag med en argentinsk vän på Parrilla Lo de Fran, en enkel köttrestaurang med en väl tilltagen kolgrill, i mitt grannskap.

– Vilken tur att du bor så nära, sa min vän.

Kvarterspuben är tydligen en modern klassiker i Almagro.

På kvällen gick vi förbi den bohemiska musikerbaren El Boliche de Roberto, ett kvarter bort. Den baren har inte förändrats mycket sedan den öppnade 1893. På de översta hyllorna finns sekelgamla vinglas draperade i spindelväv. Varje kväll fylls den genuina baren av musiker som spelar tango “a la gorra”, det vill säga efter att musikerna uppträtt går de runt med mössa och ber om pengar.

Jag var här nästan varje kväll efter att jag hade ätit middag på Parrilla Lo de Fran och blev vän med en av servitörerna. Dekadenta par drack vin ur dricksglas och dansade tango.

Mina dagliga inköp Det gjorde jag i kvarterets mataffär och jag köpte ost, bröd och skinka på en delikatessbutik på hörnet. Jag tog mitt eftermiddagsfika på Cobin Café vid torget. I en vecka bodde jag i lägenheten och trängde så djupt in i kvarteret att jag började besöka mina grannar.

Den sista dagen, när jag gick ner för att slänga mitt sopor i soporna på Avenida Medrano, vinkade snabbköpskassörskan åt mig från kvarterets livsmedelsbutik. Det kändes som att jag bodde här. När jag lämnade över nycklarna till värden och satte mig på caféet vid torget för att vänta på taxin till flygplatsen kom ägaren till Parrilla Lo de Fran förbi. Nu följer vi varandra på Instagram.

Jag känner att något har förändrats. Jag försöker inte längre omfamna ett helt kvarter. Jag kramar om grannskapet. Jag har blivit en minimalist. Jag föredrar det lilla framför det stora.