Marianne Lindberg De Geers dagbok ”I alla fall” recenseras

Dagböcker brukade vara låsta och endast avsedda för en läsare, författaren. Den fiktiva dagboksromanen handlar också om hemligheter som inte får avslöjas, ett mord i Hjalmar Söderbergs “Doktor Glas”, eller kvinnligt uppror i den italienska 50-talsklassikern “Forbidden Notebook” av Alba de Cespedes, nyss översatt till svenska. I den privata dagboken skriver vissa för att minnas vad som hände, andra för att förstå sig själva. Men vad vill en personlig dagbok som tydligt är skriven för att publiceras och läsas av andra?

Då och då, och särskilt mot slutet av Marianne Lindberg De Geers femte dagbok, kommer en programförklaring: Hon vill bara återge dagarna som de kom och gick, från september till maj. Och hon vill dela sina tankar med oss ​​med tidsandan och sin egen klasstillhörighet som grund. Men en av de saker som gör denna dagbok övertygande är att klasstillhörigheten aldrig är tydlig!

Vilken är hennes klass? Borgerligheten genom faderns överläkare? Adeln genom maken Carl Johan? Den kulturella eliten av sin egen makt? Allt detta, men det som verkligen verkar ha betytt något är livet för femtio år sedan som ensamstående mamma med två barn och arbete som mentalsköterska på Lillhagens sjukhus. Det händer att MLDG lägger till ett (R) till sina initialer, en ung i Göteborg förpliktar, hjärtat är fortfarande både hos mig och till vänster.

Bild 1 av 2

Bild 2 av 2

Marianne Lindberg De Geer sitter med laptopen i knät och pratar om en 78-årings dagar med krämpor och god mat, mycket shopping, tv-tittande med sin man, som mest kallas för “man”, tankar om barn och barnbarn, utställning i Göteborg, lästa böcker, kontakter med teatrar och tidningar – och medan hon skriver publiceras och recenseras den fjärde dagboken. Kan den verkligen hålla 360 sidor?

Ja, nästan hela vägen, för det finns ett andetag i texten, som kan påminna om författaren MLDG helst läser, Moa Martinson: ”En fritt val och kraftfull människa, en människa med fel och brister men också med en instinktiv förmåga att överleva”. Den handlar om Moa men låter som en självkaraktär. MLDG:s stil är mobil, spontan och opolerad: “Åh nej! Satans perkele. Stängt för helgen! Inte för att jag ska använda passet just nu, och jag vet att bilden blev hemsk…” Fåfänga är det sista som överger vackra kvinnor, men hon vet att det är synd och att spegeln inte ljuger.

Så går dagarna och högt blandas med lågt, hon samtalar med en kompis om allvarliga saker mellan bijouteri och smink på Åhléns, ser smal teater på Brunnsgatan 4 och missar sällan fotboll på tv, är “vi” med Hammarby, men funderar en stund om att byta till Häcken när det går bra för dem – laget kommer också från Hisingen.

I denna tid tränger sig världen på, attacken mot Ukraina fortsätter och den 7 oktober börjar kriget i Mellanöstern med Hamas attack och Israels efterföljande förstörelse av Gaza. MLDG följer och kommenterar nyheterna, hon blir aldrig blaserad, livet är vad som pågår medan vi förfasas och sörjas av samtiden, ännu mindre märkliga kulturdebatter väcker hennes aptit på debatt. Artiklar skrivs på en kvart, går till kvällstidningen, publiceras på nätet eller returneras.

Hon kan skälla på en spänd krönikör men se när han skriver något bra

Johan Hiltons biografi om Benny Fredriksson väcker smärtsamma minnen – Fredriksson var hennes chef på Kulturhuset i Stockholm ett tag innan hon sa upp sig – och indignation över vad hon uppfattar som lögn. Ännu argare blir hon av kritiken mot Aase Bergs dagbok – de skriver i samma genre, vilket kritikerna tydligen inte förstår.

Och jag tror om vad det är som skiljer Marianne Lindberg De Geers dagbok från Lars Noréns eller Ulf Lundells och menar att det är relationen till människorna hon möter. Hon kan skälla på en spänd krönikör men se när han skriver något bra, hon vill lära känna människor som hon tror att hon har något gemensamt med men som också kan vara oense med. Hon tycker om de flesta, medan jag minns hennes manliga dagbokkollegor som misantroper – en mansroll med anor från 1600-talet.

Att läsa hennes dagbok är som att prata med en lite snabbare vän: jag får inte många sylor i luften, men jag är bjuden in i hennes liv.

Läs mer bokrecensioner och läs fler artiklar av Ingrid Elam