Ibland måste livet sammanfattas med en tv-antenn. Ibland med en dosa snus. Ibland med ett sudoku, en knuten näve eller rockbandet The Grateful Deads logga med blixtgenomborrad dödskalle.
Kanske inte mitt liv, kanske inte ditt, men absolut någons. Det vet jag. För den här veckan har jag läst fyra tusen dödsannonser. Ibland varm om hjärtat, ibland med ont i magen, stundvis med fuktiga ögon.
Och – erkänner jag – ofta rätt nyfiket. Blicken bromsar in här och där. Vid de mest oväntade symboler. Varje annons berättar inte så mycket att någon har dött som att de levat. Och jag har funderat på vad som ryms mellan raderna och vad som döljs i en symbol eller versrad, i den osynliga spännvidden mellan två årtal.
Att bläddra igenom så mycket sorg, saknad och hågkomster har lärt mig att föreställningen att alla är lika inför döden är en sanning med modifikation.
Snarare ser jag ett myller av individer, en enorm ensemble av huvudrollsinnehavare, och hur deras gärningar och liv summeras på de mest kreativa sätt på andra sidan mållinjen.
Som sagt: tv-antenner, snusdosor, rockband.
Jag bläddrar fram ett slumpmässigt uppslag i DN Söndag och av 36 införda dödsannonser innehåller bara fyra kors eller annan religiös ikonografi. Resten pryds med illustrationer av husdjur och hobbyer, klubbemblem och företagsloggor.
Till slut tar min nyfikenhet överhanden. Jag väljer ut ett par annorlunda annonser och försöker, så finkänsligt jag kan, att få kontakt med de anhöriga för att höra historien bakom symbolvalen.
”Pappa var bildlärare och ritade den här teckningen till skoltidningen när han gick i pension. Bildens känsla stämde väldigt bra med honom som person. Han var en klurig Pettssonfigur med mycket humor. Prästen på begravningen, Camilla Lif, var själv elev till honom och sade varje gång vi träffades att ’Du måste hälsa till din pappa, han räddade min skolgång och var ett av få ljus i min mörka skoltid’. Det är något jag hört från många personer. Han var en renässansmänniska som behärskade det mesta han intresserade sig för. Han snickrade, målade, lagade motorer och byggde och renoverade, bland annat på sommarstället på Gotland. Hans egen skolgång var trasslig men han var beläst och hade en säregen konstnärlig talang som tog honom in på Konstfack där han gick ut med toppresultat. Pappa hade definitivt kunnat försörja sig som konstnär men han ville ogärna bli recenserad, att någon annan ska ge betyg på det man skapat. Som lärare älskade han att fånga sina högstadieelevers intressen för konsten och det kreativa skapandet, men att sätta betyg på eleverna hade han helst sluppit. Valet att ha självporträttet i annonsen har gillats av många. Kanske är det så att en bild säger mer än tusen ord.”
(Berättat av sonen Kristofer)
På sidan fyra i hufvudstadsbladet den 20 december 1977 publicerades en insändare utformad som dikt. Den var inskickad av läsaren Bengt Nerman.
I dikten kan man läsa hur Nerman försöker få en dödsannons över sin hustru publicerad i DN, men att han nekats på annonskontoret eftersom han vill ha en blomma i stället för ett kors som symbol. Ur en pärm får han i stället välja bland kors, stjärnor och olika ordenstecken: Frimurarorden, Rotary. ”Men Ulla var inte medlem av någon orden och hon tyckte inte om kors: hon tyckte om människor, och blommor.”
Nerman fick rätt. På nyårsafton 1977 publicerade DN som första tidning en dödsannons med en annan symbol: en blåsippa.
Så började det, och så har det fortsatt, i allt vidare utsträckning.
Det finns ett uttryck som får ögonen att skrynklas av olust och det är storytelling. Men det är precis vad det handlar om.
Författaren och journalisten Joan Didions kändaste mening kommer från essäsamlingen ”The white album” (1979) och gör sig bäst i originalspråk: ”We tell ourselves stories in order to live.”
Den går att tillämpa även på efterlivet. Vi lever vidare genom berättelserna om oss själva, de gör oss begripliga och sammanhängande, och traderas sedan av andra. ”Kommer ni ihåg när…”, ”Han brukade alltid…”, är besvärjelser som frammanar den avlidne igen och igen, manifesterar fram en känsla av kontinuitet. Att de döda närvarar i de levandes liv är en räddningsaktion ur glömskans grepp.
Om livet ska ses som en berättelse är alltså dödsannonsen och dödsrunan sammanfattningen, slutklämmen och sista ordet. Så viktiga är de att jag, om än rätt generat, tänkt tanken: Hoppas att mina får bra sökordsoptimering…
För ju längre tid jag tillbringat med den här artikeln desto mer påträngande har frågan tett sig: hur skulle min egen dödsannons se ut?
De måste vara svåra att formulera, för inte ens jag kan svara på den existentiella gåtan ”Vem är jag?”. Hur man än gör innebär dödsannonsen en brutal reduktion. Var får man plats med hur någon skrattade, deras gester eller udda vanor? Alla motsatser och nojor – alla gråskalor och många identiteter? Jag vill inte vara en gåsfjäderpenna eller ett tangentbord eller en Gotlandsflagga eller en… bok. Men jag är väl också det, allt det.
Sedan finns ju motsatsen. I april 2014 publicerades det mest kärnfulla exempel jag sett. Ingen symbol, bara ett namn, följt av ”Jag är död” och ett slutdatum.
Eller ta mars 2019. En gudlöst präglad dödsannons som inte föranledde någon begravning, bara ett sakligt, naturvetenskapligt förkunnande om att: ”Detta innebär inget mer dramatiskt än att det tillstånd återkommer som förelåg innan jag föddes.”
Men alla har förstås inte viljan eller möjligheten att själva ta makten över sitt eftermäle. Och det är lika vackert när andra får berätta. En kollektiv ansträngning att fånga en människa, så koncist det går, trots att det är omöjligt, men vi försöker med det omöjliga för att det är vår sista chans att föra deras talan.
– Första gången jag lade in en husvagn i en annons, för omkring åtta år sedan, kändes det märkligt men samtidigt vackert när familjen berättade om historien bakom valet. Som sagt, storytelling är det som gäller kring avlidna i dag, säger Conny Sohlberg, begravningsentreprenör och presstalesperson för Fonus.
”Bilden av Colosseum är ritad av hennes sondotter Astrid och symboliserar mammas kärlek till Italien. Vi flyttade dit med pappas jobb sent 1966 och hem igen efter tre år, men hon blev väldigt förtjust i maten, kulturen, konsten. Hon reste dit flera gånger efter det, och gick kurser i italienska tills hon passerat 90. Hon tog akvarellkurser i Toscana, men maten präglade henne tydligast – italiensk mat skulle lagas på italienska: en bolognese har man inte grädde i, och gud förbjude att man hade det i carbonara. Vi hade sommarlägenhet i byn Ceri, som ligger i en gammal borg uppe på ett berg. Hon älskade den platsen, där fanns ett par trattorior och en handlare, och folk kastade sina sopor ner i skogen på andra sidan muren för då fanns de inte längre; som man gjorde på 60-talet. Men den händelse som hårdast etsat sig fast i hennes minne var när sonen Anders som bebis tog sig ur sin säng och bet sönder febertermometern så att han fick åka till sjukhus. Läkaren försökte få ur honom hur mycket kvicksilver han svalt, men det enda italienska ordet han kunde var ’otto’, åtta, så det var hans svar. Den händelsen känner hela släkten till. Allt gick bra, men man fick ta hand om personen som hade passat Anders först, för bedömningen var att hon var värre däran på grund av chocken.”
(Berättat av sönerna Pelle och Anders)
Döden har inte förändrats, men mycket av det som omger den. Det händer att jag tar promenader på kyrkogårdar och begravningsplatser, bland gamla och nya gravar: då ser jag vissa stenar som blivit grågröna eller täcks av mossa och lavar, medan somliga är så färska att de har qr-koder att skanna. Där får man upp bilder på och kan läsa om den bortgångne.
Även det föregående steget i dödsriten, begravningen, har individualiserats med åren: mer noggrant regisserad, färre psalmer, fler topplistehits och porträtt på den döda, folk begravs i fotbollströjor, med personliga tillhörigheter framme vid kistan.
Och så annonsinnehållet då. Den klena återväxten av kors. Ett tecken på vår avkristnade offentlighet, kan man gissa, en vilja att bryta sig ur anonymiteten, ett uttryck för den moderna människans valfrihet. Ett kors i annonsen behöver inte ens vara en trosbekännelse utan mer av en förkunnelse, ren fakta: en dödssymbol.
– Valen visar absolut på en förändrad relation till kyrkliga traditioner. Det avspeglar sig även i kyrkans medlemssiffror och annat. Men jag tror också att det säger något om en förlorad kunskap om korset som symbol.
Det berättar Cristina Grenholm, kyrkosekreterare och teologiskt sakkunnig på nationella kyrkokansliet i Uppsala. Hon menar att ur kristen synvinkel handlar det tomma korset, där Jesus inte längre hänger, om liv snarare än död. En signal om hopp om att döden inte rår på livet. Att det finns en evighetsdimension i det.
– Men man måste känna till ganska mycket av den kristna traditionen och berättelsen för att kunna avkoda det. Och kan man inte det blir den ju inte meningsfull.
Hur ser man då från kyrkans håll på den här utvecklingen?
– Det handlar inte om att ”nu ska vi få fler att använda korset” utan om att klä en längtan efter ett återseende i ord och i ritens form. Det är en gåva att kunna vila i en sådan tradition när vi har så många före oss och med oss som bär på samma. Inom kyrkan har vi ett uppdrag att öka kunskapen om kristen tro för att människor ska få hopp och mod att leva. Det är det jag hoppas förmedla när jag begraver människor.
– Vårt uppdrag är att öppna traditionen som en resurs för människor. Och då tänker jag att den kristna traditionen ger uttryck för någonting som är mer och större än individens önskningar. Det behöver inte vara en motsättning till att gestalta en individ, men att kunna bära hoppet med den individen, och ingå i en tradition som bär det hoppet.
”När jag var liten skrev en klasskompis en lapp och lade i min skolbänk, där det stod ’Du har en mamma med sprutt i’. Jag minns tyvärr inte vad hon hade gjort just då, men den beskrivningen var verkligen mitt i prick min mamma och har funnits kvar hos mig. Hon hade verkligen sprutt i själen – det var full fart, hon märktes, hon tog mycket initiativ, det var snabba puckar, hon satte fart på allt och alla, hon förändrade, sade vad hon tyckte. Om det finns någon himmel eller inte var hon ambivalent kring, hon ville nog tro det i alla fall. Och om det finns en himmel skulle min mamma ha gjort entré där med dunder och brak och satt fart på allt och alla. I Vita arkivet skrev hon att hon gärna ville ha ett lapptäcke som bild i annonsen, eftersom hon sydde lapptäcken. Bilden är handritad av min sambo och mönstret föreställer det lapptäcke som min mamma var mest stolt över. Hon tyckte också att min sambo tecknade fint, så det kändes givet – jag kan dessvärre inte teckna över huvud taget.”
(Berättat av dottern Emma)
Dödsannonser läses flitigt. På DN:s hemsida ligger de digitalt samlade och skrollbara under fliken ”Populärt”, ovanför val som Nyhetsdygnet och Krogkommissionen. Många verkar dela min fascination för dessa komprimerade livsberättelser.
Som örebroaren Sigrid Larsén. Hon intervjuades i SVT:s lokalprogram Tvärsnytt 2009. Sedan tidigt 1980-tal sparade hon dödsannonser, vid intervjutillfället runt 2 500 stycken, och kategoriserade dem i olika pärmar. ”Det som gjorde att jag började samla dödsannonser var när jag såg hur korset ibland ersattes med en annan symbol”, sa hon då.
(Hon dog 2017, fem dagar före sin 92-årsdag, hennes egen dödsannons hade ett kors.)
Dödsannonser i dag bildar, lagda intill varandra, en tapet med motiv från flora och fauna. Blommor och skog är en trend som är här för att stanna, säger Conny Sohlberg på Fonus. De representerar både ett intresse och stilla ro, naturens lugn. Symboler kan rymma om inte tusen ord så i alla fall dubbla meningar. En jolle på sjön visar på både ett seglarintresse och hur man nu färdas på andra vatten. Ett fjäll är inte alltid bara ett fjäll.
Däremot finns det innehåll som begravningsbyrån stoppar, berättar Sohlberg.
– Det är inte vanligt, men vi får ibland säga nej till kriminellt kopplade eller stötande symboler och texter. Det kan gälla till exempel krigsvapen, som vi ser som ytterst olämpligt. Texterna kan vara stötande ord eller meningar som grovt kan missuppfattas och inte passar in i sammanhanget.
”Symbolen var inte bestämd på förhand, utan valdes av oss efterlevande för att hedra Lisbeth. Hon var inte troende utan en renodlad naturvetare som vi inte tror hade uppskattat en religiös eller generisk symbol. Molekylen är en aktiv substans i ett läkemedel mot inkontinens som hon bidrog till att utveckla under sin yrkesverksamma tid. Hon uppskattade verkligen sitt arbete som läkemedelsforskare och farmaceut på läkemedelsföretag. Arbetet betydde mycket för henne och det tog henne över hela världen. Utvecklingen av Tolterodin är det projekt hon var mest stolt över och arbetade med under längst tid, grunden för det lades redan under hennes tid som doktorand, hon disputerade 1986. Sedan hör det nog till saken att hela familjen är naturvetare.”
(Berättat av maken Nils-Olof och sönerna Johan och Emil)
Att läsa fyra tusen dödsannonser har en märklig påverkan. Man förändras i synen på dem, och man förändras inåt. Lär sig något. För även om det inte går att fånga ett helt liv i en annons, så är det ansträngningen – försöket att fixera något, om så bara en bråkdel – som syns. Som räknas. Det är poängen, det är gåvan. Resten är detaljer.
När jag har läst om de döda, och lärt mig om dem, har de för mig blivit levande. Öden och existenser träder fram, okända delar av världen. Det är rätt lindrande. Alla har de förändrat något eller någon.
Vilket lett mig till en sista insikt: Livet är inte så övergående som man kan tro. Det gör det lite lättare att leva, och att dö.
Ibland måste livet sammanfattas med en tv-antenn. Ibland med en dosa snus. Ibland med ett sudoku, en knuten näve eller rockbandet The Grateful Deads logga med blixtgenomborrad dödskalle.
Kanske inte mitt liv, kanske inte ditt, men absolut någons. Det vet jag. För den här veckan har jag läst fyra tusen dödsannonser. Ibland varm om hjärtat, ibland med ont i magen, stundvis med fuktiga ögon.
Och – erkänner jag – ofta rätt nyfiket. Blicken bromsar in här och där. Vid de mest oväntade symboler. Varje annons berättar inte så mycket att någon har dött som att de levat. Och jag har funderat på vad som ryms mellan raderna och vad som döljs i en symbol eller versrad, i den osynliga spännvidden mellan två årtal.
Att bläddra igenom så mycket sorg, saknad och hågkomster har lärt mig att föreställningen att alla är lika inför döden är en sanning med modifikation.
Snarare ser jag ett myller av individer, en enorm ensemble av huvudrollsinnehavare, och hur deras gärningar och liv summeras på de mest kreativa sätt på andra sidan mållinjen.
Som sagt: tv-antenner, snusdosor, rockband.
Jag bläddrar fram ett slumpmässigt uppslag i DN Söndag och av 36 införda dödsannonser innehåller bara fyra kors eller annan religiös ikonografi. Resten pryds med illustrationer av husdjur och hobbyer, klubbemblem och företagsloggor.
Till slut tar min nyfikenhet överhanden. Jag väljer ut ett par annorlunda annonser och försöker, så finkänsligt jag kan, att få kontakt med de anhöriga för att höra historien bakom symbolvalen.
”Pappa var bildlärare och ritade den här teckningen till skoltidningen när han gick i pension. Bildens känsla stämde väldigt bra med honom som person. Han var en klurig Pettssonfigur med mycket humor. Prästen på begravningen, Camilla Lif, var själv elev till honom och sade varje gång vi träffades att ’Du måste hälsa till din pappa, han räddade min skolgång och var ett av få ljus i min mörka skoltid’. Det är något jag hört från många personer. Han var en renässansmänniska som behärskade det mesta han intresserade sig för. Han snickrade, målade, lagade motorer och byggde och renoverade, bland annat på sommarstället på Gotland. Hans egen skolgång var trasslig men han var beläst och hade en säregen konstnärlig talang som tog honom in på Konstfack där han gick ut med toppresultat. Pappa hade definitivt kunnat försörja sig som konstnär men han ville ogärna bli recenserad, att någon annan ska ge betyg på det man skapat. Som lärare älskade han att fånga sina högstadieelevers intressen för konsten och det kreativa skapandet, men att sätta betyg på eleverna hade han helst sluppit. Valet att ha självporträttet i annonsen har gillats av många. Kanske är det så att en bild säger mer än tusen ord.”
(Berättat av sonen Kristofer)
På sidan fyra i hufvudstadsbladet den 20 december 1977 publicerades en insändare utformad som dikt. Den var inskickad av läsaren Bengt Nerman.
I dikten kan man läsa hur Nerman försöker få en dödsannons över sin hustru publicerad i DN, men att han nekats på annonskontoret eftersom han vill ha en blomma i stället för ett kors som symbol. Ur en pärm får han i stället välja bland kors, stjärnor och olika ordenstecken: Frimurarorden, Rotary. ”Men Ulla var inte medlem av någon orden och hon tyckte inte om kors: hon tyckte om människor, och blommor.”
Nerman fick rätt. På nyårsafton 1977 publicerade DN som första tidning en dödsannons med en annan symbol: en blåsippa.
Så började det, och så har det fortsatt, i allt vidare utsträckning.
Det finns ett uttryck som får ögonen att skrynklas av olust och det är storytelling. Men det är precis vad det handlar om.
Författaren och journalisten Joan Didions kändaste mening kommer från essäsamlingen ”The white album” (1979) och gör sig bäst i originalspråk: ”We tell ourselves stories in order to live.”
Den går att tillämpa även på efterlivet. Vi lever vidare genom berättelserna om oss själva, de gör oss begripliga och sammanhängande, och traderas sedan av andra. ”Kommer ni ihåg när…”, ”Han brukade alltid…”, är besvärjelser som frammanar den avlidne igen och igen, manifesterar fram en känsla av kontinuitet. Att de döda närvarar i de levandes liv är en räddningsaktion ur glömskans grepp.
Om livet ska ses som en berättelse är alltså dödsannonsen och dödsrunan sammanfattningen, slutklämmen och sista ordet. Så viktiga är de att jag, om än rätt generat, tänkt tanken: Hoppas att mina får bra sökordsoptimering…
För ju längre tid jag tillbringat med den här artikeln desto mer påträngande har frågan tett sig: hur skulle min egen dödsannons se ut?
De måste vara svåra att formulera, för inte ens jag kan svara på den existentiella gåtan ”Vem är jag?”. Hur man än gör innebär dödsannonsen en brutal reduktion. Var får man plats med hur någon skrattade, deras gester eller udda vanor? Alla motsatser och nojor – alla gråskalor och många identiteter? Jag vill inte vara en gåsfjäderpenna eller ett tangentbord eller en Gotlandsflagga eller en… bok. Men jag är väl också det, allt det.
Sedan finns ju motsatsen. I april 2014 publicerades det mest kärnfulla exempel jag sett. Ingen symbol, bara ett namn, följt av ”Jag är död” och ett slutdatum.
Eller ta mars 2019. En gudlöst präglad dödsannons som inte föranledde någon begravning, bara ett sakligt, naturvetenskapligt förkunnande om att: ”Detta innebär inget mer dramatiskt än att det tillstånd återkommer som förelåg innan jag föddes.”
Men alla har förstås inte viljan eller möjligheten att själva ta makten över sitt eftermäle. Och det är lika vackert när andra får berätta. En kollektiv ansträngning att fånga en människa, så koncist det går, trots att det är omöjligt, men vi försöker med det omöjliga för att det är vår sista chans att föra deras talan.
– Första gången jag lade in en husvagn i en annons, för omkring åtta år sedan, kändes det märkligt men samtidigt vackert när familjen berättade om historien bakom valet. Som sagt, storytelling är det som gäller kring avlidna i dag, säger Conny Sohlberg, begravningsentreprenör och presstalesperson för Fonus.
”Bilden av Colosseum är ritad av hennes sondotter Astrid och symboliserar mammas kärlek till Italien. Vi flyttade dit med pappas jobb sent 1966 och hem igen efter tre år, men hon blev väldigt förtjust i maten, kulturen, konsten. Hon reste dit flera gånger efter det, och gick kurser i italienska tills hon passerat 90. Hon tog akvarellkurser i Toscana, men maten präglade henne tydligast – italiensk mat skulle lagas på italienska: en bolognese har man inte grädde i, och gud förbjude att man hade det i carbonara. Vi hade sommarlägenhet i byn Ceri, som ligger i en gammal borg uppe på ett berg. Hon älskade den platsen, där fanns ett par trattorior och en handlare, och folk kastade sina sopor ner i skogen på andra sidan muren för då fanns de inte längre; som man gjorde på 60-talet. Men den händelse som hårdast etsat sig fast i hennes minne var när sonen Anders som bebis tog sig ur sin säng och bet sönder febertermometern så att han fick åka till sjukhus. Läkaren försökte få ur honom hur mycket kvicksilver han svalt, men det enda italienska ordet han kunde var ’otto’, åtta, så det var hans svar. Den händelsen känner hela släkten till. Allt gick bra, men man fick ta hand om personen som hade passat Anders först, för bedömningen var att hon var värre däran på grund av chocken.”
(Berättat av sönerna Pelle och Anders)
Döden har inte förändrats, men mycket av det som omger den. Det händer att jag tar promenader på kyrkogårdar och begravningsplatser, bland gamla och nya gravar: då ser jag vissa stenar som blivit grågröna eller täcks av mossa och lavar, medan somliga är så färska att de har qr-koder att skanna. Där får man upp bilder på och kan läsa om den bortgångne.
Även det föregående steget i dödsriten, begravningen, har individualiserats med åren: mer noggrant regisserad, färre psalmer, fler topplistehits och porträtt på den döda, folk begravs i fotbollströjor, med personliga tillhörigheter framme vid kistan.
Och så annonsinnehållet då. Den klena återväxten av kors. Ett tecken på vår avkristnade offentlighet, kan man gissa, en vilja att bryta sig ur anonymiteten, ett uttryck för den moderna människans valfrihet. Ett kors i annonsen behöver inte ens vara en trosbekännelse utan mer av en förkunnelse, ren fakta: en dödssymbol.
– Valen visar absolut på en förändrad relation till kyrkliga traditioner. Det avspeglar sig även i kyrkans medlemssiffror och annat. Men jag tror också att det säger något om en förlorad kunskap om korset som symbol.
Det berättar Cristina Grenholm, kyrkosekreterare och teologiskt sakkunnig på nationella kyrkokansliet i Uppsala. Hon menar att ur kristen synvinkel handlar det tomma korset, där Jesus inte längre hänger, om liv snarare än död. En signal om hopp om att döden inte rår på livet. Att det finns en evighetsdimension i det.
– Men man måste känna till ganska mycket av den kristna traditionen och berättelsen för att kunna avkoda det. Och kan man inte det blir den ju inte meningsfull.
Hur ser man då från kyrkans håll på den här utvecklingen?
– Det handlar inte om att ”nu ska vi få fler att använda korset” utan om att klä en längtan efter ett återseende i ord och i ritens form. Det är en gåva att kunna vila i en sådan tradition när vi har så många före oss och med oss som bär på samma. Inom kyrkan har vi ett uppdrag att öka kunskapen om kristen tro för att människor ska få hopp och mod att leva. Det är det jag hoppas förmedla när jag begraver människor.
– Vårt uppdrag är att öppna traditionen som en resurs för människor. Och då tänker jag att den kristna traditionen ger uttryck för någonting som är mer och större än individens önskningar. Det behöver inte vara en motsättning till att gestalta en individ, men att kunna bära hoppet med den individen, och ingå i en tradition som bär det hoppet.
”När jag var liten skrev en klasskompis en lapp och lade i min skolbänk, där det stod ’Du har en mamma med sprutt i’. Jag minns tyvärr inte vad hon hade gjort just då, men den beskrivningen var verkligen mitt i prick min mamma och har funnits kvar hos mig. Hon hade verkligen sprutt i själen – det var full fart, hon märktes, hon tog mycket initiativ, det var snabba puckar, hon satte fart på allt och alla, hon förändrade, sade vad hon tyckte. Om det finns någon himmel eller inte var hon ambivalent kring, hon ville nog tro det i alla fall. Och om det finns en himmel skulle min mamma ha gjort entré där med dunder och brak och satt fart på allt och alla. I Vita arkivet skrev hon att hon gärna ville ha ett lapptäcke som bild i annonsen, eftersom hon sydde lapptäcken. Bilden är handritad av min sambo och mönstret föreställer det lapptäcke som min mamma var mest stolt över. Hon tyckte också att min sambo tecknade fint, så det kändes givet – jag kan dessvärre inte teckna över huvud taget.”
(Berättat av dottern Emma)
Dödsannonser läses flitigt. På DN:s hemsida ligger de digitalt samlade och skrollbara under fliken ”Populärt”, ovanför val som Nyhetsdygnet och Krogkommissionen. Många verkar dela min fascination för dessa komprimerade livsberättelser.
Som örebroaren Sigrid Larsén. Hon intervjuades i SVT:s lokalprogram Tvärsnytt 2009. Sedan tidigt 1980-tal sparade hon dödsannonser, vid intervjutillfället runt 2 500 stycken, och kategoriserade dem i olika pärmar. ”Det som gjorde att jag började samla dödsannonser var när jag såg hur korset ibland ersattes med en annan symbol”, sa hon då.
(Hon dog 2017, fem dagar före sin 92-årsdag, hennes egen dödsannons hade ett kors.)
Dödsannonser i dag bildar, lagda intill varandra, en tapet med motiv från flora och fauna. Blommor och skog är en trend som är här för att stanna, säger Conny Sohlberg på Fonus. De representerar både ett intresse och stilla ro, naturens lugn. Symboler kan rymma om inte tusen ord så i alla fall dubbla meningar. En jolle på sjön visar på både ett seglarintresse och hur man nu färdas på andra vatten. Ett fjäll är inte alltid bara ett fjäll.
Däremot finns det innehåll som begravningsbyrån stoppar, berättar Sohlberg.
– Det är inte vanligt, men vi får ibland säga nej till kriminellt kopplade eller stötande symboler och texter. Det kan gälla till exempel krigsvapen, som vi ser som ytterst olämpligt. Texterna kan vara stötande ord eller meningar som grovt kan missuppfattas och inte passar in i sammanhanget.
”Symbolen var inte bestämd på förhand, utan valdes av oss efterlevande för att hedra Lisbeth. Hon var inte troende utan en renodlad naturvetare som vi inte tror hade uppskattat en religiös eller generisk symbol. Molekylen är en aktiv substans i ett läkemedel mot inkontinens som hon bidrog till att utveckla under sin yrkesverksamma tid. Hon uppskattade verkligen sitt arbete som läkemedelsforskare och farmaceut på läkemedelsföretag. Arbetet betydde mycket för henne och det tog henne över hela världen. Utvecklingen av Tolterodin är det projekt hon var mest stolt över och arbetade med under längst tid, grunden för det lades redan under hennes tid som doktorand, hon disputerade 1986. Sedan hör det nog till saken att hela familjen är naturvetare.”
(Berättat av maken Nils-Olof och sönerna Johan och Emil)
Att läsa fyra tusen dödsannonser har en märklig påverkan. Man förändras i synen på dem, och man förändras inåt. Lär sig något. För även om det inte går att fånga ett helt liv i en annons, så är det ansträngningen – försöket att fixera något, om så bara en bråkdel – som syns. Som räknas. Det är poängen, det är gåvan. Resten är detaljer.
När jag har läst om de döda, och lärt mig om dem, har de för mig blivit levande. Öden och existenser träder fram, okända delar av världen. Det är rätt lindrande. Alla har de förändrat något eller någon.
Vilket lett mig till en sista insikt: Livet är inte så övergående som man kan tro. Det gör det lite lättare att leva, och att dö.
