Recension: Imponerande bok om den svenska hatkulturen

På eftermiddagen den 30 september 2017 var vi ute på Göteborgs gator. Då var stämningen glad och lugn, gatorna packade med tiotusen människor som alla anslöt sig bakom antifascistiska budskap – allt inför nazistiska NMR:s planerade marsch på eftermiddagen.

Några timmar senare stod jag i ett av de gotiska tornen och såg från ovan hur NMR:s demonstranter gjorde sitt utfall för att bryta sig igenom polisbarrikaden, upp till Bokmässan. Poliskedjan höll och NMR:s demonstration beskrevs dagen efter av DN:s Niklas Orrenius som en “lätt förnedrande promenad mellan två Ica-butiker”.

En av dem i svart i NMR-gruppen fanns Theodor Engström, en ung man som enligt egen utsago radikaliserats genom att läsa inte minst sajten “Avpixlat”. Fem år senare döms han för mordet på Ing-Marie Wieselgren och planerna på att mörda Annie Lööf i Almedalen.

Uppgifterna om att Holmgren var där hittar jag i ETC-journalisten Eigil Söderins nya bok “Rädda landet – Sverigedemokraterna och kampen om verkligheten”. Söderin har under många år skrivit om svensk högerextremism och var först med att uppmärksamma hur Sverigedemokraterna byggde “trollfabriker” i sitt informationskontor, vilket pumpade ut propaganda, historieförfalskning och hat mot namngivna politiker och journalister under falska alias – därav scoopet som senare följdes upp av Kalla faktas wallraff-reportage.

Söderin menar att det finns ett före och ett efter 2012, då framgångsrika annonsören Joakim Wallerstein anställs av partiet och bygger upp “kommunikationsavdelningen” som blir en front för trollfabrikerna. De ställdes då inför ett dilemma – att göra sig “rumsrena” nog för att samarbeta med borgerliga partier, men utan att släppa den propagandafördel som råtrolling i sociala medier gav, något som dittills varit mer ostrukturerat.

Bild 1 av 2

Bild 2 av 2

Söderin kartor i detalj det extremt medvetna dubbla budskapet, med ett ansikte utåt och ett ansikte inåt. Om någon offentligt påminner oss om partiets bakgrund i White Power Movement och BSS på åttiotalet, är responsen upprörd och sårad. Samtidigt pumpar de ut mängder av falsk historieskrivning på nätet och hävdar att förintelsens omfattning är den svenska polisens fel.

Och det finns ingenstans att kräva något ansvar för den hatkultur som odlas. Söderin beskriver hur just Annie Lööf blev ett öppet mål för armén av påhittade små namnlösa opinionsbildare som svärmade Facebook och X. Det fanns ingen nedre gräns för vad man kunde hävda.

Och sommaren 2021 går Theodor Engström på Visbys gator och letar efter henne, beväpnad med en kniv. Holmgren har själv hävdat att han fått sin verklighetsbeskrivning från sajten Avpixlat, grundad av Kent Ekeroth. Avpixlat överfördes sedan till Samnytt, även det registrerat av Ekeroth. Lööf lämnade politiken efter hatkampanjen. I dag vittnar hon öppet om att det var just hatet och dödshoten som fick henne att hoppa av. Taktiken var framgångsrik. Ekeroth å sin sida är tillbaka i värmen som SD:s oppositionsråd i Dalarna.

Det värsta med att läsa Söderins bok är att jag själv märker att jag är utspridd, och det är kusligt. Hans tillvägagångssätt är att sammanfatta en tioårsperiod av en ny politisk taktik som är framgångsrik just genom att förneka att det finns något gemensamt begrepp om sanning. Söderin samlar relevant fakta i en hög. Hans överblick är imponerande. Men frågan som kommer att tänka på är vilken roll exakt hårda fakta spelar längre.

Det är just det som kännetecknar hur moralen har tagit time out i svensk politik: vi vet hur spelet sköts, det är noggrant kartlagt. Vi har sett dess konsekvenser. Men det betyder faktiskt ingenting alls varken för SD:s borgerliga samarbetspartners eller för partiets väljare. Alla vet att lögner fungerar. Och utan politisk moral finns det heller inget sätt att hålla en häxfabrik ansvarig för konsekvenserna av hat.

Läs andra texter av Ola Larsmo och fler av DN:s bokrecensioner