“För att uppnå en större variation måste kommunerna och landstingen ha rätt att låta kooperativa, ideella eller privata alternativ delta i att utveckla den offentligt drivna verksamheten.”
I förslaget till nytt partiprogram, till S-kongressen i maj 2025, finns ett långt avsnitt med rubriken “Marknadsmisslyckanden förvärrar samhällsproblemen”.
Man talar om problemen med “ett ökande kundperspektiv”, en “ännu mer utbredd marknadsföring”, en vård som bedrivs “för vinst snarare än utifrån principen om omsorg efter behov”. Detta riskerar att leda “till en svagare välfärd som inte längre är generell och till en nedmontering av det svenska välfärdssamhället”.
Hur är det möjligt att samma parti på tolv år har gått över till en diametralt motsatt uppfattning om hur välfärden ska bedrivas? Det är trots allt samma parti, med ungefär samma ledning då som nu, bland andra Mikael Damberg, Morgan Johansson, Lena Hallengren, Peter Hultqvist – och Magdalena Andersson. Har välfärden förändrats så milt under dessa år? Knappast.
Efter valförlusten har vänstersvängen ökat.
Det är S som har flyttat till vänster. Samarbetet med L och C under januari-avtalet 2019–2021 motverkade inte denna rörelse. För att Magdalena Andersson sedan skulle friges som statsminister av MP och V tvingades hon göra ett vänsterinriktat ingrepp i pensionssystemet som saboterade sambandet mellan arbete och pensionsutfall och som var ett tydligt brott mot den lång- stående tvärblocksöverenskommelse.
Efter valförlusten året därpå ökade förskjutningen åt vänster, gällande privata alternativ inom välfärden, där S-kontrollerade Region Stockholm tog tillbaka ett antal privatdrivna verksamheter i egen regi och vårdvalet avskaffades.
Inom skattepolitiken har tonen höjts – i Ekots lördagsintervju förra veckan sa Magdalena Andersson att Sverige “i praktiken är ett skatteparadis för kapitalägare”. I partiets budgetmotion krävs en ny bankskatt och höjd ISK-skatt i de övre led.
Socialdemokraternas taktik att använda negativa värderingar om allt regeringen gör syns kanske tydligast i energipolitiken. Magdalena Andersson kritiserade i intervjun regeringens kärnkraftsplaner och hävdade att regeringen tar siffror ur luften.
Hon sa att Socialdemokraterna varit för ny kärnkraft sedan 2016 och påpekade att det var S som byggde ut kärnkraften en gång i tiden. Men hon sa också att “det finns inget egenvärde i att ha kärnkraft eftersom kärnkraft har nackdelen av avfall”.
År efter år har avvecklingspolitiken fortsatt.
Socialdemokraterna säger att de vill ha neutrala villkor för alla typer av makt. Men i verkligheten är det mest ett sätt att manövrera i debatten med tanke på att Socialdemokraterna är ett kärnkraftsskeptikerparti. År efter år har avvecklingspolitiken fortsatt. Inför valet 2002 presenterade S, V och C en plan för att lägga ner kärnkraften. Då hette en av statsministerns närmaste medarbetare Magdalena Andersson. Ett decennium senare blev hon partiets kandidat som finansminister och sa till Di 2013 att “kärnkraften borde fasas ut och ersättas med förnybara energikällor”.
De partier som var emot kärnkraft för 20-25 år sedan är det fortfarande, det är bara argumenten som har förändrats. Det pratas inte lika mycket om strålningsrisker, utan mycket mer om finansiella risker. Men engagemanget är ungefär lika starkt – ränderna försvinner aldrig.
Inställningen till privata företag, höga skatter och kärnkraft splittrar partier och block i Sverige. Socialdemokraternas uppvaknande i kriminal- och migrationsfrågorna har inte matchats inom dessa andra centrala politikområden.
Detta är viktigt att inse eftersom det regelbundet ställs krav på att regeringen ska göra upp med S på olika områden, framför allt energipolitiken. Och med energipolitiken menar de faktiskt kärnkraft. Detta trots att de tydligaste beskeden från S fortfarande är kärnkraftsskeptiska, och trots att partiet inte ens vill nämna ordet kärnkraft i det nya partiprogrammet.
I verkligheten har S-ledningen inte ändrat inställning till kärnkraft, utan har generellt tagit partiet åt vänster. Den som kräver att regeringen sträcker ut sin hand till Socialdemokraterna bör först kräva att S visar intresse för att ompröva sin politik.
“För att uppnå en större variation måste kommunerna och landstingen ha rätt att låta kooperativa, ideella eller privata alternativ delta i att utveckla den offentligt drivna verksamheten.”
I förslaget till nytt partiprogram, till S-kongressen i maj 2025, finns ett långt avsnitt med rubriken “Marknadsmisslyckanden förvärrar samhällsproblemen”.
Man talar om problemen med “ett ökande kundperspektiv”, en “ännu mer utbredd marknadsföring”, en vård som bedrivs “för vinst snarare än utifrån principen om omsorg efter behov”. Detta riskerar att leda “till en svagare välfärd som inte längre är generell och till en nedmontering av det svenska välfärdssamhället”.
Hur är det möjligt att samma parti på tolv år har gått över till en diametralt motsatt uppfattning om hur välfärden ska bedrivas? Det är trots allt samma parti, med ungefär samma ledning då som nu, bland andra Mikael Damberg, Morgan Johansson, Lena Hallengren, Peter Hultqvist – och Magdalena Andersson. Har välfärden förändrats så milt under dessa år? Knappast.
Efter valförlusten har vänstersvängen ökat.
Det är S som har flyttat till vänster. Samarbetet med L och C under januari-avtalet 2019–2021 motverkade inte denna rörelse. För att Magdalena Andersson sedan skulle friges som statsminister av MP och V tvingades hon göra ett vänsterinriktat ingrepp i pensionssystemet som saboterade sambandet mellan arbete och pensionsutfall och som var ett tydligt brott mot den lång- stående tvärblocksöverenskommelse.
Efter valförlusten året därpå ökade förskjutningen åt vänster, gällande privata alternativ inom välfärden, där S-kontrollerade Region Stockholm tog tillbaka ett antal privatdrivna verksamheter i egen regi och vårdvalet avskaffades.
Inom skattepolitiken har tonen höjts – i Ekots lördagsintervju förra veckan sa Magdalena Andersson att Sverige “i praktiken är ett skatteparadis för kapitalägare”. I partiets budgetmotion krävs en ny bankskatt och höjd ISK-skatt i de övre led.
Socialdemokraternas taktik att använda negativa värderingar om allt regeringen gör syns kanske tydligast i energipolitiken. Magdalena Andersson kritiserade i intervjun regeringens kärnkraftsplaner och hävdade att regeringen tar siffror ur luften.
Hon sa att Socialdemokraterna varit för ny kärnkraft sedan 2016 och påpekade att det var S som byggde ut kärnkraften en gång i tiden. Men hon sa också att “det finns inget egenvärde i att ha kärnkraft eftersom kärnkraft har nackdelen av avfall”.
År efter år har avvecklingspolitiken fortsatt.
Socialdemokraterna säger att de vill ha neutrala villkor för alla typer av makt. Men i verkligheten är det mest ett sätt att manövrera i debatten med tanke på att Socialdemokraterna är ett kärnkraftsskeptikerparti. År efter år har avvecklingspolitiken fortsatt. Inför valet 2002 presenterade S, V och C en plan för att lägga ner kärnkraften. Då hette en av statsministerns närmaste medarbetare Magdalena Andersson. Ett decennium senare blev hon partiets kandidat som finansminister och sa till Di 2013 att “kärnkraften borde fasas ut och ersättas med förnybara energikällor”.
De partier som var emot kärnkraft för 20-25 år sedan är det fortfarande, det är bara argumenten som har förändrats. Det pratas inte lika mycket om strålningsrisker, utan mycket mer om finansiella risker. Men engagemanget är ungefär lika starkt – ränderna försvinner aldrig.
Inställningen till privata företag, höga skatter och kärnkraft splittrar partier och block i Sverige. Socialdemokraternas uppvaknande i kriminal- och migrationsfrågorna har inte matchats inom dessa andra centrala politikområden.
Detta är viktigt att inse eftersom det regelbundet ställs krav på att regeringen ska göra upp med S på olika områden, framför allt energipolitiken. Och med energipolitiken menar de faktiskt kärnkraft. Detta trots att de tydligaste beskeden från S fortfarande är kärnkraftsskeptiska, och trots att partiet inte ens vill nämna ordet kärnkraft i det nya partiprogrammet.
I verkligheten har S-ledningen inte ändrat inställning till kärnkraft, utan har generellt tagit partiet åt vänster. Den som kräver att regeringen sträcker ut sin hand till Socialdemokraterna bör först kräva att S visar intresse för att ompröva sin politik.
