Motsättningarna i Nordirland exploderade på 1960-talet i upplopp och våld. På båda sidor fanns militanta terroriströrelser som använde mord och bombningar. Totalt dödades över 3 500 människor och tiotusentals skadades fram till fredsuppgörelsen i det så kallade långfredagsavtalet 1998.
På ena sidan fanns de så kallade nationalisterna eller republikanerna som kämpade för bättre villkor för den katolska befolkningen och för en nationell irländsk återförening med den självständiga republiken Irland. De mest kända paramilitära grupperna på den nationalistiska sidan var IRA (Irish Republican Army) och utbrytaren provisoriska IRA och Real IRA.
Mellan 1972 och 1998 genomförde den provisoriska IRA ett stort antal bombningar även i England.
På andra sidan fanns lojalisterna eller unionisterna, som tog sitt namn från sin lojalitet till den brittiska kronan och önskan att förbli en del av den brittiska unionen. På den fackliga sidan kämpade främst grupper som UVF (Ulster Volunteer Force) och UDA (Ulster Defence Union).
Samtidigt satte brittiska myndigheter in 26 000 soldater och 13 000 poliser för att slå ner oroligheterna.
