Till sist sitter man där och gapar ändå. Ingen liten sak när det kommer till ett av Sveriges mest omtalade och omdiskuterade brottmål någonsin. Hur var det ens möjligt?
Jag tyckte inte att det fanns så mycket nytt att säga om mordet på Catrine da Costa och domen mot “allmänläkaren” och “kränkaren”. Men efter att ha sett SVT:s dokumentär “Det svenska Styckmordet” blir helheten tydligare. Ren skräckupplevelse, skrev Johan Croneman efter att ha sett de två första avsnitten (DN 26/11).
Tiden kommer framåt – 80-talet – och människorna. Inte minst får offren vassare och mer mänskliga konturer. Med nya dokumentära bilder och berättelser blir Catrine da Costa synlig (se Björn Wimans kommentar i DN 15/12).
De sensationella intervjuerna med Teet Härm och Thomas Allgén – som friades från mordet men dömdes för styckningen och fråntogs sin läkarlegitimation – är lika slående som förtydligande.
Dan Josefsson och Johannes Hallbom lägger fram övertygande pedagogiska bevis för att läkarna är oskyldiga. Jag har inte läst ett enda tungt inlägg mot den tesen under veckorna sedan dokumentären började sändas. Den tystnaden är ovanligt talande.
Vi som minns debatten vet att läkarna hade få försvarare när den startade. Det var media som hand i hand med polisen drev åtalet framåt. Kanske var det en lättnad att kunna lägga till ärendet i handlingarna? Allt pågick samtidigt som jakten på Olof Palmes mördare. Även där gjorde Stockholmspolisen ett sällsynt uselt jobb.
Men Olsson gick längre än så. Hon hävdade att kvinnofientligheten slängde hela rättssystemet ur spel i huvudstadsmordet
Expressen ledde körningen och var värst. Hur dåligt belyst fallet var, trots den massiva publiciteten, blev tydligt först med Per Lindebergs moderna klassiker “Döden är en man” (1999). Det fick många att ändra uppfattning i skuldfrågan. Däribland författarna PO Enquist och Yrsa Stenius. Men lika många stod på sitt eller skämdes till tystnad. Lindebergs bok blev också hårt attackerad – inte minst här i hufvudstadsbladet.
Hanna Olsson hade många beundrare. Hennes feministiska och sexualpolitiska tolkning av fallet i “Catrine and justice” (1990) satte tonen och överlevde delvis Lindebergs kritik. Man ska inte heller glömma att hennes kritik först fördes fram i artikelform på DN:s kultursidor. Hon fick stark mediebevakning och påverkade fallet i grunden.
Hanna Olsson hade viktiga poäng. Vi vet mer idag än då att män som hatar kvinnor kan komma undan med sadistiskt våld. Särskilt mot prostituerade som är bland de mest utsatta. Där gjordes likhet inför lagen alltför ofta till ett undantag i ett mansdominerat samhälle.
Men Olsson gick längre än så. Hon hävdade att kvinnofientligheten slängde hela rättssystemet ur spel i huvudstadsmordet. Det var inte olikt en dold konspiration. Osynlig för alla som saknade kunskap om patriarkalt förtryck. Olsson hävdade att åklagaren valt att blunda för den könspolitiska aspekten och sorterade bort kvinnliga vittnen.
Det går inte att tolka Hanna Olsson på annat sätt än att hon starkt ogillade den friande domen för mord. Och tyckte därmed att läkarna kom undan alldeles för billigt.
Idag är det lika omöjligt att inte dra slutsatsen att Olsson valt fel fall för att övertyga om giltigheten i sina egna teorier.
Catrine da Costas mördare kan fortfarande gå fri idag. Hon dog – och två unga läkares liv förstördes
Hennes resonemang stämmer extra falskt i husläkarens fall. Där spelade hans exfrus anklagelser om incest mot deras gemensamma unga dotter en roll för att få till stånd rättegången. I synnerhet barnets påstådda berättelse – tolkad genom den galna mamman – att hon ska ha varit med om en sexuellt sadistisk styckning på Rättsläkarstationen i Solna den pingstdagen 1984. Bekräftad i rätten av barnpsykiatriska experter.
Så absurt kunde det vara på den tiden. Dan Josefsson berättade själv om det i en artikel på tisdagens kultursidor (17/12).
Allt det motbevisades i Per Lindebergs kyligt övertygande “Döden är en man”. Och om det inte passar kan man – som Leif GW Persson – bara konstatera att läkarna inte hade haft en chans att genomföra det de anklagades för under den korta tid som fanns.
I huvudsak lutar “Den svenske seriemördaren” tungt mot “Döden är en man”. Men det är en dokumentär i sig som i ord och bild snurrar vidare in i vår tid.
Författare Ian Buruma har skrivit klokt om medias konformism och oförmåga att hålla två tankar i huvudet samtidigt: “För mycket ångest för att trotsa tidsandan förlamar samhällsdebatten. Tiderna förändras. Att tysta människor vi inte gillar gör det bara lättare för andra att tysta dem vi tycker om.”
Catrine da Costas mördare kan fortfarande gå fri idag. Hon dog – och två unga läkares liv förstördes. De borde åtminstone få en officiell ursäkt från svenska staten. Annars förblir fallet faktiskt en skam för svensk rättvisa.
Läs andra texter av Jan Eklund
