Att vara kansler i Tyskland är något utöver den vanliga regeringsledningen. Hon kommer att leda i den labyrint av statspolitik som är det tyska politiska livet. Hon bär EU-samarbetet på sina axlar. I praktiken är hon ansvarig för Europas relationer med Ryssland.
Om hon skulle bete sig som de andra regeringscheferna på toppmötena och mest ta hand om sina inre angelägenheter, skulle EU och Nato falla samman.
Lägg därtill det onda arvet från kriget och det särskilda historiska ansvar som åvilar en tysk politisk ledning.
Angela Merkel var Tysklands förbundskansler i 15 år, mellan 2005 och 2021. Hon absorberade finanskrisen, Fukushima-krisen, eurokrisen, Greklandskrisen, flyktingkrisen, Trumpkrisen, Rysslandskrisen, klimatkrisen och alla andra kriser som inte har stora politiska namn. Den första mandatperioden arbetade hon i koalition med socialdemokraterna SPD, i den andra med det liberala partiet och under den tredje igen med SPD.
Ingen minns några större reformer under hennes bevakning.
Hon var känd för att vara passiv. Hon tog sällan initiativ och visade inte korten.
Ingen minns några större reformer under hennes bevakning. På så sätt liknar hennes mens Helmut Kohls. Även han sysslade med internationell konsolidering, förenade öst och väst, men stod stilla inrikes. De pratade om en Reformstau.
Gerhard Schröder som var kansler mellan de två var i jämförelse en vital reformator av arbetsmarknaden och skattesystemet.
I Merkels memoarer “Frihet” som kom ut i slutet av november finns en återkommande förklaring till hennes speciella ledarskap. Boken är en lång krönika om hennes aktiva tid och innehåller egentligen inte många reflektioner över varför det blev som det blev. Hon pratar mest rakt upp och ner och flyger helikoptrar och flygplan mellan alla möten. Men hon håller sig till ordet “konsensus” på ett intressant sätt.
När en ohållbar situation uppstår och hon tvingas ta initiativ, kämpar hon sällan utan söker konsensus, i sitt parti, i sin koalition, i sitt land och ofta i Europa. Det är ett mycket komplext beslutsfattande, som givetvis kan leda till fel, men som i alla fall har en bred legitimitet i det tyska samhället.
Var det fel av AB Volvo och MAN att hoppas att Ryssland äntligen skulle komma in i den europeiska familjen?
I efterhand har hon fått stor kritik för nedläggningen av kärnkraften efter Fukushima-katastrofen, för det stora flyktingmottagandet under Syrienkrisen och för visionen att handel österut skapar fred och utveckling.
Som en polemik mot kritiken är hon helt klart läsvärd. Hon går igenom alla beslutspunkter och argumenterar ganska övertygande för att hon knappast hade kunnat agera annorlunda.
En bred majoritet önskas påskynda det tidigare beslutet att fasa ut kärnkraften. Hela EU:s interna ordning var beroende av att Tyskland och Österrike höll gränsen öppen när flyktingarna började migrera över Balkan. Hela Tysklands ekonomi, politik, samhälle och självbild bygger på export och import. Har man nu lyckats civilisera sig själv och gjort krig omöjligt i väst, vill man naturligtvis göra detsamma i öst.
Som en polemik mot kritiken är hon helt klart läsvärd.
Naivt, säger folk nu i efterhand, när Rysslands anfallskrig mot Ukraina är ett faktum. Men frågan är vad som skulle ha hänt och vad som hade varit bättre om inte Tyskland och resten av Europa hade investerat i relationen med Ryssland efter Sovjetunionens kollaps.
Alla större svenska företag gick för övrigt naturligtvis också österut och alla handlade med djävulen själv i hopp om att omvända honom.
Hade landet utvecklats bättre utan Ikeas och Siemens närvaro? Var det fel av AB Volvo och MAN att hoppas att Ryssland äntligen skulle komma in i den europeiska familjen?
Angela Merkel och en affärsdelegation flyger i april 2006 till den sibiriska staden Tomsk och träffar Putin. De pratar om byggandet av gasledningen Nord Stream 1, samarbete inom fordonssektorn och om Rysslands kommande medlemskap i WTO. Hon minns isen som bröts i floden. De äter björnbiff. Putin talar flytande tyska. De talar om de 5 000 ryska tyskarna som fortfarande bor i staden och påminner varandra om att Sovjetunionen behöll alla sina gas- och oljeleveranskontrakt till Västtyskland under hela det kalla kriget.
Året därpå träffas de i Sochi vid Svarta havet. Då är Putin mörk i synen och skäller ut USA:s planer på en robotsköld i Polen. Hon rekommenderar att han pratar med Bush. Hon vill inte släppa det rysk-tyska delade ödet.
Året därpå kommer attacken mot Georgien.
Hon åker till Kina varje åren tradition hon ärver från sin föregångare. Hon ser förvandlingen framför hennes ögon. 1990 levde 61 procent av kineserna i extrem fattigdom, 2015 hade andelen sjunkit till 4 procent. Den nye presidenten Xi rör sig fritt i tiden. Han berättar för henne att förutom de senaste två århundradena har Kina varit mänsklighetens ekonomiska och kulturella centrum i 2 000 år. Hon ber sin skatterådgivare att kontrollera uttalandet. Det är korrekt. Hon ser det västkinesiska samarbetet om klimat och världsordning som absolut nödvändigt.
Världen, och kanske särskilt Sverige, projicerade för många fromma förhoppningar på henne då och för mycket av sin egen skam på henne nu. Det är många av oss som borde ha omvärderat hela relationen med Ryssland redan 2008.
Världen, och kanske särskilt Sverige, projicerade för många fromma förhoppningar på henne då och för mycket av sin egen skam på henne nu.
Men misslyckandet i Ryssland förtar inte det faktum att internationellt samarbete och handel är bättre än motsatsen. I det långa loppet är Merkels värld den önskvärda.
Att tyska ledare håller fast vid det sena 1900-talets fredliga triumfer är bara bra. Den dagen den tyska eliten tänker annorlunda kommer vi att få ett helt nytt och mycket sämre Europa.
