Lärdomen av ett styckmord  – hufvudstadsbladet

I onsdags kväll körde sista avsnittet i SVT:s serie om seriemordet på Catrine da Costa. Det är en fullständigt chockerande räkning med både polis, åklagare och även massmedia för det rättsliga mordet som två oskyldiga personer utsatts för – och som alltid när en polisutredning går fel: Att en mördare ändå går fri.

Sommaren 1984 en styckad kropp hittas i Stockholmsområdet i några plastpåsar. Efter hand, via fingeravtryck, blir det klart att den som dödades och styckades är Catrine da Costa, heroinmissbrukare och prostituerad. Bland kroppsdelarna saknades huvudet och ett bröst, detaljer som hjälpte till att förvandla fallet till ett av de mest beskrivna någonsin.

Först polisen utreder det hela enligt regelboken, men snart pekas den unge rättsläkaren Teet Härm – den så kallade obduktionen – och snart även en allmänläkare, Thomas Allgén, ut. Tillsammans skulle de två ha dödat, styckat och sexuellt utnyttjat Catrine da Costa, på rättsläkarens station i själva Solna. Och detta i närvaro av ett vittne: Ett ettårigt barn.

Det är ingen mening dra alla fantastiska knep som i slutändan resulterade i att åtal väcktes mot rättsläkaren och rättsläkaren. Ingen som sett Dan Josefssons dokumentär kan tvivla på att praktiskt taget allt i polisutredningen blev helt fel i efterhand och att den inte byggde på något hållbart för polisen alls. Det fanns helt enkelt inga bevis. Uttalandet från rättsläkarens chef och kollega Jovan Rajs fick stor betydelse eftersom han i ett andra uttalande – i det första sa han ungefär tvärtom – uppgav att det måste ha varit någon med yrkeskunnande som styckat kroppen, något som ledande experter sade senare var helt felaktigt.

Vad fanns där utöver detta kom vittnesmålet från husläkarens hustru som sa att deras dotter hade sagt saker som tydde på att barnet hade varit med om mordet. I dokumentären spelas kassettbanden där mamman “pratar” med det då tvååriga barnet och tolkar barnets uttalanden som fragmentariska minnen av ett mord och en styckning. Men det är klart att det är mamman, som då också stod i en vårdnadstvist med sin man, som bestämt sig för att tolka det barnet säger på det sättet. En barnpsykolog och barnpsykiater vittnade också om att barnets “vittnesmål” var trovärdigt, trots att de inte ens lyssnat på banden.

Att polisen ibland att göra misstag och göra misstag är inte förvånande. Så är det och så kommer det alltid att vara. På det hela taget har vi fortfarande en bra polis i Sverige. Det tragiska med da Costa-fallet är att det, förutom den direkt enkla polisutredningen, hela tiden funnits en annan domstol, en folkdomstol tolkad av medieapparaten, som dömde obduktionen och rättsläkaren. Det är mycket troligt att både polisen och rättsväsendet i själva verket påverkades av den allmänna lynchmobben som gradvis växte fram kring de två ensamstående män vars liv sedan dess förstörts. De friades från mord, men ansågs ändå skyldiga till styckningen.

Hur var allt detta möjligt? Hur kunde ett “vittnesbörd” från en tvååring, som så tydligt var en produkt av modern, få en så avgörande betydelse?

Jag själv följde efter aldrig fallet när det skrevs om. Jag såg flygblad som pekade ut vem som var skyldig men inte var intresserad. Men fallet da Costa handlar i slutändan mindre om ett mord och en usel polisutredning och mer om en samhällsdramaturgi.

Mycket folkinte bara i pressen utan överallt, ville helt enkelt ha en berättelse bekräftad: Några onda medlemmar av en social elit – två läkare – var skyldiga till ett bestialiskt mord på en kvinna längst ner på den sociala stegen. Ett publikbehagligt melodrama tog form, med ingredienser som absolut ondska, patriarkat, klass, kön och ett hjälplöst och vanärat offer i botten. Fallet da Costa absorberades också av radikalfeminismen, som tyckte sig se hur ett patriarkalt klassamhälle förtryckte kvinnor. Och så är det på många sätt: Prostituerade, drogmissbrukande kvinnor är inte mycket värda i de orättvisa samhällen vi har. Tyvärr hade den insikten ingen som helst betydelse i det här specifika fallet.

Och det är lätt att svepas med i den där samhällsdramaturgin. Så länge det finns djupa, till synes oförklarliga orättvisor i ett samhälle, kommer människor ibland att sträcka sig efter dessa melodramer. Jag minns när jag började på hufvudstadsbladet för tjugofem år sedan och fallet Thomas Quick var på nyheterna. Så gott som alla var övertygade om att Quick hade begått de grymheter han erkände sig till – men inte bara det: de var också djupt fascinerade av historien. Jag blev också fascinerad av den här historien om en påstådd svensk massmördare.

Jag intervjuade honom vid Säters fasta paviljong två gånger. Sedan råkade jag gå på en föreläsning av Leif GW Persson och insåg snabbt att allt med Quick-fallet var en fantastisk bluff. Jag skrev om det och hamnade i konflikt med tidningens kriminalreporter, som var övertygad om Bergwalls skuld. I dag anses Quickhistorien vara ett av de värsta rättsövergreppen i svensk rättshistoria.

Men jag minns min fascination när jag först knackade på Quicks – som ni vet heter han Sture Bergvall – dörr på Säter. Att möta ondskan själv! Jag darrade när jag klev in. Det var som en film. Något liknande tror jag drev på utnämningen av rättsläkare och allmänläkare: En känsla av att något i samhället äntligen blev tydligt och hade ansikten och var dessutom – spännande.

Nu får du hoppas bara att de två oskyldiga får sin upprättelse till slut. Den stora lektionen? Att aldrig förlita sig enbart på sina känslor och förutfattade meningar, speciellt inte om man är polis, åklagare eller journalist.