Dokumentären handlar om ett öppet sår i den svenska konstvärlden. Det är bra att fenomenet konstnärlig forskning ifrågasätts.
Det här är en kulturell artikel.Analys och värderingar är skribentens egna.
Linda Fagerström är konstkritiker på kultursidan.
Känslorna är höga just nu kring SVT-filmen “Fallet Bogdan”. I Dagens nyheter kritikern Sonia Hedstrand kallar det ett populistiskt misslyckande, medan kollegan Sara Kristoffersson ser istället ett ambitiöst konstprojekt. Filmen är “det närmaste jag har kommit någon form av konstnärlig forskning”, skriver Karin Frid i Göteborgs Post. Anna Ångström ångrar bl.a Svenska Dagbladet filmens förenklade upplägg. Lyra Ekström Lindbäck betyder bl.a Expressen att huvudpersonen, Bogdan Szyber, framställs som en clown.
Annons
Annons
Inte konstigt att reaktionerna är starka. Filmen handlar om ett öppet sår i den svenska konstvärlden: det faktum att konstnären Bogdan Szyber våren 2020 misslyckades med att bli konstnärlig doktor på grund av sitt examensarbete misslyckades hos försvaret.
Det femåriga projektet bestod i att kritisera fenomenet konstnärlig forskning, ett arbete som alltså finansierades av en tjänst i ämnet “konstnärlig forskning” – en teoretisk kullerbytta av rang.
“Bodgan case”-filmerna är själva konstnärer och, liksom Bogdan Szyber, tidigare studenter vid Konsthögskolan i Stockholm. I mina ögon är det tydligt att även de – Matthew D’Arcy, Tanja Holm, Siri Pårup och Emilie Birket-Smith – är djupt skeptiska till konstnärlig forskning. Filmen är deras sätt att uttrycka kritik, helt enkelt.
I Bogdan Szyber gestaltar de en Josef K, som liksom Kafkas huvudperson i “Processen” förgäves försöker förstå vad han anklagades för. Clownen Lyra Ekström Lindbäck ser i honom, det gör inte jag. Å andra sidan känner jag igen den famlande frustration som mötet med universitetssystemet orsakar, och – även om det är 20 år sedan – den förvirring och självtvivel jag hyste tills min avhandling antogs vid en doktorsdisputation (i konstvetenskap). , inte konstnärlig forskning).
Annons
Sonia Hedstrands upprördhet över filmens påstådda förlöjligande av konstnärlig forskning är svår att ta på allvar, när hon i samma andetag spyr galla om konstnärlig forskning eftersom “den akademiska konstvärldens upphöjda kretsar” utesluter henne och alla andra “utanför institutionerna”. Bitterheten droppar.
Annons
Visst står metanivåerna i linje när en film, som skildrar hur konstnärlig forskning används för att kritisera konstnärlig forskning, samtidigt är ett konstverk i sig. Men att vara lojal mot konsten och konstnärerna innebär att låta “The Case of Bogdan” vara ett konstverk lika komplext och egenartat som all annan konst.
Filmen använder sig av ett slags uppdaterad dadaistisk ansats, som paras ihop med postmodernistisk maktanalys för att presentera en välbehövlig och intelligent kritik av konstnärlig forskning. Resultatet är utmanande, absurt och humoristiskt, men med en mycket allvarlig sak. Den som, som Sonia Hedstrand, kallar det för “konsthat” kanske inte har tänkt tillräckligt.
Följ vår kulturbevakning – gå in under “Mitt konto” och “Aviseringsinställningar” i appen och aktivera pushnotiserna för kultur!