Ibland måste man bara erkänna och underkasta sig sina böjelser. Sedan tonåren har jag haft en ohjälpsam och klyschig svaghet för poetiska män med gitarrer. Och den främste av dem alla heter Leonard Cohen. Självklart har jag därför inte missat den aktuella tv-serien “Så länge, Marianne” på SVT. Den handlar om honom och om livet som blivande författare, om förhållandet till den norska kärleken Marianne Ihlen som han hittade på den grekiska ön Hydra, och hans genombrott som världsartist. Naturligtvis har jag därmed också ramlat ner i det förföriska Cohen-kaninhålet. Dagarna mellan avsnitten på SVT lyssnar jag på hans musik, läser hans poesi och trålar YouTube efter intervjuer och liveframträdanden som jag inte sett förut eller vill se igen.
Lika lite som du som vuxen modern kvinna borde erkänna din svaghet för manligt gitarrhackande, bör du erkänna att du är nostalgisk, speciellt inte om du längtar efter en tid som du själv aldrig upplevt. Det finns ingen logisk poäng med att sörja något man aldrig haft, framför allt för att det är omöjligt att veta om man skulle ha gillat det om man faktiskt hade haft det.
Ändå tittar jag “Så länge, Marianne” och känner, med all min själs längtan, sorg över att jag inte fick uppleva åtminstone några månader på Hydra under 60-talet. Och min romantiska längtan blir inte mindre av avsnittet där Leonard Cohen flyttar till New York för att boosta sin karriär och tar in på legendariska Chelsea Hotel, en oas för artister, rockstjärnor, författare och andra frisinnade kulturutövare och intellektuella. Där trängdes de ihop, inspirerades av varandra och skapades sida vid sida. Kreativiteten och kamratskapet möjliggjordes av Stanley Bard, chef för Chelsea Hotel, som lät tegelhuset på 23rd Street bli en fristad för excentriska konstnärliga själar, oavsett om de hade pengar i fickan eller inte när de checkade in.
Jag inbillar mig att orden är riktade mot mig och blir tonårsavundsjuk på Dominique, Marianne och Suzanne
Det kan knappast sägas att det var ett fysiskt hälsosamt liv som fördes, inte på Hydra och absolut inte på Chelsea Hotel, men det måste ändå ha varit en hög nivå av existentiell hälsa i de miljöerna, inbillar jag mig. Egna rum där man var fri och uppmuntrad att söka inom, där det fanns tålamod och förståelse för att skapelsen och livet kan ta många vägar och omvägar.
När sista avsnittet tynar bort och jag pausar en stund i Cohen-botaniseringen, jag funderar på om och i så fall varför vi idag saknar en mentalitet där konstnärlig verksamhet respekteras, varför inte fler fysiska platser för skapande frigörs, istället för dem, som nu , alltmer försvinna.
När Folkhälsomyndigheten publicerade sin kartläggning som visar hur Sverige arbetar med existentiell hälsa man fann att det “saknas en tydlig definition av existentiell hälsa”, men återkommande beskrivningar är till exempel “skapa mening” och “att vara en del av något större”. Det påminner om hur det kan vara att bli uppslukad av litteratur och musik, som kom till just för att någon fick utrymme att skapa och sprida den.
Då slutar jag tänka och lyssnar istället noga när Leonard Cohen sjunger I’m your man”. Jag inbillar mig att orden är riktade mot mig och blir tonårsavundsjuk på Dominique, Marianne och Suzanne. Men så kommer jag ihåg intervjun som Stina Dabrowski gjorde med Leonard Cohen 2001. I den slår han fast att frågan om varför vi människor är som vi är “kan vi faktiskt inte få svar på”. Så utan att skämmas väljer jag att vila mig i att det är helt okej att fortsätta bli kär i poetiska män med gitarrer. Det är faktiskt bra för min existentiella hälsa.
Läs mer text av Vesna Prekopic
