En elevkull i Sverige består av cirka 100 000 elever. Varje år berättar vårt skolsystem för ungefär en av sju elever att de saknar tillräcklig kompetens för att börja ett nationellt program i gymnasiet. För många innebär detta ett stort avbrott på vägen mot vuxenlivet.
Så har det varit i flera år. Det har också blivit värre med tiden, bland annat för att vi skärpt behörighetskraven utan att öka resurserna till grundskolan. Skillnaderna i andel elever som inte är behöriga är stora mellan olika elevgrupper. Nyinvandrade elever och elever vars föräldrar har låg utbildningsnivå är kraftigt överrepresenterade bland de obehöriga. Det är fyra respektive dubbelt så vanligt att elever från dessa grupper inte når behörigheten.
Det är alltså inte yrkenas fel, det är systemet
Vad värre är, elevernas behov är inte okända för skolan. Lärare och rektorer vet tidigt vilka elever som behöver mer stöd, men saknar ofta de resurser som verkligen skulle behövas för att hjälpa dessa elever. Det är alltså inte yrkenas fel, det är systemet.
Jag har av denna anledning hade regeringens uppdrag att utreda hur elever i de obligatoriska skolformerna som behöver mer obligatorisk undervisningstid för att nå målen ska kunna få det. I dag överlämnar jag utredningens förslag till regeringen.
Jag föreslår att en försöksverksamhet ska bedrivas i alla stadier av grundskolan, där eleverna på olika sätt ges förstärkningsundervisning. Syftet är att lägga grunden för en framtida timplanereform, där tillgång till och förutsättningar för förstärkningsundervisning regleras.
Det är viktigt att konstatera att det finns ett grundläggande samband mellan undervisningstid och elevers kunskaper. Elever som gått längre tid i skolan vet i genomsnitt mer än elever som gått kortare tid i skolan. Detta är väl dokumenterat i forskningen.
Men betyder dock inte detta att alla elever som riskerar att inte nå målen hjälps åt genom att helt enkelt få mer undervisningstid direkt. För att få en så stor positiv effekt som möjligt bör den utökade undervisningstiden ges i andra former än den ordinarie undervisningen. Det gäller till exempel att det ges i mindre grupper och av behöriga lärare.
I mitt uppdrag ingick att lämna förslag på hur mer obligatorisk undervisningstid ska ges. Slutsatsen är att sådan tid inte bör ges genom att förlänga juristutbildningen eller genom att förlänga den extra studietiden. Den slutsatsen bygger jag bland annat på de stora kunskapsluckor många elever har i slutet av grundskolan. Genom data från den internationella kunskapsmätningen Timss 2015 kan jag visa att en stor andel av de elever som lämnade årskurs 9 läsåret 2015/16 med betyget F i matematik saknade kunskaper motsvarande mellan tre och sju läsår för att nå klass E.
Sådana kunskapsluckor går inte att plocka upp igen i juristutbildningen, vilket Skolverkets analyser av genomförd juristutbildning också visar. Dessa kunskapsluckor har ackumulerats under elevens hela skolgång – och måste därför mötas med tidiga insatser.
Dags att göra en sådan reform är nu, främst på grund av sjunkande studentantal
Utredningen tyder på därför i stället för att förstärkningsundervisning ges under terminerna, i anslutning till den ordinarie undervisningen. Det kommer att öka behovet av lärare, men jag visar i min konsekvensanalys att det är dags att göra en reform av det här slaget nu, främst på grund av sjunkande elevantal.
Tidigare reglerades möjligheter och resurser till liknande förstärkningsundervisning i läroplanen och dess schema. I 1969 års läroplan reglerades hur många lektioner i veckan eleverna skulle ha per steg och ämne. Timplanen reglerade också hur många lärartjänster det skulle bli i förhållande till detta. I flera ämnen och stadier, med tonvikt på lågstadiet, var lärarnas veckotimmar fler än elevernas. Dessa timmar kallades resurstimmar, och skulle användas för att stödja eleverna genom undervisning i mindre grupper. Läroplanen reglerade att denna undervisning huvudsakligen skulle ges i halvklass, men den kunde också ges genom att lärare själva väljer ut elever till tillfälliga grupper.
Detta system avskaffades slutligen i samband med läroplansreformen 1994 och de övriga styrelseformer som ägde rum då. Med facit i hand finns det starka skäl att ifrågasätta om dessa avregleringar gynnade skolväsendets utveckling och dess kompensationsförmåga.
Reformen med stödundervisning som föreslås bygger på dessa principer. Mycket har dock hänt sedan 1969. Den samlade elevsammansättningen är idag mer heterogen och spridningen mellan skolor är större. Kompensationsbehovet är därför troligen också större nu.
Av detta och andra skäl är det osäkert vilken utformning av förstärkningsundervisning som är bäst. Är det bäst att ge det som halvklassundervisning för alla, eller för ett urval av elever som behöver mer stöd? Det finns skäl att gå åt båda hållen, men jag kan inte förutse vilken som är bättre.
Därför föreslår jag att ett treårigt försök genomförs, där elever i årskurs 1, 4 och 7 det år försöket börjar ingår, på slumpmässigt utvalda skolor. En grupp elever ska ges förstärkningsundervisning i halv klass och en annan grupp ska ges i elevurval. Utbildningsstyrelsen ska ansvara för genomförande och konsekvensutvärdering.
För att bättre träffas många elevers stödbehov behöver vi stärka skolornas förmåga att faktiskt ge elever det stöd de behöver. Att bara konstatera att det finns behov av stöd räcker inte, stöd måste också komma på plats. Det är här den svenska skolan saknas och det är vad förslaget om framtida förstärkningsutbildning syftar till att lösa.
Läs fler artiklar från DN Debatt.
