Onda tomtar och elaka nissar – julen är inte alltid god

Stämningen är sur och tonen hård, de anhöriga bråkar och bråkar
Där sitter man på en ensam gård, långt efter midnattstimmen
Månen går sin tysta väg, ett barn sover under trädet.
Snön lyser vit på taken, den femtioförsta hemska julen i rad.

När barnen känner igen jultomten och försöker dra av honom skägget, när du tar mod till dig och frågar din svärmor om det finns ett kvitto på klappen och humöret faller under noll.

När den gifte inkompetente som bara tittar upp från sin mobiltelefon för att stirra ner i din tonårsdotters urringning börjar på det nedre lagret av Aladdins ask utan att fråga och Janssons frestelse brinner lagom till att vinet tar slut – då är det tröstande att veta att du är inte ensam. Julen är en katastrof och tomten är ond. Åtminstone i kulturens värld. Dessutom kan man muntra upp sig med att det var värre förr.

Onda tomtar på film är en jultradition lika pålitlig som tjuren Ferdinand som aldrig lär sig att titta på var han sitter, och finns i en uppsjö av format – från 1980-talets tomteklippare som “Christmas evil” till David Harbours milda men fullständigt våldsamma jultomten 2022 “Violent natt”. Vi har Billy Bob Thorntons fullt påklädda och småvåldsamma jultomte i filmen som återupplivade genren, “Bad Santa” (2003) och som fick en obligatorisk uppföljare tretton år senare. Och lagom till Novent i år hade den mörka serien “Tomteländ” premiär på SVT Play. I första avsnittet skärs renen Rudolf upp och läggs i frysen.

Litteraturen är full av julhatare, från Ebenezer Scrooge and the Grinch till Mårran som sprider dålig stämning i Mumindalen i Tove Janssons “Trollvinter”.

På scen har vi sett Nisse Hallberg som en tragikomisk jultomte i föreställningen “Tomten er ensam” och i vinter spelades scenversionen av katastrofklassikern “Tomten er far till alla barnen” på Cirkus i Stockholm.

Men alla dessa tomtevarianter bleknar i jämförelse med den nordiska gårdstomten, också den en grinig varelse men betydligt mer obehaglig än Billy Bob Thornton och Mårran tillsammans.

Gårdstomten är en nyckfull dubbelnatur som kunde vända sig mot dem han skulle hjälpa – både fruktad och älskad, han hade det förmoderna bondesamhället i sitt urgamla trollgrepp. Men gårdstomtarna var inte alla dåliga, säger Jonas Engman, som är intendent på Nordiska museet och kan allt om tomtar och troll.

– Övernaturliga väsen inom folktraditionerna är sällan onda i sig. Gårdtomten var ambivalent, men inte ond, säger han.

Trodde folk verkligen att de hade en tomte på gården?

– Man kan inte säga vad folk trodde utan vidare, men man kan säga att det var många som trodde att det var sant. De hade en annan världsbild, som tack vare forskning och vetenskap har förändrats idag. Men en del av den vardagliga verkligheten innehöll den här typen av väsen, spöken och tomtar.

Hur mådde han, gårdstomten?

– Å ena sidan var han duktig, men å andra sidan var han också ganska egotrippad – om något inte passade kunde han ta med sig boskapen och flytta till en annan gård. Man skulle som bekant behandla tomten väl, ställa ut gröt till honom till exempel – något som lever kvar än i dag. Han var inte elak i sig men han höll saker tyst. Denna dubbla natur är typisk för ambivalenta varelser.

Han gick in på scenen med en get på ett rep

Under 1800-talet och romantiken började jultomten ersätta gården Tomten. Men den tomten har egentligen ingenting med gårdstomten att göra, säger Jonas Engman. Istället har han sina rötter i berättartraditionen från Sankt Nikolaus, ett välvilligt helgon som förekom i tyska mysteriespel på medeltiden.

– Han klev upp på scenen med en get på ett rep. Bocken är förstås djävulen och repet symboliserar att det goda har tämjt det onda.

Men frågan om gott och ont är inte så enkel. Även jultomten är en ambivalent figur.

– Den moderna jultomten kan också straffa! Passar inte barnen så får de inga klappar, och vi är alla bekanta med tomtens lista, säger Jonas Engman.

Författaren och journalisten Göran Everdahl tolkar årligen Stockholms julskyltar i radioprogrammet “Spanarna”. Han diskuterar regelbundet film och även julfilmer i podden “Everdahl & Karlssons Film TV” som han har tillsammans med kritikerkollegorna Johan Andreasson och CG Karlsson. Han är inte särskilt förtjust i julfilmer om onda tomtar.

– Den film som naturligt är mest förknippad med onda tomtar är “Bad santa” – en ganska tunn film, just för att hela konceptet med onda tomtar är just… tunt.

Everdahls bästa exempel på dåliga tomtar har skapats av Peter Dalle.

– Idén varar kanske fem minuter, vilket är något som till exempel Peter Dalle har förstått. Han har skrivit två riktigt bra, dåliga tomtar: en pedofil tomte i serien “Lorry”, och så Johan Ulveson som full tomte i filmen “Ogifta par”.

Den nordiska gårdstomten med sina nycker och knep, är han en outforskad filmkaraktär?

– Ja. I Selma Lagerlöfs kyliga “Tomten på Töreby” tvingar gårdstomten en godsman att gå i sjön, för att dränka sig. Det ser man inte i Disney-filmerna på julafton!

Alla dåliga jular involverar inte onda tomtar. Ett vanligt misslyckat julfirande är också ett tacksamt filmtema och är, till skillnad från en dement tomte, något som har påverkat oss alla.

– Julafton kan vara en mardröm som de flesta upplever någon gång. Där kommer komedier undan med mycket – titta på “Ensam hemma”, som egentligen är ren sadism. Den filmen skildrar en övergiven pojke som hämnas på sina föräldrar genom att tortera livet ur två tjuvar. Den allra bästa julfilmen, Frank Capras “Livet är underbart” från 1946, handlar om självmord, säger Göran Everdahl.

Hur fräsch är julen som filmkoncept 2024?

– Inte fräscht alls, men det är en del av poängen. Frågan är, kan man göra en subversiv jul? I den finska filmen “Family time” av Tia Kouvo lyckas de väldigt bra. Det finns en traumajulscen som verkligen är chockerande.

– Att skildra julfirande på film är ett slags parallellfenomen till sommarfilmen. Inför både högtider och jullov är det höga förväntningar. Den bästa tomtebeskrivningen jag har stött på finns i David Sedaris novell “Santaland diaries” om när han jobbade som tomte på det amerikanska köpcentret Macy’s och om jakten på status och elakheten mellan varuhuset Santas. Jag är lite förvånad över att det inte finns så många filmer om elaka troll, säger Göran Everdahl.

En svensk storfilm om en ond bondtomte, vem skulle regissera den?

– Med Selma Lagerlöfs “Tomten på Töreby” som förebild, kanske Daniel Espinosa, borde det finnas lite genuin skärpa i tomtetennisen. Han måste vara seriös!

Tomten som paradoxal figur är spännande

Så handlingen har en inbyggd motsättning som har rötter i historien – och som museiintendent Jonas Engman ser eka även i dagens julkultur.

– I en film som “Bad Santa” tar man upp just den ambivalenta aspekten av karaktären. Om det inte redan finns det kommer det säkert en film om tomten som är en sexförbrytare. Det är intressant att en gång om året bjuder familjen in en överviktig fadersfigur i hemmet som plockar upp barnen i hans knä. Tomten som paradoxal figur är spännande.

Men den kanske mest underutnyttjade onda filmkaraktären är faktiskt jultomten – en äldre och mer ohygglig julkaraktär.

– Julbocken gick före jultomten på äldreboenden i Sverige. Han var mycket mer skrämmande till utseendet, han äter barnen. I grunden handlar det ofta om belöning som står i motsats till straff, säger Jonas Engman.