Hemliga stiftelsen som hjälper utsatta kvinnor – hufvudstadsbladet

Mäklaren dök upp runt 16-tiden dagen efter. Han hette Gustaf, var i fyrtioårsåldern och snön i det röda skägget när hon öppnade dörren fick honom att se ut som en skogshuggare som just kommit in från ett pass i skogen. Han sken upp när han såg henne.

”Dig har jag sett någonstans förut!” sade han glatt när hon släppte in honom.

”Jo, jag skriver i Aftonbladet”, svarade hon trött.

”Nej, alltså på riktigt”, skrattade han medan han hängde av sig ytterkläderna. ”Nu vet jag! Visst pratade vi efter Timo Räisänens spelning på Maxim i Gävle för en jävla massa år sedan?”

”Ja just det!” utropade Gabriella och kände hur ett genuint leende spred sig i ansiktet. Ovant. Det var mer än fjorton år sedan nu, och hon skulle förmodligen inte ha känt igen honom om han inte påtalat det först, men hon mindes tydligt den där kvällen – och hur hon senare grämt sig för att hon glömt fråga efter den trevlige killens nummer. ”Vilket sammanträffande!”

De fortsatte att prata konsertminnen medan hon visade runt i lägenheten och här och där bröt in med det hon visste om renoveringar och andra påkostade fix.

”Det är en jättefin lägenhet”, sade han när de åter stod framför ytterdörren. ”Om jag var ni skulle jag faktiskt överväga att behålla den.”

”Jo, det skulle vi nog gärna, om det inte vore för lånen”, svarade Gabriella med ett sorgset leende. ”Plus att jag redan har en lägenhet i Stockholm, och mamma en i Gävle. Hon är dessutom hyrsjuksköterska i Norge så hon använder knappt den lägenhet hon redan har.”

”Jag förstår, jag förstår”, nickade Gustaf och tittade i sina papper. ”Så då antar jag att du vill höra min preliminära värdering då? Jag tänker så här…”

När Gustaf hade gått satte sig Gabriella vid mormors flygel och grät. Värderingen visade att lånen skulle täckas vid en försäljning, men det kändes så fel att ens diskutera att göra sig av med lägenheten. Det var ju mormors lägenhet, hennes hem. Gabriella kände sig trygg här, och började inse att hon verkligen skulle sakna lägenheten om hon aldrig fick komma hit igen.

Och så var det ju även det där andra. Erjas ord ekade genom hennes huvud: ”…så att du hinner komma fram till vad det faktiskt är du själv vill.” Ja, vad ville hon egentligen, när det kom till kritan? Ville hon verkligen återvända hem till Anton i Stockholm? Och om inte, hur skulle det då bli med… Hon lade handen på magen och tårarna tilltog genast i styrka. Hur ska det bli med allt?

Som ett brev på posten surrade det till i mobilen, men det var inte Anton den här gången – även om det också kommit ett par meddelanden från honom som hon missat – det var från hennes chef. ”Försvaret och vindkraften, vilken jäkla följetong! Jag skulle behöva 2500 tecken om dagens utspel innan 16, ok?”

Hon stirrade på skärmen som om den vore en portal till en annan värld, vilket den också nästan var. ”Du vet att jag är ledig”, svarade hon och satte därefter telefonen på ljudlöst. Nu skiter jag i det här, tänkte hon och gick ut för att köpa pizza.

Väl tillbaka på våningsplanet sprang hon på grannen i lägenheten intill. De stannade upp och pratade en stund, och Gabriella fick veta att hon hette Karin och drev en inredningsbutik i Valbo köpcentrum.

”Vad spännande”, sade Gabriella. ”Och jag måste få säga att du verkligen är jättebra på att spela piano också. Det hörs rätt bra genom väggen, men det är ingen fara för det låter verkligen vackert.”

Karin såg oförstående på henne. ”Piano? Jag?” skrattade hon. ”Nej du, jag tog en del blockflöjtslektioner som barn men blev tvungen att sluta för jag var ett hopplöst fall. Den enda jag vet i det här huset som spelade musik var Ingemor. Men tack för pratstunden, vi ses säkert flera gånger!”

Gabriella stod kvar med pizzakartongen i händerna och lyssnade på Karins ekande steg som försvann nedför trapporna. Det fanns bara två lägenheter på varje våning, och hon hade varit så säker på att pianomusiken kom från den intill. Kunde ljuden verkligen färdas så klart och tydligt från någon annan del av huset? Och borde inte Karin också känna till att någon spelade i sådana fall? Hon fumlade fram nycklarna ur fickan – fortfarande mormors rock trots att hennes egen torkat för länge sedan – och gick in i lägenheten igen.

Medan hon åt pizzan tittade hon på en gammal hemmavideo från en jul hon och mamma spenderat hos mormor i början på 90-talet. Det var underligt att se en liten version av sig själv springa runt mellan de julpyntade rummen där hon just nu åter igen befann sig. Mormor hade hunnit få upp en del dekorationer nu också, men inte alls i nivå med de storslagna jularna hon alltid anordnat förr i tiden.

Några av mormors vänner hade också kommit på besök, och bland dessa kände Gabriella snabbt igen Erja som satt med en glöggmugg i handen i den blå sammetssoffan där hon själv satt just nu. Underligt nog såg hon inte mycket yngre ut på filmen än hon gjort i butiken häromdagen.

Hon pausade videon på en bildruta där lilla Gabriella kärleksfullt kramade om mormors och mammas ben efter att ha öppnat en särskilt efterlängtad julklapp. Bilden hoppade och flimrade men hon kunde ändå inte slita ögonen från den. Tårarna kom tillbaka, och där och då önskade hon inget hellre än att få återvända till den där stunden av närhet och trygghet, långt innan svåra val, saknad och insikten om att alla människor inte ville en väl – och att de som gjorde det inte skulle finnas kvar för evigt.

Hon funderade på att ringa mamma, men vågade inte plocka upp telefonen och råka se de arga respektive irriterade SMS hon förmodligen fått från Anton och chefen.

I stället dukade hon av och fortsatte sedan med inventeringen av lägenheten. Lika bra att sysselsätta sig. Mormor hade många fina saker, stora som små, och listan började bli lång. Flera gånger kom hon av sig i genomgången och blev i stället sittande med olika speciella föremål medan hon lät minnena forsa över henne.

Det hade redan hunnit bli långt in på natten innan hon bestämde sig för att det fick räcka för idag och gick och lade sig. Hon sjönk ned mot kudden och blundande, helt känslomässigt utmattad efter kvällens alla turer längs memory lane.

Hon hade dock inte hunnit somna förrän pianomusiken försiktigt började spela igen. Gabriella stelnade till och öppnade ögonen, med ens klarvaken. Det lät verkligen som om ljuden kom från det här våningsplanet – men det var ju helt omöjligt om det inte var Karin som spelade. Eller?

Hon satte ned sina bara fötter på den kalla fiskbensparketten och reste sig ur sängen igen. Följde ljudet mot dess källa. Från sovrummet ledde en liten passage ut till musikrummet. När hon öppnade dörren förväntade hon sig nästan att få se mormor sitta vid den stora flygeln och spela för henne, som hon brukat göra när hon som barn haft svårt att sova. Men musikrummet var mörkt, tyst och tomt.

Nu insåg Gabriella dock att ljuden verkligen inte kunde komma från Karins lägenhet, som tog vid bakom musikrummets bortre vägg – eftersom musiken nu hördes bakom henne i stället. Från passagen hon just gått igenom för att komma hit. Hon vände sig sakta om och kunde inte hjälpta att en rysning färdades längs ryggraden.

Den lilla passagen, som även den badade i nattmörker, hade en golvyta på knappt en kvadratmeter. Rakt fram låg sovrummet, och på var sida om utrymmet fanns dörrar till två förvaringsskrubbar. Hon ställde sig mellan dörrarna och lyssnade, och insåg att ljuden kom från den vänstra av dem. Hon öppnade försiktigt dörren och tände lampan.

Den lilla skrubbens hyllor var prydligt fyllda med olika tyger och sybehör, och på golvet stod en röd sittpuff vars lock agerade nåldyna för allehanda vackra hatt- och sticknålar. Mormors karaktäristiska lavendeldoft var tydligare här, och Gabriella fick snabbt syn på en av de handsydda doftpåsarna som mormor alltid förvarade tillsammans med textilier.

Hon tog ett försiktigt steg in i skrubben, och det var då hon förstod att ljuden kom ovanifrån. Inte som i ”från våningen ovanför”, utan högre upp i samma rum. Hon höjde blicken och hajade till. Hur kan jag aldrig ha upptäckt det här förut?

Gabriella stod där i tygskrubben och stirrade på sin upptäckt. Några decimeter ovanför dörrkarmen bakom henne, där taket borde ha tagit vid baserat på takhöjden ute i passagen, fanns en alkov. Den var så högt upp att det inte gick att se in i den från där hon stod, men det rådde ingen tvekan om att det var därifrån den spöklika musiken kom.

Hon stod som fastfrusen under flera sekunder medan de oförklarliga tonerna fortsatte att spela. Vad var det här egentligen? Borde hon vara rädd? Men det är mormors melodi, tänkte hon till sist. Jag kan inte vara rädd för mormors melodi.

Försiktigt, som för att inte störa den som spelade, smög hon ut ur skrubben och bort till garderoben i hallen, där hon visste att mormor förvarade en trästege. Lika försiktigt återvände hon sedan till skrubben, reste stegen mot väggen och började sakta klättra uppåt. Pulsen ökade för varje steg hon tog. Vad skulle hon få se där uppe?

Hon nådde upp till kanten och tittade in. Alkoven var ungefär en meter på både höjden och bredden och verkade sträcka sig ovanför innertaken på både mellanpassagen och den motsatta skrubben. På väggen längst in i utrymmet, där skenet från tygskrubbens taklampa endast lyckades snudda, fanns en kvadratisk trälucka – och det var därifrån musiken kom.

Efter en viss tvekan hivade sig Gabriella upp i alkoven och kröp fram till luckan. Det blev mycket mörkare när lampans ljus skymdes av hennes egen kropp, och hon ångrade att hon inte tagit med sig mobilen upp. Men snart satt hon framför luckan, som bara var aningen mindre än själva väggytan. Den var vitmålad, precis som alla andra skåpluckor i lägenheten, och dess enda utsmyckning var den svarta, sirliga dekoren kring det gammeldagsa nyckelhålet.

Musiken hördes helt tydligt nu – men på så här nära håll hörde hon andra ljud också. Lätet av pedalerna som då och då trycktes ned, de små pauserna när notblad prasslande vändes och till och från det dämpade ljudet av skratt och springande steg – som av ett barn som glatt sprang runt runt i lägenheten till musiken. Precis som Gabriella hade brukat göra.

Det var förstås omöjligt, men när hon nu satt där och hörde allt detta på nära håll kändes det precis som att där, på andra sidan luckan, hände alla de här sakerna just nu. Bakom luckan fanns tiden då mormor fortfarande spelade och lilla Gabriella fortfarande lyckligt sprang runt, i en värld långt innan svåra val, saknad och insikter.

Hon stack in naglarna bakom luckans kant och försökte öppna den, men den var förstås låst. En irrationell desperation vällde upp inom henne, tillsammans med känslan av att om hon bara kunde öppna den här luckan skulle allt bli bra igen. Hon drog och slet i luckan, som dock fortfarande vägrade ge vika.

Efter en stund gav hon upp, och lutade sig gråtande mot det vitmålade träet och lyssnade på mormors pianospel och sina egna springande små steg där på andra sidan. Sedan föll blicken på den svarta metalldekoren runt nyckelhålet, och hon insåg att hon sett något liknande alldeles nyligen. ”Jag tror att du kan ha användning av den här.”

Hon satte sig upp så hastigt att hon slog huvudet i det låga taket. Det var förstås en oerhört långsökt idé och hon skulle förmodligen inte ha fått den om det inte vore för den overkliga situationen, men nu skyndade hon sig nedför stegen och ut i hallen. Hon grävde runt i fickorna på sin egen kappa innan hon mindes att hon haft mormors rock på sig vid besöket hos Erja. Med den svarta nyckeln i handen sprang hon sedan tillbaka till skrubben, klättrade snabbt uppför stegen igen och satt snart åter framför den vita luckan bakom vilken musiken fortfarande spelade.

Med darrande händer provade hon nyckeln i låset. Den passade. Hon förde in den hela vägen och vred om. Klick. Musiken tystnade genast. Gabriella kunde plötsligt höra sina egna hjärtslag. Hon öppnade sakta luckan, både rädd och förväntansfull inför vad hon skulle komma att få se.

Men bakom luckan fanns ingen port till en annan tid, eller ens den tidsinställda bandspelare som hon innerst inne hela tiden misstänkt. I stället fann hon sig sittande framför en enkel, inbyggd bokhylla innehållande en tjock anteckningsbok och ett kuvert med ett enda, handskrivet namn på: Gabriella.

Det fanns ingenting i skåpet som förklarade ljuden hon hört, men i ärligheten namn hade Gabriella gett upp på logiken i det här för flera minuter sedan. Försiktigt tog hon upp kuvertet och drog med fingret över mormors vackra handstil som stavade ut hennes namn. Hon öppnade varsamt kuvertet och plockade ut ett handskrivet brev, daterat för bara några dagar sedan.

”Kära Gabriella, min älskade lilla duva.

Att du läser det här betyder att brevet med instruktionerna och nyckeln kom fram till dig i Stockholm som de skulle, vilket verkligen gläder mig. Du kanske undrar vadan detta hemlighetsmakeri, men jag lovar att det kommer du snart att förstå.

Jag skriver detta nu eftersom jag vet att jag inte har långt kvar. När du och Birgitta tar hand om det praktiska efter mig kommer ni att märka att jag har få besparingar och stora lån. Som du vet har jag dock alltid haft mer än tillräckligt med pengar, och omständigheterna kommer sig inte av fattigdom. I stället härrör de från ett speciellt arrangemang jag har med en stiftelse som ligger mig nära. Man kan säga att de förvaltar mina besparingar och ser till att de används till goda ändamål under tiden.

När jag nu är borta (det känns förstås underligt att skriva detta) kommer stiftelsen att se till att du och Birgitta bland annat får det ni behöver för att lösa lånen och behålla lägenheten, om det är det ni vill. I sådana fall behöver du endast fylla i blanketten här i kuvertet, och skicka in. Min önskan har alltid varit att du en dag ska bo här, min lilla duva, och kanske en dag få höra små barnafötter springa över dessa golv du med. Men valet är förstås ditt och Birgittas.

I detta skåp hittar du även min dagbok som kanske eller kanske inte innehåller erfarenheter och lärdomar som kan hjälpa dig i livet. Jag önskar så att jag kunnat få följa dig längre på din resa och delge dig dessa lärdomar personligen, men jag hoppas att du vet att jag ändå alltid kommer att vara med dig.

Varma kramar från din mormor som älskar dig över allt annat.”

Dunklet, den snirkliga handstilen och de tilltagande tårarna gjorde läsningen långsam, och hon visste inte hur lång tid som passerat när hon slutligen lät händerna sjunka ned i knät. Mormor hade på något sätt vetat att hon snart skulle dö, och hade inte bara förberett detta hemliga meddelande till Gabriella, utan även skickat instruktioner och en nyckel till henne i Stockholm för att hon skulle kunna hitta det. Ett brev som tydligen inte kommit fram – eller? Hon bestämde sig för att ringa Anton så fort hon vaknade imorgon och fråga om han sett något sådant brev.

Hon plockade upp kuvertets andra innehåll, som mycket riktigt visade sig vara en stipendieansökan till något som kallades ”Stiftelsen Well Wishes”. Gabriella hade aldrig hört talas om stiftelsen förut, men noterade förstås de tvetydiga likheterna med butiksnamnet Önskebrunnen. Hade Erja något med stiftelsen att göra? Var det därför hon hade en extranyckel till det hemliga skåpet? Men det förklarade fortfarande inte varför hon vetat att originalet kommit bort och den därför behövdes – eller den mystiska musiken som Gabriella vemodigt misstänkte att hon aldrig skulle få höra igen.

Hon valde dock att bortse från de logiska grubblerierna just nu. I stället samlade hon ihop skåpets innehåll, låste det noga och klättrade nedför stegen igen.

Lägenheten kändes med ens mycket tommare nu utan de avlägsna pianotonerna, och Gabriella fann sig sakna mormor ännu mer än hon redan gjort. Hon satte sig på sängen med den tjocka dagboken i knät och började läsa.

Hon läste och läste, sida efter sida av mormors vackra handstil som förmedlade berättelsen om ett liv Ingemors barnbarn inte haft en aning om. Uppväxten i det välbärgade hemmet i Stockholm med den stränge fadern, samröret med dåtidens namnkunniga innerstadskretsar, drömmarna om något mer, något äkta. De rebelliska sena tonårens hemliga karriär som sångerska på huvudstadens pianobarer, det glamourösa livet, de många pojkvännerna som ofta inte var speciellt snälla mot henne. Faderns hämningslösa ilska när det visade sig att hon väntade barn med en av dem.

Utkastad från hemmet hade Ingemor flyttat hem till sitt kommande barns far – en ung man som nyligen kommit upp sig genom att tjäna stora pengar på den alltmer populära börsen. De gifte sig snabbt och levde under en period ett riktigt sagoliv, men hans charmerande sätt förbyttes totalt när den amerikanska börsnedgången i december 1962 slog hårt mot hans högt belånade investeringar i Ford och General Motors.

När Gabriellas mamma Birgitta föddes strax därefter hade livet i den fina Stockholmsvåningen redan hunnit förvandas till en mardröm, och i stället för att återvända hem efter förlossningen flydde Ingemor med sitt nyfödda barn och de få ägodelar hon fått med sig till sjukhuset.

Det var när hon satt där på Stockholms centralstation på nyårsnatten 1962, med sin lilla dotter i famnen och ingen aning om vad hon skulle ta sig till, som Erja hade hittat henne. ”Du ska följa med mig”, hade hon sagt, och tagit med henne till Sandviken.

Väl där hade Erja och hennes färgstarka väninnor gett Ingemor en plats att bo, regelbundna pengar att klara sig mer än väl och ett löfte om att allt skulle bli bra. De hade sedan funnits där under hela Birgittas uppväxt, och alltid sett till att den lilla familjen hade allt de behövde.

När Ingemors make vid några tillfällen försökte komma åt henne hade de sett till att han lämnade henne i fred, och när han många år senare gick bort skänkte hon hela arvet till kvinnornas stiftelse. Endast på ett ställe i dagboken spekulerade Ingemor om huruvida vetskapen om detta framtida arv varit anledningen till att Erja sökt upp henne den där nyårsnatten på Centralstationen – men i slutet av stycket kom hon fram till att det hur som helst inte spelade någon roll eftersom pengarna gick till att hjälpa fler kvinnor i hennes situation.

Den sista delen av dagboken handlade om Gabriellas egen barndom och uppväxt. Det var något alldeles särskilt att få återbesöka sina minnen av mormodern med Ingemors egna ord, och det kändes som att tårarna aldrig skulle ta slut medan hon läste igenom dessa sidor. Samtidigt kändes det även som att mormor satt där på sängkanten och återbesökte minnena tillsammans med henne.

Hon fortsatte att läsa fram till långt in på morgontimmarna, tills alla sidor var slut och så även hon själv. Hon somnade sedan helt utmattad med dagboken kramad mot bröstet och mormors avslutande ord snurrande i huvudet – de som var skrivna på insidan av den bakre pärmen, när alla andra sidorna var slut:

”Min Gabriella. Låt aldrig rädslan för ensamhet fånga dig i en situation som gör dig illa. Du är aldrig ensam, och du behöver inte honom. Jag hoppas att den här dagboken har hjälpt dig att förstå det. All hjälp du behöver finns här, du behöver bara be om den. All världens kärlek från din mormor Ingemor.”

Chris Smedbakken

Nästa avsnitt publiceras 23/12.