Hon vaknade inte förrän på eftermiddagen och det första hon gjorde då var att ringa Anton. Medan signalerna gick noterade hon att han verkligen hade skickat flera arga sms efter Erjas insats häromdagen. Hon läste dem inte.
“Anton.”
“Hej, det är jag. Jag behöver veta om…”
“Gabby, vad fan gör du? Vad fan är det här? Nu kommer du hem, och jag förväntar mig en jävligt bra förklaring på vad…”
“Anton. Anthony! Lugn. Har jag fått ett brev från mormor de senaste dagarna? Förmodligen ett ganska tungt kuvert, för det innehöll ett…”
“Du säger inte att jag ska lugna mig. Och ja, du fick säkert ett brev från damen häromveckan. Men det stod i annonsen för jävligt länge så jag tänkte att du nog inte ville ha det och slängde det. Men byt inte ämne nu, du…”
“Du slängde mormors brev? Och sa ingenting?”
“Gabby, skriv inte det här om mig nu. Det här handlar om dig och ditt uppriktigt sagt mycket instabila beteende de senaste dagarna. Har du ett jäkla sammanbrott där borta, är det vad det här handlar om? Nu är det du som ber om hjälp, för jag har inte tid eller ork för det här l–”
“Det är över. Du och jag. Det här var droppen, och om du inte förstår vad resten av stråna är, är det faktiskt du som behöver få hjälp.”
“Det här är över, Anton”, avbröt hon kallt.
“–ngre… Eh, va?”
“Det är över. Du och jag. Det här var droppen och om du inte förstår vad resten av sugrören är så är det faktiskt du som behöver söka hjälp. En jurist kommer att kontakta oss om hur vi har det med lägenhet i Stockholm, kontakta mig inte igen.
Klick.
Det falska självförtroendet bröts så fort samtalet avslutades, och hon började skaka så okontrollerat i hela kroppen att hon nästan inte lyckades slutföra knapptryckningarna för att blockera hans nummer. Det kändes som att hon skulle kräkas eller svimma. Hon hade aldrig pratat med honom så förut. Och tänk om detta var ett misstag? Hon kände på magen med handen. Fick hon göra detta? Kunde hon göra detta?
Paniken bultade i hennes tinningar och hon skyndade ut i hallen med en växande svärta vid kanten av hennes syn. Rev i mormors rock och snubblade nerför trappan. Det hade börjat snöa rejält igen och vägen in till centrum var bara en vit dimma. Hon halkade flera gånger och krockade med ett par förbipasserande, men stannade inte förrän hon ställde sig framför den lilla alkoven vid Köpmangatan 12 och stirrade dumt fram. Där butiken Önskebrunnen legat bara dagar innan, mitt mellan Guldfynd och frisörsalongen Abbes Corner, stod nu Interflorabutiken Iris Blomsteraffär på sin plats.
Förvirrad och desperat öppnade hon ändå dörren och klev in. Tittar över de otaliga hyllorna med växter, krukor och snittblommor, som inte alls såg ut att ha flyttats hit över en natt.
“Kan jag hjälpa dig med något?” log kvinnan bakom disken. Inte alls Erja.
”När flyttade den… Fanns det inte en annan butik här nyligen? Önskebrunnen?”
Kvinnan bet sig i läppen. ”Önskebrunnen? Nej, då har du förmodligen fel adress. Vi har varit här så länge jag kan minnas och jag har aldrig hört talas om en butik med det namnet i Sandviken heller.”
Tusen frågor virvlade i Gabriellas huvud, men hon kunde inte fatta någon av dem.
“Okej”, mumlade hon bara och snubblade ut genom dörren igen. Det hade börjat mörkna ute, men vinden hade lagt sig och snöflingorna föll sakta och drömmande i skenet från de nytända gatlyktorna. Hon stirrade på den förändrade butiksfronten, tog några steg tillbaka och kolliderade med en annan fotgängare.
“Hej Gabriella!” utbrast Gustaf glatt. “Hur… Åh, men hur är det? Du ser ut som om du har sett ett spöke.”
“Det är… det…” Hon skakade på huvudet. “Du, visst har det funnits en butik som heter Önskebrunnen här förut?”
“Önskebrunnen?” Han kliade sig i skägget. “Nej, inte vad jag kan minnas. Det fanns en butik som hette Handelsgården i Abbes lokaler när jag var liten, om det är den du menar?”
“Nej, inte den där. Äh, glöm det, jag blir nog bara…” Hon gjorde en avvisande gest och vände sig om för att gå.
“Nej vänta”, ropade han och kom snabbt ikapp henne. “Du ser verkligen ut att behöva prata med någon. Jag vet att vi bara har träffats två gånger… ganska långt ifrån varandra, men… Titta, Espresso House är precis där borta. Låt mig bjuda dig på en kopp kaffe, och sedan kan du berätta hur mycket eller lite du vill. Hur låter det?”
“Så jag vet inte, det här är inte precis en solskenshistoria.”
“Det hade jag inte heller förväntat mig. Kom!” Han lade en vänlig arm om henne och ledde henne in i det varmt upplysta kaféet.
“Så”, sa Gustaf en gång de hade sjunkit ner i de bruna skinnfåtöljerna vid ett fönsterbord med varsin säsongsbetonad latte mellan händerna. “Vad har hänt?”
Gabriellas djupa suck förvandlades till ett utmattat skratt. “Ja, vad har inte hänt…” Hon tittade ut genom fönstret och övervägde en sekund att bara göra narr av det och byta ämne, men insåg sedan att hon verkligen skulle bli galen om hon höll på med det här en sekund längre. Så hon tog en klunk av den kaneldoftande kaffedrycken och började berätta.
Utan att nämna den mystiska pianomusiken, Erja eller mormors dagbok berättade hon om det försämrade förhållandet till Anton, den oplanerade graviditeten, telefonsamtalet som fick henne att lämna Stockholm och händelserna som sedan ledde till uppbrottet tidigare samma dag. Och om hur mormors bortgång i all sin sorg blev livbojen som drog henne ur förhållandet i allra sista sekund innan det förmodligen skulle ha blivit mycket svårare – för att inte säga omöjligt – att lämna honom. Om känslan av att mormor på något sätt hade räddat henne.
“Hon stirrade på texten när framtidens bitar plötsligt föll på plats i hennes huvud.”
Gustaf lyssnade uppmärksamt och kom med empatiska och stödjande kommentarer under berättelsens gång. Det kändes tryggt att prata med honom – och extremt ovanligt med någon som faktiskt verkade bry sig om hur hon mådde. Att berätta något känsligt för Anton hade varit som att hålla en monolog och hoppas att han lyssnade, och överhuvudtaget få bekräftat att det hon sa betydde något var en helt ny upplevelse för henne. Är det verkligen så här det ska vara? tänkte hon för sig själv.
“Och nu… jag vet inte alls vart jag ska ta vägen”, sa hon till sist. “Vill jag ens åka tillbaka till Stockholm? Oavsett Anton har jag jobbet och allt där. Så även om jag skulle välja att på något sätt försöka behålla mormors lägenhet, hur skulle jag kunna…”
Medan hon pratade föll hennes ögon på en dagstidning som låg på bordet. Den öppnade sidan innehöll platsannonserna och den som placerat tidningen där hade ringt in flera av dem, bland annat en om “Operativ köpare” på Alleima. Men det som fångade hennes blick och fick henne att tappa spåret var en annons några kolumner till höger. “Driven grävande reporter sökes till hufvudstadsbladets nya lokalsatsning”, stod det. Hon stirrade på texten när framtidens bitar plötsligt föll på plats i hennes huvud.
“Äh, är du okej?” frågade Gustaf oroligt och sträckte ut en hand över bordet.
“Jag… ja, jag är okej”, svarade hon när hon lyckades slita ögonen från tidningen. “Faktiskt tror jag… att jag bara kom på svaret.”
Efter att hon postat sin jobbansökan och gått för att posta brevet till sin mormors stiftelse ringde hon sin mamma och berättade allt, inklusive vad som hände innan hennes död – men utelämnade graviditeten. Mamma grät i telefonen och bad bruten om ursäkt flera gånger för att hon inte märkt något, för att hon jobbat så mycket utomlands och inte varit närvarande de senaste åren. Lovade att det skulle ändras nu. Gabriella försäkrade henne att inget av detta var hennes fel – ingen hade fått märka något.
Samtalet blev det intimaste de haft på flera år, och efter att de lagt på luren somnade Gabriella med en frid inombords som hon inte kunde minnas när hon kände senast. Om några tidlösa pianotoner ekade genom lägenheten under natten, sov hon så djupt att hon inte hörde dem.
Chris Smedbakken
Det sista avsnittet publiceras på julafton.
