Födelse är julens ursprungliga scen och mina tankar går till rummet där jag själv födde mitt barn för ett halvår sedan. Jag saknade det – rummet – mycket under de tre första månaderna av föräldraskapet. Graviditeten hade varit fylld av självförtroende, jag levde i väntan på något som skulle förändra inte bara mig själv utan hela världen. Det fanns en tydlig riktning.
Redemption är ett ord med dubbel betydelse. Inom den kristna traditionen kan det syfta dels på Jesu konkreta födelse, dels en andlig befrielse för hela mänskligheten, Gud blir kött och skapelsen försonas med skaparen; allt som var fel rättas till. Och det var sant, tänkte jag i alla fall när jag befann mig på förlossningsrummet och fick bekräftelse, juice och en perfekt dos morfinspecial från en tatuerad narkosläkare. Julikvällen var blå och varm utanför fönstren och barnmorskan från projektet Min barnmorska lät mig spela musik och skrattade åt mina skämt.
Men så födde jag barnet och insåg snabbt att festen var över. Det var precis som dagarna efter julafton. Vi fördes till ett rum på BB där det stod klart att jag tyvärr inte längre var patient, utan vårdnadshavare. Om jag försökte öppna fönstret kom en sträng sköterska och stängde det igen.
“Hej, jag heter mamma”, sa jag till barnet. Jag insåg snabbt att jag hade blivit lurad av hans kloka blå ögon, han förstod inte vad jag sa och visste inte att jag var läkare. Åtta års doktorandstudier hjälpte inte mycket nu.
Istället för fingrar hade han vassa klor och det hesa, hungriga ljudet av en urfågel. Jag hade hört ett ljudklipp av en dödsflöjt som användes i aztekiska offerriter och det var precis vad hans skrik lät som. Jag använde hörselkåpor men ljudet tvingade fram allt, skär igenom den tjocka hjärnbarken som under miljontals år har vuxit till ett skyddande skydd mot känslor. Jag hörde skriken i ljudet av duschvattnet och i trädtopparna. Ingen mängd logiskt tänkande kunde trösta mig mot känslan av att han dör varje gång han blev ledsen. Rädslan för att av misstag skada honom blockerade effektivt all glädje.
Han slog ut med händerna, det såg ut som om han letade efter väggarna, letade efter sin värld. Skräck vacui, tomrummets fasa, tänkte jag
jag hade föreställt mig hur jag skulle gå med barnvagnen i solskenet med andra mammor, men att barn gillar barnvagnar verkar vara en västerländsk myt: bebisen verkade tro att han hade lämnats för att dö i en mörk kista när jag lade honom där. Jag gav snabbt upp. Jag hade varit med om något livsförändrande och obegripligt och ville bara prata om det med alla jag träffade men det var svårt att få kontakt. De med äldre barn sa att de var så utmattade under spädbarnstiden att de inte kom ihåg något av det, och de i min situation verkade mest intresserade av att jämföra barnvagnsmodeller och huvudstorlekar.
Han är arg för att han inte längre är i magen, sa en vän medan bebisen skrek. Det måste ha varit mycket bättre i magen jämfört med den kalla, vida värld jag tvingade in honom i. Han slog ut med händerna, det såg ut som om han letade efter väggarna, letade efter sin värld. Skräck vacuitomhetens fasa, tänkte jag. Konceptet är förankrat i skolastisk naturfilosofi och tanken att naturen skyr tomheten och strävar efter att fylla den. Den franske filosofen Blaise Pascal (1623–1662) formulerade en existentiell fasa av tomma utrymmen. Under andra hälften av 1800-talet vandrade begreppet skräck vacui in i psykiatri och kulturkritik. Det kom bland annat att betyda rädsla för vidsträckthet samt kosmisk ensamhet. Det är rädslan för tomheten som tar tag i dig när du lämnar livmodern, och sedan följer dig genom livet, tänkte jag. Den hade försvunnit under tiden jag var gravid, men när jag nu promenerade med bebisen de långa eftermiddagarna i de tomma söderförorternas låga höstsol kom den tillbaka.
Jag hade alltid känt mig själv uttråkad och utestängd från berättelser om moderskap men nu absorberade jag dem som syre: Olga Ravns “Mitt arbete” och Anna Axfors “En dag i öknen”. Sandra Beijers berättelse om hennes förlossningsdepression i en podcast var kanske det som gav mig mest hopp, eftersom hon beskrev samma sorg över att något oåterkalleligt gått förlorat; men också vad som kom sedan. Anna Axfors bok är en ganska deprimerande skildring av moderskapet som dock avslutas med ett uttalande om hur våldsamt kärleken till barnet påverkar henne: “Luften luktar eld, och kärleken går som en röd linje, ett sår över himlen” , och det är så det känns.
Vi är med varandra hela dagen men jag önskar ändå att det fanns mer tid
Fyra månader har plötsligt gått och jag går med min son under jackan genom skogen där den första snön har fallit, två som rör sig genom ett oigenkännligt landskap. Ljuset är varmt och har så många färger mot det vita. Han talar tyst om något obegripligt.
Jag ser honom hänförd observera mönster och ljus som lyser över tapeten. Jag ser inte ljusets källa; det verkar härröra från själva sakerna. Hans ögon vidgas, pupillerna vidgas och han skrattar. Kanske är det en blick av igenkänning, av att se grunden, ritningen för allt. Eller så kanske det bara är den där tygbiten på babygymet som hänger ihop med en annan tygbit som gör honom så glad.
Det förvånar mig hur exalterad man kan bli när man inser att två saker verkar passa ihop; kanske är det först när man är liten som man verkligen förstår de dolda kopplingarna, och kanske är de grunden för all skapelse.
Vi är med varandra hela dagen men jag önskar ändå att det fanns mer tid. Och det tar tid att födas, börjar jag inse, att föda barnet och födas som förälder.
Läs mer:
Isabelle Ståhl: Det är därför män med en outsläcklig törst är så oromantiska
