DN:s ledarskribent Isobel Hadley-Kamptz avfärdar min debattartikel som oseriös och åberopar istället experter på området. Men expertis kan se annorlunda ut. En lekman kan lära sig allt om de olika skepnaderna av sin sjukdom. En forskare kan etablera sig som medias favoritexpert och samtidigt vara entreprenör och ha kopplingar till läkemedelsindustrin. En psykiater kan ha byggt upp sin kompetens genom utbildning och 20 års klinisk tjänstgöring. Vi förtjänar alla att bli lyssnade på. Dra dina egna slutsatser, men gör det med försiktighet.
Den som är intresserad av siffror om förekomsten av ADHD-diagnoser hos kvinnor kan ta en titt på CES-rapporten från 2023. Den visar att ungefär en av tio unga vuxna i Stockholm fick en diagnos som betecknar en utvecklingsstörning (ADHD eller autism).
Dagens psykiatri i Sverige har fokus på diagnos snarare än på vårdbehov.
Det är oroande eftersom all sjukvård måste avsätta resurser och prioritera. Exempel från psykiatrin idag:
1. En kvinna konsulterade en psykiater med en begäran om ett intyg om att hennes fem kilos övervikt innebar psykiskt lidande och att hon därför behövde behandling med Ozempic. Hon nekades intyget, men fick behandling ändå.
2. En kvinna som diagnostiserats med ADHD av en vinstdrivande psykiatrisk mottagning remitterades till psykiatrin för behandling. Hon rekommenderades i första hand icke-farmakologiska insatser med tanke på avsaknaden av märkbara funktionsnedsättningar. Hon ville dock bara ha deposition av amfetamin. Det fick hon.
Beräkningar pekar på att en stor del av sjukvårdens resurser används för tester, undersökningar och behandlingar som i princip är värdelösa och ibland till och med skadliga. Centralstimulerande mediciner belastar det kardiovaskulära systemet. Kan dagens utbredda och inte alltid välkontrollerade amfetaminanvändning leda till en ökad förekomst av hjärt- och kärlsjukdomar i framtiden? Förhoppningsvis inte, men vi – även experterna Isobel Hadley-Kamptz lyssnar på – vet för lite om det idag.
Sverige har en problematisk psykiatrisk sjukvård, och det förklaras förmodligen av välfärdsstatens själva kännetecken – slöseri med resurser. Därför välkomnas kampanjarbetet Kloka kliniska val. Vi måste gemensamt värna om en förnuftig resursanvändning.
