De fyra temperamenten
Verk av Beethoven, Mozart, Nielsen
Solist: Marie-Ange Nguci
Kungliga Filharmoniska Orkestern
Dirigent: Alan Gilbert
Scen: Konserthuset, Stockholm
Hur låter en kolerisk allegro? Eller en flegmatisk dito? Carl Nielsen ger utförliga svar i sin andra symfoni, komponerad vid förra sekelskiftet. Inspiration fick han på en bykrog där han roades av några naiva målningar som föreställde de fyra temperamenten.
Den koleriska blev en stormig, vilt kämpande första sats. Finalen är extremt fartfylld med sangvinisk lättsinne. Däremellan en surmulen gungande flegmatisk, full av dansk hygge och en tung suckande andante med inslag av melankoliskt självömkan. En symfoni präglad av både psykologi och humor.
Något som Nielsen hade gemensamt med Mozart. Här passande nog med en älskad pianokonsert, nr. 21, vanligen kallad “Elvira Madigan” även utanför Sveriges gränser. Solist var det fransk-albanska stjärnskottet Marie-Ange Nguci, som verkade känna till Bo Widerbergs filmklassiker. För i den ljuva rörelsen satte hon igång fyra skarpa bastoner…
I övrigt präglades hennes spel av en sober touch, briljanta löpningar och busiga utsmyckningar. Ett virtuos extranummer för hennes distinkta vänsterhand antydde att pianistiska fantomer som Skrjabin, Ravel och Prokofiev står henne nära – något Marie-Ange Nguci kan bevisa på sitt konsert i Konserthuset denna söndag.
Alan Gilbert gav ett utsökt ackompanjemang till pianokonserten, snyggt formulerat med en känsla för den talande gesten som är så typisk för operakompositören Mozart. En förmåga som inte var Beethovens bästa gren, utan den dramatiska kraften. Den tragiska ouvertyren till “Coriolanus” är en obönhörlig urladdning där ingen kan ta miste på ämnets våldskapital och dess ovärdiga upplösning. Speciellt som Filharmonikerna spelade en pianissimo eländig på slutet. Med Alan Gilbert visade de att Beethoven visste något om fallna hjältar.
Läs fler konsertrecensioner och alla texter om musik
