Fredagen den 11 november 2016, bara tre dagar efter Donald Trumps chockseger över Hillary Clinton i det amerikanska valet, tjuvjades Chris Christie från sin position som chef för den tillträdande presidentens övergångsteam. Den ansträngda guvernören i New Jersey hade hamnat i konflikt med Trump sent i kampanjen och ersattes snabbt.
Tre av Trumps barn och svärson Jared Kushner fick däremot centrala roller i organisationen som skulle förbereda övertagandet i januari.
Det var en svindlande tid.
Det skulle dock visa sig vara en föraning om vad som komma skulle: en på många sätt kaotisk term, med extremt hög personalomsättning.
Som korrespondent i New York blev det snabbt en rutin att börja varje morgon med att ta reda på vad president Trump hade twittrat över natten och vem som var redo att få sparken härnäst.
Hans rädda ministrar och myndighetschefer hade nog också samma rutin.
Snabbspola åtta år framåt, fram till november 2024. Scenbytet är totalt. Trumps valseger för två veckor sedan har följts av en uppsjö av tillkännagivanden om personer som nominerats för nyckelroller i den tillträdande administrationen. Mar-a-Lago fungerar som högkvarter för övergångsteamet, där Trump och hans nya BFF Elon Musk tar emot lycksökare och potentater på löpande band, förutom att de kallar världsledare.
Effektiviteten är slående. Någon har uppenbarligen gjort sin hemläxa, och rekryterat en kompetent övergångschef (Susie Wiles, som också är framtida stabschef).
MAGA-firandet är nära hundra procent.
En annan förklaring till skillnaden är den omvandling som det republikanska partiet har genomgått sedan 2016. Då var partiet fortfarande en stolt rörelse som ägnade sig åt fria marknader och finanspolitisk disciplin.
Bland företrädarna fanns en viss skepsis mot den blonda fastighetsmagnaten som kapade partiets stjärnspäckade primärvalsprocess och mot alla odds gick hela vägen till Vita huset.
I dag är republikanerna Trumps parti, ett protektionistiskt arbetarparti. MAGA-firandet är nära hundra procent. Hans interna ställning försämrades inte direkt av att han inte bara vann valet mot Kamala Harris, utan också fick flest röster. Ingen republikansk presidentkandidat har klarat det på 20 år.
Lägg därtill att Trump fick totalt 12,5 miljoner fler röster än när han vann 2016. Den stora skillnaden mot då är att väljarna denna gång var fullt medvetna om vem och vilken typ av ledarskap de röstade på.
Att döma av vem hittills har pekats ut som ministrar och rådgivare planerar Donald Trump att fortsätta på samma effektiva spår även efter att han återvänt till Vita huset. Han har valt ädla ja-sägare, han prisar lojalitet, vänskap och kontroversiella personligheter framför erfarenhet och expertis.
Eller hur ska man annars förklara valet av den frispråkiga Fox News-ankaret Pete Hegseth som försvarsminister? Pro-ryska Tulsi Gabbard som underrättelsechef? Eller den provocerande och impopulära kongressledamoten Matt Gaetz som justitieminister?
Frågan är egentligen vem som kommer att protestera när Trump pekar med hela handen.
De framstår som en förlängning av presidenten själv, och kommer knappast att invända när Trump pekar med hela handen. Nick dockor kan man också kalla dem.
Frågan är egentligen vem som kommer att protestera när Trump pekar med hela handen. Hur MAGA-resistenta är USA:s demokratiska institutioner?
Ett första test kommer i direkt samband med maktskiftet i januari, då godkännandeprocessen av Trumps ministrar inleds i senaten. Han har bett den nyvalde republikanske ledaren, John Thune, att hoppa över ministrarnas utfrågning för att spara tid. Med andra ord: bara rösta igenom Trumps önskelista.
Republikanerna kommer att ha majoritet i både senaten och representanthuset, men det betyder inte att alla kan stå ut med idén om Matt Gaetz som justitieminister med fria händer att hämnas på dem som misshandlade hans chef.
Stackars John Thune ångrar redan att han kandiderar till toppjobbet.
Här hemma är det få som orkar längre bli upprörd över Donald Trumps agerande, av uppenbara skäl. Det är inte första gången som han erbjuder fina jobb till sina vänner eller de som stöttar honom ekonomiskt. Vi vet att han inte har någon respekt för demokratins hörnsten, att döma av efterdyningarna av valet 2020.
Men det är värt att påminna om att detta sker i USA, i världens största ekonomi – inte i ett afrikanskt utvecklingsland. Och till skillnad från förra mandatperioden kommer Trump 2.0 att vara mindre begränsad.
Vi bör anta att han menar vad han säger och att han kommer att få sin vilja igenom.
Han kan rutinerna på ett annat sätt, “de vuxna i rummet” är sedan länge borta, ersatta av ja-sägare, samtidigt som ett genomarbetat arbete pågår för att koncentrera makten i Vita huset.
Till sin hjälp har han en av världens rikaste personer, Elon Musk, som ska städa upp i en federal byråkrati genom en effektivitetskommission.
Vad kan gå fel? För USA:s demokratiska system: tyvärr mycket. Men för den tillträdande presidenten ser förutsättningarna gynnsamma ut. Hans mandat måste beskrivas som nära optimalt. Trump 2.0 har alla förutsättningar att bli en effektiv administration.
Själva idén med en effektivitetskommission är inte dum, och något som EU bör följa för att minska reglerings- och rapporteringsbördan för näringslivet.
Annars skulle europeiska och svenska beslutsfattare göra klokt i att ta Trump på ordet i framtiden – att studera hans vallöften som en varning för vad som komma skall, snarare än som tom kampanjretorik. Vi bör anta att han menar vad han säger och att han kommer att få sin vilja igenom.
Det är åtminstone ett sätt att göra det oförutsägbara något mer förutsägbart.
