– Tack så mycket du är välkommensäger min fyraåring i ett andetag när hon får sin macka.
Jag tycker att skärmtiden märks mest på engelska. Hon kan räkna tiober om en rosa kostym. Säger hennes småbröder banan istället för bananen. Tack Youtube. Tyvärr är detta inte så oskyldigt som det låter.
Vi har omskapat barndomen. Förr var det fri lek och frisk luft, nu är det Tiktok och depression, för att sammanfatta socialpsykologen Jonathan Haidts kontroversiella bok Den ängsliga generationen, som nyligen kom ut på svenska.
Tesen är att vi överbeskyddar våra barn i verkligheten (de får inte ens leka ute själva) och släpper ut dem online där vi glatt lämnar dem till vargarna.
Hälften av alla amerikanska ungdomar är nästan konstant online. Det kan väl inte vara bra? Frågan är kanske snarare hur farligt det är. I nivå med rökning, anser författaren.
Precis som andra skärmskeptiker, baserar Haidt mycket av sitt fall på statistik om depression bland amerikanska tonåringar. Sedan början av 2010-talet har andelen unga som känner sig deprimerade ökat kraftigt. Vilket råkar sammanfalla med att sociala medier tar fart.
Har sociala medier orsakat den tsunami av depression som sköljt över världens ungdomar?
Här brukar många som forskar om skärmtid och sociala medier påpeka att vi inte har kunnat bevisa ett orsakssamband mellan depression och sociala medier.
Studier visar att deprimerade människor är mer benägna att spendera mer tid framför skärmar; men är det skärmarna som gjorde dem deprimerade eller är det bara ett sätt att hantera depressionen?
Jonathan Haidt själv är är fast övertygad om att så är fallet.
På sin hemsida har han publicerat en lång, vidsträckt lista med forskning som utger sig för att stödja hans avhandling, och hans trumfkort är ett studera som omfattade 143 amerikanska studenter.
Hälften fick använda sociala medier som vanligt, hälften fick dra ner till 30 minuter om dagen i tre veckor. Eleverna fick svara på en hälsoenkät, och voila! Gruppen som minskade rapporterade att de var mindre deprimerade efter experimentet.
Det går dels att påpeka att det är en enskild studie, dels att en studie kan spela hjärnan ett spratt. Om en forskare säger till en grupp försökspersoner att de kommer att bli mindre deprimerade om de äter en banan varje dag, kan du slå vad om att de på gruppnivå kommer att må lite bättre.
Samma sak om du berättar 70 personer att dra ner på skärmtiden för att må bättre. Även kontrollgruppen i studien, som fortsatte att surfa som vanligt, rapporterade att de kände mindre ångest.
Om forskningen som stödjer Haidts tes är begränsad finns det ännu mer som talar emot att sociala medier och skärmar är så farliga som han påstår. I våras skrev psykologiforskaren Candice Odgers in Atlanten om hur hennes forskargrupp letade efter kopplingar mellan depression och sociala medier utan att hitta starka kopplingar – och listar många andra studier och undersökningar som också misslyckats.
De har uppenbarligen inte samma inverkan. Jonathan Haidts världsbild är mycket lättare att sympatisera med, oavsett om den bygger på fakta eller tro. Han får medhåll av politiker, vilsna föräldrar och arga debattörer som alla håller med (en orolig generation om man så vill).
Dagens ungdom mår inte braoch genom att ta bort störningsskärmen och släppa ut dem i naturen kan vi bota alla deras problem. Hur svårt kan det vara.
– Tack så mycket, har jag för mig att mina barn skulle säga och be om en banan till.
Läs också:
Simon Campanello: Varför blir jag arg när någon klagar på barns skärmtid?
Christian Rück: Överdriven oro för att sociala medier skapar psykisk ohälsa
Minska barnets skärmtid – på ett hållbart sätt
– Tack så mycket du är välkommensäger min fyraåring i ett andetag när hon får sin macka.
Jag tycker att skärmtiden märks mest på engelska. Hon kan räkna tiober om en rosa kostym. Säger hennes småbröder banan istället för bananen. Tack Youtube. Tyvärr är detta inte så oskyldigt som det låter.
Vi har omskapat barndomen. Förr var det fri lek och frisk luft, nu är det Tiktok och depression, för att sammanfatta socialpsykologen Jonathan Haidts kontroversiella bok Den ängsliga generationen, som nyligen kom ut på svenska.
Tesen är att vi överbeskyddar våra barn i verkligheten (de får inte ens leka ute själva) och släpper ut dem online där vi glatt lämnar dem till vargarna.
Hälften av alla amerikanska ungdomar är nästan konstant online. Det kan väl inte vara bra? Frågan är kanske snarare hur farligt det är. I nivå med rökning, anser författaren.
Precis som andra skärmskeptiker, baserar Haidt mycket av sitt fall på statistik om depression bland amerikanska tonåringar. Sedan början av 2010-talet har andelen unga som känner sig deprimerade ökat kraftigt. Vilket råkar sammanfalla med att sociala medier tar fart.
Har sociala medier orsakat den tsunami av depression som sköljt över världens ungdomar?
Här brukar många som forskar om skärmtid och sociala medier påpeka att vi inte har kunnat bevisa ett orsakssamband mellan depression och sociala medier.
Studier visar att deprimerade människor är mer benägna att spendera mer tid framför skärmar; men är det skärmarna som gjorde dem deprimerade eller är det bara ett sätt att hantera depressionen?
Jonathan Haidt själv är är fast övertygad om att så är fallet.
På sin hemsida har han publicerat en lång, vidsträckt lista med forskning som utger sig för att stödja hans avhandling, och hans trumfkort är ett studera som omfattade 143 amerikanska studenter.
Hälften fick använda sociala medier som vanligt, hälften fick dra ner till 30 minuter om dagen i tre veckor. Eleverna fick svara på en hälsoenkät, och voila! Gruppen som minskade rapporterade att de var mindre deprimerade efter experimentet.
Det går dels att påpeka att det är en enskild studie, dels att en studie kan spela hjärnan ett spratt. Om en forskare säger till en grupp försökspersoner att de kommer att bli mindre deprimerade om de äter en banan varje dag, kan du slå vad om att de på gruppnivå kommer att må lite bättre.
Samma sak om du berättar 70 personer att dra ner på skärmtiden för att må bättre. Även kontrollgruppen i studien, som fortsatte att surfa som vanligt, rapporterade att de kände mindre ångest.
Om forskningen som stödjer Haidts tes är begränsad finns det ännu mer som talar emot att sociala medier och skärmar är så farliga som han påstår. I våras skrev psykologiforskaren Candice Odgers in Atlanten om hur hennes forskargrupp letade efter kopplingar mellan depression och sociala medier utan att hitta starka kopplingar – och listar många andra studier och undersökningar som också misslyckats.
De har uppenbarligen inte samma inverkan. Jonathan Haidts världsbild är mycket lättare att sympatisera med, oavsett om den bygger på fakta eller tro. Han får medhåll av politiker, vilsna föräldrar och arga debattörer som alla håller med (en orolig generation om man så vill).
Dagens ungdom mår inte braoch genom att ta bort störningsskärmen och släppa ut dem i naturen kan vi bota alla deras problem. Hur svårt kan det vara.
– Tack så mycket, har jag för mig att mina barn skulle säga och be om en banan till.
Läs också:
Simon Campanello: Varför blir jag arg när någon klagar på barns skärmtid?
Christian Rück: Överdriven oro för att sociala medier skapar psykisk ohälsa
Minska barnets skärmtid – på ett hållbart sätt
