I tisdags kom det chockerande beskedet: Johan Pehrson hade vunnit en seger!
Ja, det var sant.
Sverigedemokraterna såg – för första gången – ut att ha lagt sig i en förhandling med Liberalerna.
Angiveri-sällskapet lades ner. När utredningen presenterades hade den urvattnats till att det mest av allt handlade om att myndigheter delade informationen med varandra: De anställda inom socialtjänst, skola och sjukvård skulle slippa bli kuggar i statens nya utvisningsmaskineri. Precis vad Pehrsons parti förespråkade alltså.
Den liberala vakthunden hade lärt sig att skälla.
“Jag är stolt över Liberalernas krav blir nu verklighet… Det är klart att Liberalerna gör skillnad i den här regeringen och för Sverige.” förklarade Pehrson högtidligt i partiets egen tidning NU.
Tycker Forssell att väljarna är dumma? Eller är det han själv som har svårt att hålla ordning på detaljerna?
Det var inte ens så komplicerat, förklarade riksdagsledamoten Fredrik Malm (L) senare i Aktuellt. I ett land med lagstadgad rätt att gå i skolan kan man inte “samtidigt säga till lärarna som undervisar dessa barn att de har en skyldighet att förmedla informationen till myndigheterna för att familjerna ska utvisas. Jag tror att alla förstår att det inte är logiskt.”
Alla utom deras största kollaboratör då, möjligen.
Men det var något som inte stämde. Sverigedemokraterna, som annars så lätt känner sig kränkta och tillplattade, var helt oberörda. Journalisternas ivriga frågor om hur det kändes att – i slutändan – vara förlorare i en uppgörelse bet inte. Den migrationspolitiska talespersonen Ludvig Aspling (SD) upprepade bara lugnt att helhetsbilden såg riktigt bra ut. “Det här är inte hela grejen”, förklarade han.
I Aktuellt samma kväll stod han bredvid Fredrik Malm, men tittade koncentrerat rakt fram, förbi Tidö-kollegan. Endast vid ett tillfälle – när programledaren pressade Malm på vad L erbjudit SD att få igenom detta – vände sig Aspling till Malm med ett försiktigt leende.
Ja, vad skulle Malm svara? Han försökte att “det här är inte kohandel, politik fungerar inte så”.
Inte?
Två dagar senare tog regeringen lade fram ytterligare en proposition. Det kallas inte “informationsskyldighet” denna gång, utan “ökat informationsflöde”. Syftet är ett annat – att angripa brott i allmänhet – men för rektorerna blir resultatet detsamma: Genom den nya lagen blir de skyldiga att på eget initiativ polisanmäla elever om det kan vara brott. Eller som fackförbundet Sveriges Skolledare beskriver det: ett tvång för skolledningen att agera informatörer åt myndigheterna.
En ny whistleblowing-lag alltså, som beräknas träda i kraft om bara en månad.
Lagen som helhet bedöms med Lagrådets officiell prosa vara “en stor principiell innovation i svensk förvaltningstradition, vars konsekvenser inte går att förbise”. Och som dessutom tvingades fram – den har inte hunnit ses över på ett rimligt sätt.
Det är alltså en ny anmälningslag, som beräknas träda i kraft redan om en månad.
Det är inte länge sedan whistleblower lagar avfärdades unisont av höger som DDR-stilar. Men borgerligheten har också förändrats i mycket snabb takt de senaste åren: Är staten för människan eller människan för staten? Det är inte längre en fråga med ett självklart svar.
Och efter veckans övertygande uppvisning måste därför frågan ställas till Liberalerna: Kommer de att stoppa det nya meddelarförslaget när det ska gå igenom i riksdagen, där partiet har de avgörande mandaten?
Det är oklart vem vem förtjänar att känna sig dummast. Partiet som utmålade sig som en hjälte, vi som firade – eller migrationsminister Johan Forssell (M) som hävdade att kritiker och media skrämt folk helt i onödan. Men som två dagar senare själv var med och beslutade om förslaget som ska tvinga rektorer – och därmed indirekt deras lärare – att ange sina elever.
Tror han att väljarna är dumma? Eller är det Forssell själv som har svårt att hålla ordning på detaljerna?
För det har inte den mycket samlade Ludvig Aspling. Han kunde med gott samvete be sina väljare att vänta på helheten. Och le för sig själv medan Liberalerna i två dagar fick låtsas att de faktiskt är med och bestämma regeringens politik.
Det är förnedring på en ny nivå.
Läs mer:
Susanne Nyström: Johan Pehrson har slutat bråka med affärer – här är nästa steg
DN:s redaktion: Först struntar vi i att lära barnen att läsa – sedan är vi bestörta över ungdomens förfall
