– Säkerheten för både ryttare och hästar är något vi har jobbat med länge, till viss del beroende på att vi blev lite pressade, säger landslagsryttaren Frida Andersén, som blev bästa svenska ryttare i OS med en individuell tolfte plats och som ingick i det femte placerade laget.
– Och det arbetet har verkligen gett ett bra resultat.
Det senaste året har tagit ridsportens värld med storm, men den här gången är det inte evenemanget utan dressyren som står i centrum. När dressyren nu måste få mycket kritik – efter att flera skandaler med stjärnryttare avslöjats – är det däremot lugnt i eventet.
I början av 2000-talet var bilden en annan. Mellan juli 2006 och april 2008 dog till exempel totalt 14 tävlingsryttare och även ett stort antal hästar.
Fälttävling är ridsportens multisport med sina tre grenar dressyr, terräng och hoppning och terräng jämfördes ibland med Formel 1.
Men charmen med den oförutsägbara – och lite farliga – terrängfärden försvann när det ena dödsfallet efter det andra från olika hörn av världen rapporterades.
Sedan när IOK, Internationella olympiska kommittén, började uttrycka tvivel om ridsportens olympiska framtid i allmänhet – och eventing mer specifikt – då började saker och ting förändras till det bättre.
Något som gör att den tidigare kritiserade grenen kommit långt de senaste åren när det gäller frågor som rör hästens välfärd och säkerhet.
Den största förändringen genomfördes för cirka tio år sedan.
Fram till dess var alla hinder på längdbanan åtgärdade, det vill säga omöjliga att riva. Tack vare en svensk uppfinning är det inte längre fallet.
Numera finns även så kallade utlösningsbara hinder på terrängbanan. Det betyder att om hästen träffar hindret så river den det på samma sätt som hoppande hästar kan slita.
– Med utlösningsbara hinder kan man undvika roterande fall – vilket gör att hästen och ryttaren båda faller tillsammans – eftersom hästen inte fastnar i hindret med stor kraft, förklarar Frida Andersén.
– Så istället för att hela ekipaget faller, är det bara bommen som faller till marken. Det kan möjligen vara ett så kallat snubblande fall där hästen snubblar och ryttaren kan ramla av. Men eftersom kraften är mindre är risken för allvarliga skador på ryttaren också betydligt lägre.
I början fanns ett visst motstånd, vilket ofta kan vara fallet vid förändringar.
Bakom den här förändringen beror på svensken Mats Björnetun, som var den som utvecklade tekniken som fick namnet MIM.
– I början fanns det ett visst motstånd, som det ofta kan finnas med förändringar, mot den här typen av hinder, säger Frida Andersén.
– Frågeställarna ville inte ha fel eftersom de slet. Men om du gjorde ett sådant misstag, kommer du att bli glad över de misstagen du får jämfört med vad som kunde ha gått riktigt illa.
– I dag är min känsla att det fungerar väldigt bra, och att de flesta delar den bilden.
Även om det här har den nya typen av hinder haft stor betydelse, det är inte den enda faktorn bakom den ökade säkerheten för både häst och ryttare.
– Fokus i det här arbetet har inte bara legat på den tekniska utvecklingen, utan generellt hur man kan göra terrängkörningen säkrare. Det är allt från veterinärnärvaro på plats i målområdet till vår ridning. Hur rider vi säkert så att vi har fräscha hästar när vi kommer i mål, förklarar Frida Andersén.
– Jag tycker också att vi har blivit mycket bättre och tydligare på att förklara att hästens välmående är vår första prioritet.
Så även om terrängturen fortfarande är snabb, utmanande och spännande – och fortfarande populär bland allmänheten – är den nu säkrare.
– Jag skulle säga att terrängen till och med har blivit ännu roligare att se med dessa förändringar och förbättringar.
Det betyder inte att alla olyckor nu kan undvikas, men riskerna och de allvarliga skadorna har minskat.
– Utvecklingen har som sagt gått åt rätt håll, men självklart kommer det här arbetet att fortsätta.
I och med att vintern är här är även den vanliga terrängsäsongen över, men numera pågår även förenklade terrängtävlingar inomhus där en variant av terrängloppet avgörs.
Sedan flera år tillbaka avgörs den här typen av tävlingar under Sweden International Horse Show. På torsdagskvällen var det uppvärmningsklass och på söndagskvällen avgörs huvudklassen.
Frida Andersén har inte tagit med sin OS-häst Box Leo till Stockholm.
– Leo gjorde nyligen sin sista tävling för i år, och jag kände att det var för tufft för honom att komma hit också, säger hon.
Istället tävlar Andersén med hästen Stringer, som hon inte brukar tävla med. Något som ställde till en del problem under torsdagens uppvärmningsklass där Frida Andersén ramlade av hästen vid banans svåraste hinder efter ett missförstånd dem emellan. Varken hon eller hästen kom dock till skada och på söndag är de redo igen.
Läs mer: von Eckermann om hästens välfärd: “Gör mer – prata mindre”
– Säkerheten för både ryttare och hästar är något vi har jobbat med länge, till viss del beroende på att vi blev lite pressade, säger landslagsryttaren Frida Andersén, som blev bästa svenska ryttare i OS med en individuell tolfte plats och som ingick i det femte placerade laget.
– Och det arbetet har verkligen gett ett bra resultat.
Det senaste året har tagit ridsportens värld med storm, men den här gången är det inte evenemanget utan dressyren som står i centrum. När dressyren nu måste få mycket kritik – efter att flera skandaler med stjärnryttare avslöjats – är det däremot lugnt i eventet.
I början av 2000-talet var bilden en annan. Mellan juli 2006 och april 2008 dog till exempel totalt 14 tävlingsryttare och även ett stort antal hästar.
Fälttävling är ridsportens multisport med sina tre grenar dressyr, terräng och hoppning och terräng jämfördes ibland med Formel 1.
Men charmen med den oförutsägbara – och lite farliga – terrängfärden försvann när det ena dödsfallet efter det andra från olika hörn av världen rapporterades.
Sedan när IOK, Internationella olympiska kommittén, började uttrycka tvivel om ridsportens olympiska framtid i allmänhet – och eventing mer specifikt – då började saker och ting förändras till det bättre.
Något som gör att den tidigare kritiserade grenen kommit långt de senaste åren när det gäller frågor som rör hästens välfärd och säkerhet.
Den största förändringen genomfördes för cirka tio år sedan.
Fram till dess var alla hinder på längdbanan åtgärdade, det vill säga omöjliga att riva. Tack vare en svensk uppfinning är det inte längre fallet.
Numera finns även så kallade utlösningsbara hinder på terrängbanan. Det betyder att om hästen träffar hindret så river den det på samma sätt som hoppande hästar kan slita.
– Med utlösningsbara hinder kan man undvika roterande fall – vilket gör att hästen och ryttaren båda faller tillsammans – eftersom hästen inte fastnar i hindret med stor kraft, förklarar Frida Andersén.
– Så istället för att hela ekipaget faller, är det bara bommen som faller till marken. Det kan möjligen vara ett så kallat snubblande fall där hästen snubblar och ryttaren kan ramla av. Men eftersom kraften är mindre är risken för allvarliga skador på ryttaren också betydligt lägre.
I början fanns ett visst motstånd, vilket ofta kan vara fallet vid förändringar.
Bakom den här förändringen beror på svensken Mats Björnetun, som var den som utvecklade tekniken som fick namnet MIM.
– I början fanns det ett visst motstånd, som det ofta kan finnas med förändringar, mot den här typen av hinder, säger Frida Andersén.
– Frågeställarna ville inte ha fel eftersom de slet. Men om du gjorde ett sådant misstag, kommer du att bli glad över de misstagen du får jämfört med vad som kunde ha gått riktigt illa.
– I dag är min känsla att det fungerar väldigt bra, och att de flesta delar den bilden.
Även om det här har den nya typen av hinder haft stor betydelse, det är inte den enda faktorn bakom den ökade säkerheten för både häst och ryttare.
– Fokus i det här arbetet har inte bara legat på den tekniska utvecklingen, utan generellt hur man kan göra terrängkörningen säkrare. Det är allt från veterinärnärvaro på plats i målområdet till vår ridning. Hur rider vi säkert så att vi har fräscha hästar när vi kommer i mål, förklarar Frida Andersén.
– Jag tycker också att vi har blivit mycket bättre och tydligare på att förklara att hästens välmående är vår första prioritet.
Så även om terrängturen fortfarande är snabb, utmanande och spännande – och fortfarande populär bland allmänheten – är den nu säkrare.
– Jag skulle säga att terrängen till och med har blivit ännu roligare att se med dessa förändringar och förbättringar.
Det betyder inte att alla olyckor nu kan undvikas, men riskerna och de allvarliga skadorna har minskat.
– Utvecklingen har som sagt gått åt rätt håll, men självklart kommer det här arbetet att fortsätta.
I och med att vintern är här är även den vanliga terrängsäsongen över, men numera pågår även förenklade terrängtävlingar inomhus där en variant av terrängloppet avgörs.
Sedan flera år tillbaka avgörs den här typen av tävlingar under Sweden International Horse Show. På torsdagskvällen var det uppvärmningsklass och på söndagskvällen avgörs huvudklassen.
Frida Andersén har inte tagit med sin OS-häst Box Leo till Stockholm.
– Leo gjorde nyligen sin sista tävling för i år, och jag kände att det var för tufft för honom att komma hit också, säger hon.
Istället tävlar Andersén med hästen Stringer, som hon inte brukar tävla med. Något som ställde till en del problem under torsdagens uppvärmningsklass där Frida Andersén ramlade av hästen vid banans svåraste hinder efter ett missförstånd dem emellan. Varken hon eller hästen kom dock till skada och på söndag är de redo igen.
Läs mer: von Eckermann om hästens välfärd: “Gör mer – prata mindre”
