Utredare: ”Gängkriminella rekryterar barn på LSS-boenden”

Socionomen Anders Bolund har i över 15 år arbetat förebyggande med unga som är på väg att hamna på fel sida av livet. Han har sett hur rekryteringen till de kriminella gängen har minskat genom åren och i dag till stor del riktar sig till barn.

– När jag började jobba jobbade vi med 15-17 åringar. Nu finns det nästan ingen nedre gräns, säger han.

Anders Bolund ser också stor skillnad på vilken typ av barn och unga som nu dras in i kriminalitet: 16-åringarna han själv började arbeta med för 15 år sedan var socialt utåtriktade, tog stor plats offentligt, pratade gärna och stod högt i hierarkin. Och de fick utföra handlingar som gav status i de kriminella gängen.

Idag är läget en helt annan.

– Poliser och andra på fältet talar om att de kriminella nätverken nu börjar rekrytera barn på så kallade LSS-boenden, säger Anders Bolund.

Där bor bland annat barn med psykisk ohälsa och uppenbara funktionsnedsättningar som inte kan bo hemma.

Nyligen deltog Anders Bolund i en konferens om det nya regeringsuppdraget kring barn som hoppar av. Där var det gemensamma temat just LSS. Nästan alla talare som arbetar inom området gav en samlad bild av att målgruppen för rekrytering till brott nu till stor del består av barn med extremt höga vårdbehov, säger han.

– Det här är en helt ny grupp ganska magra, dystra, blyga och introverta unga killar i åldern 13-15 år som sitter med huvan nere och inte vill umgås socialt.

Oftast handlar det om om unga pojkar som har svårt att delta i det offentliga rummet. De är tysta, tar inte mycket plats och har det väldigt svårt i skolan. De är ofta på gränsen till att placeras i en särskola men får gå i en vanlig skola istället, säger Anders Bolund.

– Jag tror att de är saknade av skolan och andra aktörer i ett tidigt skede. Man tror nog inte att det är personer som skulle kunna begå allvarliga våldshandlingar, säger han.

Idag arbetar Anders Bolund som utredare på enheten för utveckling av förebyggande arbete på Brottsförebyggande rådet. Där är frågan om vad som leder unga till våldsbrott väsentlig för att förstå och stoppa utvecklingen.

Han framhåller samtidigt att sökandet efter förklaringar till varför barn och unga blir kriminella inte på något sätt försvarar deras handlingar.

– Man måste också tänka på den moraliska kompassen hos några av dagens unga, säger han.

Under sin långa tid på fältet i utsatta områden har Anders Bolund funderat mycket på dessa frågor. Förutom att brottsligheten har minskat med åren har han också sett hur våldet blivit allt mer brutalt och hänsynslöst.

Det finns inga enkla svar på frågan varför, anser han. Idag pratas det mycket om ADHD och andra neuropsykiatriska funktionsnedsättningar hos dem som hamnar i brott.

– Då kan man få en bild av barn som är rastlösa och inte kan sitta still. Men de unga som rekryteras i dag har ett mycket större behov av hjälp än så. Riskfaktorerna för att hamna i brott och bli våldsam är mer komplexa. säger han.

När Anders Bolund arbetade med denna målgrupp i Haninge kommun hade de unga i nio av tio fall kontakt med BUP i någon form.

Ofta kan det finnas ett trauma i botten som fungerar som en utlösande faktor, tror Anders Bolund. Att ha upplevt våld i hemmet, varit i krig, varit på flykt, psykisk ohälsa i familjen, trångboddhet är några exempel.

– Det är en cocktail av negativa upplevelser som leder till de här våldsdåden, tror jag.

En annan viktig faktor är hur rekryteringen av unga kriminella sker, anser han. Ofta kommer barnet i kontakt med en äldre person via en social plattform. Du får höra att du är bra och annat beröm. Och man utsätts för en extrem press, säger Anders Bolund.

I Brås reportage “Barn och unga i kriminella nätverk” från 2023 beskriver hur rekryterare lägger ner mängder av tid och hundratals sms på att försöka övertyga ett barn att begå ett grovt våldsbrott, samtidigt som de själva befinner sig utomlands på rimligt avstånd från händelsen i fråga.

– Det är en hel projektgrupp som styr och följer med i realtid ända till slutet. Detta skulle vara en extremt stark metod för påverkan även för en vuxen, men tänk dig då en 12-13 åring. Det är inte ett samtal eller sms, utan hundratals. Barn lockas och luras till detta. Till slut slår dörren igen efter dem.

Har som barn Om du dessutom har en funktionsnedsättning eller har drabbats av ett barndomstrauma kanske du inte kan se på framtida konsekvenser eller analysera den situation du befinner dig i, säger Anders Bolund.

– Det finns ingen väg ut. Kanske har barnet fått i uppdrag att ansvara för att behålla något som sedan försvinner utan förklaring. Plötsligt står barnet kvar med en skuld på tvåhundratusen kronor. Och så får de höra att det såklart finns ett alternativ här. Du behöver bara utföra detta…

– En del av barnen som genomför skottlossningar har varit livrädda och inte sett att de haft något val.

Anders Bolund understryker att han själv inte är forskare utan arbetar som utredare och säger att det är det närmaste vi har kommit en teori om hur rekrytering går till och att denna teori börjar få stöd inom vetenskapen.

– Mina egna erfarenheter är operativa. Forskning har en naturlig eftersläpning eftersom man studerar vad andra har upplevt, säger han.

– Själva processen när ett barn tackar ja till ett uppdrag skulle jag vilja att forskningen tittade närmare på. Vad händer när du hamnar i en trång position?

Anders Bolund menar också att det är viktigt att förstå att kriminalitet idag har blivit en viktig subkultur bland unga och träffar en mycket bredare målgrupp än tidigare – inklusive gatubarn.

Något som man börjat uppmärksamma de senaste åren är att dessa barns svårigheter ofta även finns i tidigare generationer.

– Vi vet att föräldrar ofta har liknande problem. Neuropsykiatriska problem går så tydligt i arv från generation till generation.

Samtidigt är det dessa föräldrar som ska möta dessa barns behov. Det gör att socialtjänstens stödinsatser blir ganska komplexa och kräver ganska mycket av familjen, tror han.

– Socialstyrelsen rekommenderar strukturerad familjeterapi för denna målgrupp. Det kräver mycket av både barnet och familjen. Det kan till exempel handla om långa och krävande serier av samtal som blir tuffa för en socialt belastad familj. Det finns en diskrepans mellan komplexiteten i insatserna och familjens mottaglighet.

Inom socialtjänsten pratas det mycket om obearbetade trauman, säger Anders Bolund. Till exempel att man tidigt i barndomen utsattes för våld som inte uppmärksammades och togs om hand av vuxenvärlden.

Istället får barnet omvärldens uppmärksamhet först när det själv blir uttrycksfullt. Och då är det barnet själv som är problemet, anser han.

– Som barn kanske man tänker: Mina föräldrar har slagit mig under uppväxten. Och så ska vi sitta på en behandling med min familj. Det måste göra något med ett barns hjärna.

Samtidigt finns det många familjer och unga som erbjudits mycket stöd av samhället och där det har gått fel för barnen. Inte sällan beror det på att föräldrar har tackat nej till stöd och inte velat vara med. Eller att stödet kommer in alldeles för sent.

– När det gäller våld i hemmet handlar det om tidig vanvård från samhällets sida. Först när dessa barn är 13-14 år börjar orosanmälningarna strömma in.

säger Anders Bolund att man måste se till att föräldrar får verktyg från början så att de i sin tur kan ge sina barn en moralisk kompass. Detta för att undvika att barnen tar ett mycket dåligt beslut 15 år senare.

– Men att säga att man behöver satsa på förebyggande åtgärder redan i förskolan – det är inte ett ämne som är tillräckligt hett för politikerna, säger Anders Bolund.

Läs mer: I Växjö startar det förebyggande arbetet redan innan barnet föds