Expressens kulturredaktör Victor Malm missar helt poängen i mitt inlägg om den svenska facklitteraturens ställning (DN 18/11).
Det är egentligen meningslöst att ägna sig åt polemik mot en medveten (?) misstolkning, men det är viktigt att göra klart att det inte är jag som använder statistik för att understryka att arbetsnivån inom svensk facklitteratur har sjunkit. Det är Björn Werner (SvD 8/11). Fast det är förstås inte lika chockerande att höra sådant från en “barbar från Borås”, från en vän, från en frilansjournalist.
Men Werner skyller faktiskt den sjunkande försäljningen på att “förlagen inte ger ut tillräckligt bra böcker”. Jag menar å andra sidan att förklaringarna ska sökas någon annanstans, som att Sverige är ett litet kulturland och att vi har ett annat litterärt ekosystem än andra länder, som USA och Frankrike.
Jag har aldrig gjort det hävdade att bokbranschens statistik säger något om kvalitet. Tvärtom, jag säger att det inte gör det.
Det är uppseendeväckande att tänka på att jag i en handvändning skulle ha genomfört någon slags Big Data-stilsanalys på de 891 titlar som Svenska Förläggareföreningen gav ut förra året. Litteraturvetenskapens verktyg är inte så bra – än.
Werner skriver att den nedåtgående kurvan för handelsboksförsäljningen är unik för Sverige. Det är inte sant. Rapporten han hänvisar till visar tvärtom att av de 16 mycket folkrika länderna som ingår i undersökningen har försäljningen bara ökat i sex av länderna, i alla andra har de gått tillbaka eller stagnerat. Skulle författare, förläggare och redaktörer över hela världen plötsligt göra ett sämre jobb?
Självklart har Malm precis när han säger att det vikande intresset för facklitteratur måste tas på allvar, så nu när vi har en kulturchef ombord finns möjlighet att välkomna en diskussion om vad kulturjournalistiken kan bidra med för att höja statusen som facklitteratur. fiktion. För kultursidornas insatser är nog så viktiga för en vital bokmarknad.
För att ta amerikansk facklitteratur som exempel igen, en anledning till att den är så konkurrenskraftig (och dominerande) är att tidningar och kulturtidskrifter som The New Yorker, The Atlantic, NYT, n+1, ger generöst utrymme till långformsjournalistik. Alltför ofta är det sådana texter som sedan utvecklas till ett bokformat.
På så sätt har tidningarna och tidskrifterna redan delfinansierat böckerna, testat dess genomslagskraft och i viss mån även marknadsfört innehållet. Titta där, du kanske kan hjälpa förlagen framåt istället för att slå ner på dem?
Läs mer:
Alexandra Borg: Strunt om att svensk facklitteratur tappat stilen
Expressens kulturredaktör Victor Malm missar helt poängen i mitt inlägg om den svenska facklitteraturens ställning (DN 18/11).
Det är egentligen meningslöst att ägna sig åt polemik mot en medveten (?) misstolkning, men det är viktigt att göra klart att det inte är jag som använder statistik för att understryka att arbetsnivån inom svensk facklitteratur har sjunkit. Det är Björn Werner (SvD 8/11). Fast det är förstås inte lika chockerande att höra sådant från en “barbar från Borås”, från en vän, från en frilansjournalist.
Men Werner skyller faktiskt den sjunkande försäljningen på att “förlagen inte ger ut tillräckligt bra böcker”. Jag menar å andra sidan att förklaringarna ska sökas någon annanstans, som att Sverige är ett litet kulturland och att vi har ett annat litterärt ekosystem än andra länder, som USA och Frankrike.
Jag har aldrig gjort det hävdade att bokbranschens statistik säger något om kvalitet. Tvärtom, jag säger att det inte gör det.
Det är uppseendeväckande att tänka på att jag i en handvändning skulle ha genomfört någon slags Big Data-stilsanalys på de 891 titlar som Svenska Förläggareföreningen gav ut förra året. Litteraturvetenskapens verktyg är inte så bra – än.
Werner skriver att den nedåtgående kurvan för handelsboksförsäljningen är unik för Sverige. Det är inte sant. Rapporten han hänvisar till visar tvärtom att av de 16 mycket folkrika länderna som ingår i undersökningen har försäljningen bara ökat i sex av länderna, i alla andra har de gått tillbaka eller stagnerat. Skulle författare, förläggare och redaktörer över hela världen plötsligt göra ett sämre jobb?
Självklart har Malm precis när han säger att det vikande intresset för facklitteratur måste tas på allvar, så nu när vi har en kulturchef ombord finns möjlighet att välkomna en diskussion om vad kulturjournalistiken kan bidra med för att höja statusen som facklitteratur. fiktion. För kultursidornas insatser är nog så viktiga för en vital bokmarknad.
För att ta amerikansk facklitteratur som exempel igen, en anledning till att den är så konkurrenskraftig (och dominerande) är att tidningar och kulturtidskrifter som The New Yorker, The Atlantic, NYT, n+1, ger generöst utrymme till långformsjournalistik. Alltför ofta är det sådana texter som sedan utvecklas till ett bokformat.
På så sätt har tidningarna och tidskrifterna redan delfinansierat böckerna, testat dess genomslagskraft och i viss mån även marknadsfört innehållet. Titta där, du kanske kan hjälpa förlagen framåt istället för att slå ner på dem?
Läs mer:
Alexandra Borg: Strunt om att svensk facklitteratur tappat stilen
