En dag kommer hon hem med en låda från brevbäraren och säger:
“Nu börjar vårt nya liv.”
Det är något vagt ironiskt i tonen men en omedelbar glädje kommer över mig, vilket möjligen är en underdrift av mitt existerande liv. Då inser jag att jag fortfarande är lite sommartjock och att det nog ligger något i lådan som gör dig smal. Kanske ett litet träningsredskap eller en kokbok med rotfrukter på omslaget. Eller en depression.
Glädjen bleknar ändå för inget som gör dig smal är kul.
“Öppna”, säger hon och ställer lådan framför mig på köksbordet.
Jag försöker se ser nyfiken ut, vill inte förstöra ögonblicket, men när lådan öppnas ersätts “nyfikenheten” av nyfikenhet, eller åtminstone genuin förvirring, som jag klär i en sliten sitcom-linje:
“Det är jättebra! Vad är det?”
Hon förklarar att det är en zester (det vill säga ett verktyg för att hyvla skal från det yttre lagret av citrusskal) och att det inte är vilken zester som helst.
“Det här är Rolls-Royce of the Zest-stjärnan”, säger hon och drar ut vapnet, en mattsvart dolk med ett fjällande blad, ur den medföljande skidan.
Och trots det Jag har aldrig tyckt att vårt gamla standardrivjärn med skalyta på ena kortsidan är för slätt – eller hur mäter man om en zester är en Rolls-Royce eller Toyota – så det börjar mullra i mig när jag tittar igenom produktbladets löften om den “fotoetsade” stålets speciella egenskaper. Jag vet inte vad “fotoetsad” betyder, men tydligen spelar det ingen roll. Jag vill genast peppa.
Du kan inte köpa ett nytt liv. Jag tänkte skriva, men det stämmer inte riktigt. Det finns ett undantag.
Jag, som aldrig varit intresserad av begreppet mat och har tillsatt lust fler gånger i Alfapet än vad jag tjatat ute i verkligheten, har tjatat på allt möjligt inom loppet av tio minuter. Citron, parmesan, choklad, vitlök och (i en skur av kreativ fräckhet) banan. Den kvällen gör vi en salsicciapasta bara för att ha dubbla zest muskotnöt och pecorino över den.
Det är något berusande med ett bra verktyg.
Det brukar antas att det är ett rus för män men hennes ögon gnistrar också när hårdosten faller som pudersnö från en liten svart himmel av stål.
Det nya livet har börjat. Och det pågår i flera dagar innan vi tröttnar på zest-stjärnan och sjunker tillbaka till det jämna tillståndet.
Så är det också med bra verktyg, att ruset är tillfälligt. Om du har fått ett gott järn i julklapp, sörja allt som kan rivas under mellandagarna – snärta, bryt granen! – för du är snart nykter igen.
Du kan inte köpa ett nytt liv. Jag tänkte skriva, men det stämmer inte riktigt. Det finns ett undantag. Du kan köpa en bra skruvmejsel.
(Om du trodde att den här texten lutade åt något högt om den obefintliga betydelsen av prylar i en andlig dimension måste jag göra dig besviken. Och med besviken menar jag lättad, för ingen orkar läsa något dömande om prylar. i ljuset av ljusen som brinner på den internationella gadgetdagen.)
Om du har fick en bra skruvmejsel till jul, jag kan bara välkomna dig till det förhöjda tillstånd du nu kommer att tillbringa resten av ditt liv i. Du kommer bara att använda den ibland men du kommer att känna ruset varje gång. För att skruva med en skruvmejsel är så uruselt tråkigt att ledens muskelminnen aldrig bleknar.
Jag kan ärligt säga att inget jag äger har gett mig mer. Inte minst dags att göra något annat än att skruva.
Jag minns det som ett före och ett efter. Och ett däremellan – för på vägen från skruvmejsel till bra skruvmejsel under några år ägde jag en dålig skruvmejsel, liten och löjlig som en James Bond-pistol och för svag för att dra i skruvarna mer än halvvägs.
Att känna vikten av en bra skruvmejsel i handen, för att bevittna dess kraft, är det möjligen det närmaste vi människor kan komma till existens i en saga där alver och dvärgar smider föremål med speciella egenskaper. Du kommer aldrig få ett svärd som lyser blått när orcher eller fotburna mobilabonnemangsförsäljare närmar sig, men en bra skruvmejsel finns inom räckhåll.
Det behöver inte kosta mer än tusen kronor. Vilket kanske låter mycket för någon som ännu inte äger en bra skruvmejsel och tvivlar på att tillräckligt många skruvar måste skruvas för att köpet ska löna sig för resten av livet. Men ett liv innehåller så många fler skruvar än man tror. Och upphetsningen över att vara den allra första som jagas in i väggen av mynningen på ditt nya vapen kommer att dämpa dina tvivel.
Jag vill min skruvmejsel hade en liten mun så jag kunde kyssa den. Detsamma kan nog ha tänkts om zeststjärnan, men i så fall var det bara en hastig förälskelse.
För livslång och varaktig kärlek till en materia rekommenderar jag – i obetalt samarbete med de omtänksamma varelserna som bygger bra skruvmejslar – en bra skruvmejsel.
Läs mer:
Andrev Walden: Jag berättade för en norsk journalist om den svenska skolan – hon trodde mig inte
Andrev Walden: Dricks är dålig kultur och nu är det på väg att spåra ur
