Läsaren är inte dum, även om vår tid kan tyckas lobotomiserad. Nyligen var jag i Gottsunda och hade en diktverkstad med mellanstadiebarn. Vi pratade om hur ordet poesi kommer från klassisk grekiska och betyder ungefär “att göra” eller “att göra”, och att poesi handlar om att göra saker med språket. På frågan om någon kunde fler språk än svenska och engelska räckte alla upp handen.
Vi gjorde olika poesiövningar. Vimlande av stolthet läser barnen sina dikter. De hade blivit nyfikna på poesi och hämtade diktsamlingar i klassrummet. Läraren, som tidigare nervöst meddelat att hon inte var så “hemma med den där poesigrejen”, konstaterade att det hade varit oväntat roligt.
Kanske är det min mikropolitik att försöka öppna dörrarna till litteraturen för fler i samhället. Jag vill att folk ska veta att det konstnärliga rummet är möjligt. Bortom handel, våld, sociala hierarkier. All skapelsens levande kraft och lycka som finns i estetiken, men också hjälpen att bära det stora mörker som ingen människa kan hålla själv. Verklig litteratur gör anspråk på oss, kräver uppmärksamhet, omsorg och tid; men ger dubbelt lika mycket tillbaka. Det känns allt mer som ett vansinnigt utopiskt och naivt sätt att leva. Ekonomiskt hopplöst, ständigt ifrågasatt och extremt tröttsamt, men det är nu återigen det val jag har gjort. Som vit medelklasssvensk uppvuxen i en hyggligt fungerande välfärdsstat vill jag envisas med att tala offentligt om skönlitteratur. Jag vet att jag låter som en pingstpastor, det går inte att hjälpa. Litteratur är, mitt dödsmedvetande har tillåtit mig att inse, förmodligen det närmaste tro jag kommer.
Att skriva kritik är också ett slag poiesis. Dömt att misslyckas, eftersom det är omöjligt att uppfylla alla kriterier för vad en recension ska innehålla:
Den dagliga kritiken borde fånga läsarens intresse och var rolig, smart och inspirerande att läsa med morgonkaffet. Den ska presentera ett verk som ingen annan har läst. Läsaren måste förstå vilken typ av bok boken är, utan att för mycket, eller för lite, av innehållet avslöjas. Granskningen ska sätta arbetet i ett sammanhang. Tematiskt, stilistiskt, biografiskt, filosofiskt, politiskt, psykologiskt – utvecklingsmöjligheterna är många. Kritik ska öppna upp för större intressanta diskussioner men samtidigt lyssna in och möta vad arbetet efterlyser. Boken ska inte användas som en disktrasa för kritikern som hela tiden vill sprida sina egna husdjursfrågor.
En tråkig roman kan diskuteras otroligt underhållande. Ett praktverk ursäktar inte en slapp rapport.
Granskningen ska innehålla tydliga värderingar och argumentera för dem, gärna med exempel. Läsaren har rätt att förstå vad recensionen bygger på och ges möjlighet att ta ställning. Det är en chans att engagera sig i kritiskt tänkande och lära sig något nytt. Oavsett om boken är kvalitativ eller inte ska recensionen lysa av sig själv. En tråkig roman kan diskuteras otroligt underhållande. Ett praktverk ursäktar inte en slapp rapport.
Text möter text, trots att den kritiska texten inte kan vara så konstnärligt egensinnig som skönlitteraturen kan tillåta sig att vara. Det finns ett estetiskt utrymme som är kritikens eget. En stilistisk subjektivitet, i rörelse över det konstnärliga, det journalistiska, det akademiska, det pedagogiska och det krönikeartade språket, som varje kritiker behöver utveckla på egen hand. Här måste kritikern kliva fram och vara modig. Vilket lika gärna kan innebära återhållsamhet. Att skrika och flaxa kan vara dimridåer, den snygga retoriken också. Ingen skrivton är riskfri.
Recensionen värderar texten, inte författaren, men kan ändå behöva relatera till författarens persona. Naturligtvis måste en professionell kritiker också kunna uppskatta kvaliteten på böcker som ligger utanför personliga preferenser. Kritik ska också bidra till det kollektiva minnesarbetet där litteraturen är en del av en väv av annan litteratur, teori och idéhistoria. Daglig kritik arkiveras, plockas upp av forskning, ibland många decennier senare. Det bidrar till att skriva vår litteraturhistoria.
Allt detta på ett mycket litet område. Inte sällan med snabb deadline, undermålig ekonomisk ersättning och konkurrerande prioriteringar på kultursidan. Det är uppenbart att det inte kan lyckas. Det är just därför det är så stimulerande att hela tiden försöka.
“Det tar MINST två år att bli en bra kritiker!” Ölglaset skramlade när den manlige kritikern, ett decennium äldre än jag, vände sig till sin kollega i baren dit vi hade gått efter frilansmötet. Jag hade precis börjat skriva för Göteborgs-Posten, nittiotalet var på väg att ta slut, jag minns fortfarande skamkänslan. Två år. Så länge ska jag åtminstone vara en kvast. “Men Anna, vi publicerar aldrig något som vi inte står bakom. Det är många på redaktionen som läser.” Sade Mikael van Reis, dåvarande kulturchef, några veckor senare var jag rädd. Som kritiker måste du vara det sak.
Idag kan jag tänka tillbaka på nittiotalet och min ungdomliga nervositet. Det är klart att det tar tid att bli en bra kritiker, tack och lov skriver man inte i ett vakuum. Kritikern är en del av ett stort kollektiv av redaktörer, redaktörer med mera. Tack till alla som hjälpt mig genom åren! Ändå är det något med den spänningen som aldrig riktigt släpper. Osäkerhet är en del av jobbet. Det bästa sättet att råda bot på det är att skaffa den auktoritet du inte har. Det fungerar. Genom att läsa in, ta reda på mer, samla sidomaterial, hålla på tills du känner dig trygg. Ingen kritiker kan allt från grunden. Det ska låta stabilt i tidningen, det går att jobba på.
Min första recension fick titeln “Befriande åtta knopsdikter”. Den publicerades måndagen den artonde oktober 1999. Så här börjar den: ”Åtta knop motsvarar strax under 15 km/h; det vill säga ett lugnt cykeltempo eller en sund löphastighet. Arne Lundgrens tionde diktsamling har titeln ‘Alla segel drar’, vilket förklaras av raderna ‘God vind, jämn fart,// åtta knop, alla segel drar’, som det står i dikten ‘Ålesundsfiskare’.”
Jag var tjugofyra år gammal och hade blivit ombedd att skriva en “provgranskning” i formatet 2 500 tecken. Jag hade aldrig hört talas om Arne Lundgren. AltaVista var sökmotorn i biblioteket, recensioner kunde levereras per fax. Jag lånade allt jag kunde hitta, om och av den inte skrällande bohusländska författaren och översättaren, född 1925. Jag läste ihjäl mig. Skrev och skrev om. Nästan ingenting av det jag läste, tänkte och skrev ner gick att använda. Så jag blev kritiker.
Att jobba som kritiker innebär att man lär sig läsa, även sådant man annars inte skulle ha valt. Det är jag glad för. Helst vill jag läsa recensionsboken rakt från pärm till pärm och låta texten hända. Flödesnotera sedan allt jag kommer på efteråt. Läs mig då om vad som behövs. Gå tillbaka och läs verket en gång till, noggrant med pennan i handen. Behandla. Sova. Skriv recensionen direkt nästa morgon. Jag har skrivit mycket poesi på natten, kritik är alltid morgonarbete.
Första meningen får sitta, dagens kritik har ingen startsträcka. Citat är bra att exemplifiera, men får inte vara för långa. Jag vet att man måste “hålla en linje” och inte bli för stökig, vilket alltid är frustrerande. Många resonemang som skulle kunna utvecklas måste strykas. Ibland är det smart att använda poetiska tekniker. Redaktören håller inte nödvändigtvis med. Det blir fel, men vid allvarliga korrekturfel kollapsar myndigheten. När en recensent stavade titeln på min bok fel kunde jag inte ta recensionen på allvar. Korrekturläs.
Att gilla litteratur och arbeta som kritiker innebär ofta att man blir besviken. Så måste det vara.
För kritiken kommer alltid en nästa recension. För författaren, som ofta arbetat i många år med sitt arbete, är just den recensionen den enda. Jag började skriva kritik innan jag debuterade som poet, men det har varit nyttigt att se kritiken från andra sidan. Jag uppskattar läsningar där det framgår att kritikern har läst och tagit emot verket. Förstått vad texten gör och vill, oavsett om recensenten gillar det eller inte. Självklart vill jag att alla ska älska mina böcker, det vill alla författare. Men människor har olika önskningar, blir inte kära i samma människor, kritik behöver handla om både känsla och materia och sammanhang. Ren affekt kan inte argumenteras emot. Det är förstås ljuvligt att bara få kärlek i responsen, lika äckligt att mötas av motsatsen. Som i alla konstnärliga uttryck är det känslan läsaren vill ha.
En person som äter på en bra restaurang för första gången kommer att säga att det var det bästa han någonsin ätit i sitt liv. Restaurangprovisionen vore kanske coolare, men kan efter tusentals restaurangbesök sätta fler aspekter i perspektiv. Den känslomässiga upplevelsen kan analyseras i hur och varför och på vilket sätt, vilket är vad kritik handlar om. Läsaren vill känna tillit.
Att gilla litteratur och arbeta som kritiker innebär ofta att man blir besviken. Så måste det vara. Det perfekta verket finns inte. För att roa mig själv, och i bästa fall läsaren, brukar jag söka efter gåtorna. Varje skönlitterär text gör något mer och något annat än vad den säger. Det finns alltid något att vrida och vända på, som driver frågan om vad litteratur är och kan vara. Lusten växer i den textbaserade sökningen. Alltid annorlunda, när det kommer till detaljerna, det är där kritiken kommer till liv. Att något inte fungerar är lika intressant som att något gör det. Den reflekterande reflektionen är mer spännande än betyget.
Nu har jag misslyckats i stil. Texten brukar inte andas så här andlöst. Det finns för mycket att säga om litteraturkritik. Och samhället, estetik, värde, förutsättningar. Frågorna hopar sig. Ta på dem! Mitt karaktärsformat slutar här.
Madeleine Gustafsson-priset
Inrättades 2019 för att stärka litteraturkritiken och uppmuntra författare som har en förmåga att belysa både nyare och äldre författarskap. Prissumman är 50 000 kronor.
Tidigare pristagare är Hanna Nordenhök, Ulla Rhedin, Björn Kohlström, Kristoffer Leandoer och Valerie Kyeyune Backström.
Läs Anna Hallbergs bokrecensioner.
