Alla som vistas vid vårt älskade innanhav vet att Östersjön inte mår bra och att många av fiskbestånden är på väg att försvinna. Torsken verkar snart vara borta och i vissa områden verkar strömmen gå åt samma håll.
Trots det har EU:s fiskeriministrar kommit fram till att störfisket i Bottenhavet och Bottenviken kan fördubblas (+108 procent) nästa år. Sveriges landsbygdsminister Peter Kullgren (KD) röstade inte nej.
Visst, det tas många dumma beslut i EU, men det här kvalar ändå till pallen.
Varför sa Sverige ja? När jag lyssnar på Ebba Busch (KD) i riksdagens kammare förstår jag ingenting först. Emma Nohrén (MP) har ställt en fråga om de höjda fiskekvoterna och när Busch svarar darrar hennes röst av indignation.
“Alla vi i Sverige som vet hur tufft det är för fiskbestånden vet vilket katastrofbeslut det här är från EU-nivå”, förklarar Busch. “Är Sveriges regering nöjd med resultatet av förhandlingarna? Nej. Hade det varit ännu värre om vi inte varit ensamma i rummet och drivit på för att pressa ner kvoterna? Ja.”
Ja. Det är så snacket går. Sveriges vice statsminister tycker att EU:s fiskeriministrar fattade ett beslut som innebär “en katastrof”, men att rösta nej ansågs inte vara ett alternativ.
Kruxet är förstås att den som bidrar till en kompromiss ska stå bakom den, även om slutresultatet bara är halvanständigt.
Självklart är det det inte. Naturligtvis kan ett EU-land förhandla, kämpa för sin position, försöka övertyga andra – men ändå (i sällsynta fall) till sist säga: Förlåt. Detta räcker inte för oss. Vi röstar nej.
Hittills har statsråden inte heller verkat skämmas när de då och då säger nej (tänk på t.ex. naturrestaureringslagen). Men den här gången låter det från Rosenbad som om ett sådant beteende är omöjligt, eftersom det skulle skada Sveriges möjlighet att få inflytande.
Att trycka på nej-knappen kan säkert innebära en sådan risk. När Sverige var en helt ny EU-medlem för snart trettio år sedan stod det klart att ett intensivt nej kunde leda till isolering.
Sverige följde efter den tiden den stora förebilden Storbritannien, som älskade att visa en annan åsikt än EU-majoriteten. 1995 avlade svenska ministrar totalt 34 nej-röster i EU, vilket fortfarande är rekord för vårt land.
Men ganska snart insåg de flesta att nej-röstningen var ineffektiv. Ett land som vill vara med i EU-laget måste ge och ta och försöka komma överens med andra.
Idag säger Sverige ganska sällan nej under de slutliga omröstningarna i rådet. En kartläggning från Europaportalen visar att vårt land sedan 2013 har röstat ja nästan 98 procent av gångerna, vilket är nära EU-genomsnittet.
När Kullgren träffade riksdagens EU-utskott inför fullmäktiges avgörande möte om fisket i Östersjön lovade han att “bidra till att hålla nere kvoterna så långt det är möjligt”.
Kruxet är förstås att den som bidrar till en kompromiss ska stå bakom den, även om slutresultatet bara är halvanständigt. Annars minskar landets trovärdighet som förhandlare.
Men ibland står något viktigare på spel. Och det gjorde det för Peter Kullgren.
När Kullgren träffade riksdagens EU-utskott inför fullmäktiges avgörande möte om fisket i Östersjön lovade han att “bidra till att hålla nere kvoterna så långt det är möjligt”.
Vad som sedan hände vet bara de som deltog. Kullgren hävdar att kvoterna hade blivit ännu större om han inte hade argumenterat emot, men att han inte vågade pressa för mycket. “Risken hade då varit uppenbar att de inte hade lyssnat på oss”, förklarade han i Aktuellt.
Det hade Kullgren förvisso ett tufft uppdrag. Även Finlands fiskeriminister ville inte ha lägre kvoter i Bottenhavet utan hänvisade till de forskare som kommissionen anlitat, vars bedömningar var att situationen för störbestånden har förbättrats något. Men innebar det grönt ljus för dubbelt fiske? Det fanns ingen sådan rekommendation.
Eftersom Ebba Busch tycker att beslutet innebär en katastrof är det i alla fall dags för en och annan självkritisk fråga i Regeringskansliet. Varför misslyckades ministern med att övertyga sina kollegor? Var det verkligen rätt att ligga lågt och avstå från att pressa den svenska positionen med mer press? Hur ska de bedömningar som forskarna lämnar till kommissionen egentligen tolkas?
När Kullgren insåg att han skulle bli helt överkörd borde han ha röstat nej till hela paketet. Det hade inte förändrat något i sak (beslut om fiskekvoter fattas med kvalificerad majoritet), men något viktigare stod på spel: Östersjöns framtid och svenska medborgares förtroende för politiken.
Kullgren kunde ha hänvisa till omfattande folkligt, politiskt och vetenskapligt stöd i Sverige eftersom det behövs ett hårdare grepp. Efter EU-ministrarnas idiotiska beslut borde han även undersöka möjligheten (sådan finns) att driva igenom kraftfulla nationella åtgärder i svenska vatten. Estlands mycket omtalade förbud mot bottentrålning sägs till exempel ha haft effekt på andra sidan Östersjön.
Om Kullgren hade vågat markera mot de andra fiskeriministrarna hade han kanske inte blivit särskilt populär på kommande fullmäktigemöten. Men de som står för sin åsikt och har ett starkt stöd hemma kan också behandlas med respekt.
Läs också:
Ledare: Rädda Östersjön, innan det är för sent
Susanne Nyström: Ulf Kristersson vill vara vår tids Ingvar Carlsson – det är därför han inte lyckas
