Häromdagen bjöds Maria Malmer Stenergard (M) in till Utrikespolitiska institutet för att hålla sitt första tal som Sveriges utrikesminister och en kortversion publicerades samma dag på DN Debatt.
Bland publiken i UI:s konferenssal var jag inte den enda som undrade varför utrikesministern knappt nämnde EU:s betydelse för vårt lands utrikespolitik. Efteråt fick hon en fråga om detta. Hon verkade orolig och förklarade att EU-medlemskapet så klart är avgörande för Sverige.
Kanske var det en misstag. I så fall en illavarslande blunder som säger ganska mycket om varför EU-ländernas gemensamma utrikespolitik är så vag i konturerna.
Vad säger till exempel EU om allt som händer i Mellanöstern? Gamla ställningstaganden går igen, trots att alla inser att vi påverkas av det som händer i vårt ganska nära grannskap.
Engagemanget för och stödet till Ukraina har hittills varit ett stort och viktigt undantag, men i övrigt verkar EU:s utrikesministrar ta det mesta med ro.
Kanske var det ett misstag. I så fall en olycksbådande blunder.
En förklaring är förstås att EU:s gemensamma utrikespolitik bygger på att alla medlemsländer är överens. Finns det inget avtal händer ingenting.
Vetorätten är förståelig när det handlar om frågor som ytterst rör beslut som kan påverka medborgarnas liv och säkerhet. Det måste vara de enskilda medlemsstaternas, inte EU:s, gemensamma ansvar.
Men vetorätten används ofta som ett bekvämt tillfälle för medlemsländerna att bara tänka nationellt och inte behöva lägga kraft och energi på att utforma och övertyga andra om idéer som skulle gynna hela EU.
Utrikesministrarna åker till Bryssel för att säga nej och lägger oproportionerligt mycket tid på att stryka över och urvattna gemensamma uttalanden och resolutioner. I slutändan blir allt så ofarligt och ointressant att ingen behöver bry sig om innehållet.
EU är en kompromissmaskin och det påverkar förstås språket. När 27 länder ska komma överens är texterna nästan per definition mer diffusa än alla tvärsäkra uttalanden från till exempel Vladimir Putin, Xi Jinping och Donald Trump. Diktatorer och auktoritära ledare behöver inte försöka komma överens med andra.
EU:s utrikespolitiska svaghet beror också på att unionen är en annorlunda internationell organisation som inte liknar någon annan. Varken USA:s tillträdande president eller Rysslands nuvarande president verkar förstå hur det fungerar.
Det är onekligen ett speciellt samarbete. 27 självständiga stater har gått samman och beslutat att vissa frågor ska avgöras gemensamt. Inom begränsade men allt fler områden har medlemsländerna lämnat över beslutsrätten till EU:s beslutande organ.
På så sätt har unionen blivit en ganska komplicerad blandning av nationell och gemensamt utövad makt. Det innebär också att EU:s utrikespolitik ofta skiljer sig åt i olika riktningar.
I ett land som USA har presidenten har makt och möjlighet att försöka dra utrikes-, handels- och försvarspolitiken åt samma håll, men i EU är det inte möjligt.
När det till exempel gäller tullar och andra handelspolitiska frågor fattas beslut på EU-nivå med kvalificerad majoritet, medan medlemsländerna fortfarande har makt över till exempel militärt försvar och utrikespolitik.
Engagemanget för och stödet till Ukraina har hittills varit ett stort och viktigt undantag, men i övrigt verkar EU:s utrikesministrar ta det mesta med ro.
Unionen är helt enkelt en annorlunda skapelse som kan vara svår att förstå och Kaja Kallas, EU:s nya höge representant för utrikesfrågor, kommer inte ha det lätt.
Ingen kan tvivla på Kallas vilja att hjälpa Ukraina på alla sätt, men i många medlemsländer brister stödet och det är inte den höga representanten som bestämmer. Och när det kommer till andra utrikesärenden är Kallas fortfarande nybörjare.
Men världen väntar inte. Så vad kan EU göra? Det finns några förslag och många frågor.
I Bryssel har man till exempel länge pratat om att vetorätten i utrikespolitiken ska begränsas, men hur och på vilka områden?
Den höga representantens roll kan också stärkas. Kallas ska ha möjlighet att uttrycka sig även om till exempel Ungern har en annan uppfattning än andra medlemsländer. Det betyder inte att EU har en gemensam ståndpunkt, men utrikesministern behöver åtminstone inte hålla tyst.
Kallas skulle också kunna få rätt att kalla utrikesministrarna till ett krismöte, när hon anser det nödvändigt. På så sätt behöver hon inte vänta på att det roterande ordförandeskapet ska vakna.
Kanske är det också dags att skaka om idén om ett mer paneuropeiskt säkerhetsråd, där Storbritannien kan gå med? Vår del av världen är klämd mellan Putin och Xi på ena sidan och Trump på den andra, och mer måste göras för att få världen att lyssna på Europa.
Demokratiska europeiska länder måste vara förberedda och försöka hålla ihop och jag tvivlar inte på att Maria Malmer Stenergard håller med. Men om något ska hända måste Sverige och andra medlemsländer ägna mer energi åt den gemensamma utrikespolitiken. Nästa gång utrikesministern håller linjetal hoppas jag därför att hon inte glömmer EU.
Läs mer:
Isobel Hadley-Kamptz: Vi ser en ung demokrati som försvarar sig
Lisa Magnusson: Självklart ska föräldrarna vara välkomna på barnens luciafirande
