I somras tog jag ner en rejäl pocketbok från bokhyllan: tre verk av Imre Kertész sammanbundna i en volym. Den första titeln, “Mannen ut öde”, hade jag som så många andra läst i samband med att Kertész fick Nobelpriset 2002, de andra två – “Fiasko” och “Kaddish för ett ofött barn” – läste jag när denna volymen publicerades några år senare. Och nu läser jag dem igen, även de utspädda med “Galärdagbok” och den memoarliknande intervjuboken “Dossier K.”.
Ingen speciell motivering behövs för att läsa Kertész: allt han skriver är stor litteratur. Men jag antar att det var de smärtsamma intrycken av vad som händer i världen som fick mig att ta upp honom igen: Ukraina, Sudan, Mellanöstern… Kanske Kertész kan ge perspektiv? Ren komfort?
Det korta svaret är: perspektiv, ja. Komfort, nej.
Utgångspunkten för Kertész författarskap heter Auschwitz. “Vad jag än tänker på så tänker jag alltid på Auschwitz” – så står det i Galärdagboken. Kertész hamnade där som fjortonåring 1944, när nazisterna gjorde en sista insats innan det oundvikliga nederlaget. Nu gällde det att utrota så många ungerska judar som möjligt. Kertész flyttades från Auschwitz till Buchenwald där han höll på att sorteras bland de döda innan han räddades – av en slump, verkar det som – och befriades. Efter ett år i lägren var han tillbaka i Ungern, som var på god väg att bli en kommunistisk vasallstat. Han upplevde upproret 1956 men, till skillnad från många andra intellektuella, avstod han från att fly. Och han fick uppleva kommunismens fall men också, innan han dog 2016, den alltmer diktatoriska demokratin under Viktor Orbán. Och han tycks mena att det bara finns en gradsskillnad mellan nazism och kommunism och att även demokratierna består av samma system som fick sitt yttersta uttryck i Auschwitz. Sådant är hans dystra perspektiv.
Det tog tid innan Kertész började skriva och ännu längre innan han äntligen kunde ge ut “Mannen uttan öde” 1975. Det gick obemärkt förbi, men han insisterade: “Fiasco” kom 1988 och “Kaddish” 1990: man kan nog säga att båda böckerna inte bara handlar om Auschwitz utan också om det i stort sett obefintliga mottagandet av “Ödesmannen”. I “Fiasco” vävs hans huvudtema samman med en skildring av författarens situation i stagnerande kommunism. Och i “Kaddish”: människans situation i civilisationen som – enligt Kertész – fick sitt logiska och oundvikliga uttryck i Auschwitz. Kertész ger som sagt ingen tröst: hans “Kaddish” – som är den judiska sorgebönen – handlar om huvudpersonens absoluta vägran att ta med barn till denna värld. Men ändå ett slags tröst eller åtminstone perspektiv: båda böckerna är förtvivlade men också absurda och anmärkningsvärt komiska representationer av intellektuellt och moraliskt motstånd.
1990 översattes “Mannen utan öde” på tyska, 1992 på engelska. Därmed öppnade sig världen för Kertész. Tyskland skulle bli hans andra hemland, även om han aldrig riktigt lämnade Ungern och framför allt inte det ungerska språket. Han kom till Tyskland i rätt ögonblick: just när det som kallas “minneskulturen” tog fart med minnesmärken, berättelser, plaketter, monument, museer. Kertész accepterar bara ett fåtal av de författare som utgår från lägerupplevelser, särskilt lyfter han fram Primo Levi och Jean Améry. Levi för sin sakligt slående bok “Är det här en man?”, Améry för sina kompromisslösa analyser – Kertész utnämnde honom till “Förintelsens helgon”.
Kertész är dock inte dokumentär fakta (som Levi), inte heller analytisk (som Améry). Istället är “Mannen utan öde” en roman om 14-årige György Köves, vars transport till lägren, upplevelser i lägren, och slutligen hemkomst, givetvis bygger på Kertész egna erfarenheter. I “Dossier K.” intervjuaren vill kalla det en “självbiografisk roman” men rättas av Kertész: “Fel, för en sådan genre finns inte. Antingen självbiografi eller roman.” (Han skulle utan tvekan ogilla termen “autofiktion”). Anledningen är enkel: han uppfinner sin dubbla Köves och låter honom berätta om vad han ser och upplever, vanligtvis nyfiket och på nära håll, ibland med ett avstånd som antyder att han tittar. tillbaka men vill ändå återge det som hände så omedelbart som möjligt. Berättaren är en fiktiv person.
Köves återkommer i “Fiasco”, nu i tredje person. Vi läser en roman om tillkomsten av romanen som vi antar är “Mannen ut öde”. Plus en detaljerad och ironisk-komisk introduktion. “Kaddish” är något annat igen: en monolog av ett anonymt jag, inledd med ett “Nej!”. Och detta “Nej” upprepas varje gång berättaren tillåter sig själv ett nytt stycke, på en sida med inte mindre än sju “Nej”. Långa meningar, varvade satser, parenteser: en manisk stil. “Kaddisch” är också Kertész verk där han inte bara berättar utan också ger Auschwitz ett sammanhang. Monologens upprepade “Nej” gäller faktiskt hela den civilisation som kulminerar i Förintelsen, det gäller till och med “guden” som lät detta ske: “om påståendet att Gud är en förhärligad fader är sant, då visade sig Gud för mig i Auschwitz”. Boken inleds med ett motto från Paul Celans dikt “Todesfuge” om “graven” i “molnen” – vi förstår att det syftar på röken från gasugnarna. Och avslutas med en bön om att “sjunka till botten”, att lämna denna värld “för alltid”. Det finns alltså gott om perspektiv i detta intensiva arbete. Men knappast någon tröst – om man inte låter sig stimuleras av berättarens ihållande ilska.
Efter att jag läst och återläst dessa verk av Kertész har jag fått oväntad hjälp att förstå inte mindre än två nyutgivna verk på svenska: Erik Löfvendahls “Imre Kertész och örlevandets skam” (h:ström) och Daniel Pedersens “Natt och aska”. . Förintelsens litteratur” (Nirstedts).
Pedersens mäktiga verk är inget mindre än en inventering av litteraturen om och kring Förintelsen. I ett inledande kapitel om läsningen av “skribenten till aska och natt” skriver Pedersen om denna litteratur som fragment av en splittrad helhet, som ändå – eller snarare just därför – ger kunskap. Litteraturen ger inga historiska förklaringar, men den ger glimtar och detaljerad kunskap om vad som händer med människor när civilisationen går sönder. I kapitlet “Livet före” tar han upp de tidiga signalerna, som de finns nedtecknade till exempel i Victor Klemperers dagböcker. “Ghettovärlden” inkluderar “Anne Franks dagbok” såväl som Ruth Maiers dagbok; den norska flickan som utvisades till sin död. I kapitlet “Utvisning” ges exempel på resan till lägret. Jorge Semprúns böcker är viktiga här. I kapitlet “Ankomsten” är Améry viktig, liksom Borowskis “Välkommen till gaskammaren, mina damer och herrar”. Sedan “Fångarna i lägret” om Primo Levi och Elie Wiesel och inte minst Kertész med “Mannen ut öde”. Sedan följer “Aftershock”, där han tar upp till exempel Peter Weiss stora drama “Utredningen”. Jag har nu bara nämnt ett fåtal av de författarna som omfattas. Semprns böcker är viktiga. I kapitlet “Ankomsten” är Améry viktig, liksom Borowskis “Välkommen till gaskammaren, mina damer och herrar”. Sedan “Fångarna i lägret” om Primo Levi och Elie Wiesel och inte minst Kertész med “Mannen ut öde”. Sedan följer “Aftershock”, där han tar upp till exempel Peter Weiss stora drama “Utredningen”. Jag har nu bara nämnt ett fåtal av de författarna som omfattas.
Pedersen visar att “Mannen ut öde” är en sorts pikaresk roman. Poängen med romanen är att hjälten, berättaren, aldrig vet vad som händer härnäst. Läsaren vet ungefär vad som väntar, men får istället upptäcka hur viljan att överleva växer. Och inse att “ödet” är något som tas från hjälten – som sedan tvingas in i ett “öde” som han absolut inte vill. Kertész återkommer i Pedersens avslutning, där vi läser om hur han tillbakavisar en hel del skildringar av Förintelsen – filmen ”Schindlers lista” är till exempel ”kitsch” – för att istället efterlysa vittnesmål och skildringar av vad som händer med den som hamnar i lägret. Precis vad han själv skildrar i “Mannen ut öde” – med förlängningar och återverkningar i huvudpersonens och Kertészs eget liv under kommunismen och längre in i vår tid.
Erik Löfvendahls bok om Kertesz ger en trevlig introduktion. Boken består av en lång rad korta essäer som belyser det samlade författarskapet med en mängd glimtar och perspektiv. Inte minst får vi ett litterärt sammanhang. Löfvendahl lyfter fram ungerska föregångare men också betydelsen av de stora modernisterna: Becket, Camus och framför allt Kafka. Människans maktlösa utsatthet är Kafkas stora motiv. Kertész utvecklar detta till att betyda att människan under fascismen och kommunismen berövas sitt öde. Precis som Kafka är han ingenstans hemma, “jag har knappt något gemensamt med mig själv.” Och precis som Kafka vet han hur man sammanflätar den tragiska innebörden av detta med komisk vardaglighet.
I “Galärdagbok” skriver Kertész att den kommunistiska diktaturen på sätt och vis räddade hans liv: han blev inte besviken. Och han gör det klart att det var besvikelsen som fick andra lägerfångar, som Levi och Améry och Borowski, att ta livet av sig. Man måste hålla med Löfvendahl om att resonemanget inte är lätt att följa. Han kanske menar att det blir lättare att behålla sin integritet när makten blir tydlig? Att demokratiernas maktstrukturer är mer lömska? I vilket fall som helst blev Kertész aldrig en upphöjd klassiker i sitt hemland. Löfvendahl rapporterar att hans böcker nyligen har tagits bort från obligatorisk läsning. Men jag noterar att våra marknadsliberala metoder inte är bättre: det fanns 12 titlar översatta av Kertész fram till 2015. Av dessa finns idag två kvar i handeln. Min rejäla ficka är borta. Marknaden är effektivare än någon diktatur när det gäller att avveckla de perspektiv och den tröst som finns i minneskulturen.
Arne Melberg är författare, översättare och professor emeritus i litteraturvetenskap.
Läs mer Helsidor i DN Kultur:
Peter Karlsson: Ernst Bloch ville bygga en utopisk ark i galenskapens tidsålder
Björn Wiman: Hoppet och motståndet under Förintelsen skapades av de unga
I somras tog jag ner en rejäl pocketbok från bokhyllan: tre verk av Imre Kertész sammanbundna i en volym. Den första titeln, “Mannen ut öde”, hade jag som så många andra läst i samband med att Kertész fick Nobelpriset 2002, de andra två – “Fiasko” och “Kaddish för ett ofött barn” – läste jag när denna volymen publicerades några år senare. Och nu läser jag dem igen, även de utspädda med “Galärdagbok” och den memoarliknande intervjuboken “Dossier K.”.
Ingen speciell motivering behövs för att läsa Kertész: allt han skriver är stor litteratur. Men jag antar att det var de smärtsamma intrycken av vad som händer i världen som fick mig att ta upp honom igen: Ukraina, Sudan, Mellanöstern… Kanske Kertész kan ge perspektiv? Ren komfort?
Det korta svaret är: perspektiv, ja. Komfort, nej.
Utgångspunkten för Kertész författarskap heter Auschwitz. “Vad jag än tänker på så tänker jag alltid på Auschwitz” – så står det i Galärdagboken. Kertész hamnade där som fjortonåring 1944, när nazisterna gjorde en sista insats innan det oundvikliga nederlaget. Nu gällde det att utrota så många ungerska judar som möjligt. Kertész flyttades från Auschwitz till Buchenwald där han höll på att sorteras bland de döda innan han räddades – av en slump, verkar det som – och befriades. Efter ett år i lägren var han tillbaka i Ungern, som var på god väg att bli en kommunistisk vasallstat. Han upplevde upproret 1956 men, till skillnad från många andra intellektuella, avstod han från att fly. Och han fick uppleva kommunismens fall men också, innan han dog 2016, den alltmer diktatoriska demokratin under Viktor Orbán. Och han tycks mena att det bara finns en gradsskillnad mellan nazism och kommunism och att även demokratierna består av samma system som fick sitt yttersta uttryck i Auschwitz. Sådant är hans dystra perspektiv.
Det tog tid innan Kertész började skriva och ännu längre innan han äntligen kunde ge ut “Mannen uttan öde” 1975. Det gick obemärkt förbi, men han insisterade: “Fiasco” kom 1988 och “Kaddish” 1990: man kan nog säga att båda böckerna inte bara handlar om Auschwitz utan också om det i stort sett obefintliga mottagandet av “Ödesmannen”. I “Fiasco” vävs hans huvudtema samman med en skildring av författarens situation i stagnerande kommunism. Och i “Kaddish”: människans situation i civilisationen som – enligt Kertész – fick sitt logiska och oundvikliga uttryck i Auschwitz. Kertész ger som sagt ingen tröst: hans “Kaddish” – som är den judiska sorgebönen – handlar om huvudpersonens absoluta vägran att ta med barn till denna värld. Men ändå ett slags tröst eller åtminstone perspektiv: båda böckerna är förtvivlade men också absurda och anmärkningsvärt komiska representationer av intellektuellt och moraliskt motstånd.
1990 översattes “Mannen utan öde” på tyska, 1992 på engelska. Därmed öppnade sig världen för Kertész. Tyskland skulle bli hans andra hemland, även om han aldrig riktigt lämnade Ungern och framför allt inte det ungerska språket. Han kom till Tyskland i rätt ögonblick: just när det som kallas “minneskulturen” tog fart med minnesmärken, berättelser, plaketter, monument, museer. Kertész accepterar bara ett fåtal av de författare som utgår från lägerupplevelser, särskilt lyfter han fram Primo Levi och Jean Améry. Levi för sin sakligt slående bok “Är det här en man?”, Améry för sina kompromisslösa analyser – Kertész utnämnde honom till “Förintelsens helgon”.
Kertész är dock inte dokumentär fakta (som Levi), inte heller analytisk (som Améry). Istället är “Mannen utan öde” en roman om 14-årige György Köves, vars transport till lägren, upplevelser i lägren, och slutligen hemkomst, givetvis bygger på Kertész egna erfarenheter. I “Dossier K.” intervjuaren vill kalla det en “självbiografisk roman” men rättas av Kertész: “Fel, för en sådan genre finns inte. Antingen självbiografi eller roman.” (Han skulle utan tvekan ogilla termen “autofiktion”). Anledningen är enkel: han uppfinner sin dubbla Köves och låter honom berätta om vad han ser och upplever, vanligtvis nyfiket och på nära håll, ibland med ett avstånd som antyder att han tittar. tillbaka men vill ändå återge det som hände så omedelbart som möjligt. Berättaren är en fiktiv person.
Köves återkommer i “Fiasco”, nu i tredje person. Vi läser en roman om tillkomsten av romanen som vi antar är “Mannen ut öde”. Plus en detaljerad och ironisk-komisk introduktion. “Kaddish” är något annat igen: en monolog av ett anonymt jag, inledd med ett “Nej!”. Och detta “Nej” upprepas varje gång berättaren tillåter sig själv ett nytt stycke, på en sida med inte mindre än sju “Nej”. Långa meningar, varvade satser, parenteser: en manisk stil. “Kaddisch” är också Kertész verk där han inte bara berättar utan också ger Auschwitz ett sammanhang. Monologens upprepade “Nej” gäller faktiskt hela den civilisation som kulminerar i Förintelsen, det gäller till och med “guden” som lät detta ske: “om påståendet att Gud är en förhärligad fader är sant, då visade sig Gud för mig i Auschwitz”. Boken inleds med ett motto från Paul Celans dikt “Todesfuge” om “graven” i “molnen” – vi förstår att det syftar på röken från gasugnarna. Och avslutas med en bön om att “sjunka till botten”, att lämna denna värld “för alltid”. Det finns alltså gott om perspektiv i detta intensiva arbete. Men knappast någon tröst – om man inte låter sig stimuleras av berättarens ihållande ilska.
Efter att jag läst och återläst dessa verk av Kertész har jag fått oväntad hjälp att förstå inte mindre än två nyutgivna verk på svenska: Erik Löfvendahls “Imre Kertész och örlevandets skam” (h:ström) och Daniel Pedersens “Natt och aska”. . Förintelsens litteratur” (Nirstedts).
Pedersens mäktiga verk är inget mindre än en inventering av litteraturen om och kring Förintelsen. I ett inledande kapitel om läsningen av “skribenten till aska och natt” skriver Pedersen om denna litteratur som fragment av en splittrad helhet, som ändå – eller snarare just därför – ger kunskap. Litteraturen ger inga historiska förklaringar, men den ger glimtar och detaljerad kunskap om vad som händer med människor när civilisationen går sönder. I kapitlet “Livet före” tar han upp de tidiga signalerna, som de finns nedtecknade till exempel i Victor Klemperers dagböcker. “Ghettovärlden” inkluderar “Anne Franks dagbok” såväl som Ruth Maiers dagbok; den norska flickan som utvisades till sin död. I kapitlet “Utvisning” ges exempel på resan till lägret. Jorge Semprúns böcker är viktiga här. I kapitlet “Ankomsten” är Améry viktig, liksom Borowskis “Välkommen till gaskammaren, mina damer och herrar”. Sedan “Fångarna i lägret” om Primo Levi och Elie Wiesel och inte minst Kertész med “Mannen ut öde”. Sedan följer “Aftershock”, där han tar upp till exempel Peter Weiss stora drama “Utredningen”. Jag har nu bara nämnt ett fåtal av de författarna som omfattas. Semprns böcker är viktiga. I kapitlet “Ankomsten” är Améry viktig, liksom Borowskis “Välkommen till gaskammaren, mina damer och herrar”. Sedan “Fångarna i lägret” om Primo Levi och Elie Wiesel och inte minst Kertész med “Mannen ut öde”. Sedan följer “Aftershock”, där han tar upp till exempel Peter Weiss stora drama “Utredningen”. Jag har nu bara nämnt ett fåtal av de författarna som omfattas.
Pedersen visar att “Mannen ut öde” är en sorts pikaresk roman. Poängen med romanen är att hjälten, berättaren, aldrig vet vad som händer härnäst. Läsaren vet ungefär vad som väntar, men får istället upptäcka hur viljan att överleva växer. Och inse att “ödet” är något som tas från hjälten – som sedan tvingas in i ett “öde” som han absolut inte vill. Kertész återkommer i Pedersens avslutning, där vi läser om hur han tillbakavisar en hel del skildringar av Förintelsen – filmen ”Schindlers lista” är till exempel ”kitsch” – för att istället efterlysa vittnesmål och skildringar av vad som händer med den som hamnar i lägret. Precis vad han själv skildrar i “Mannen ut öde” – med förlängningar och återverkningar i huvudpersonens och Kertészs eget liv under kommunismen och längre in i vår tid.
Erik Löfvendahls bok om Kertesz ger en trevlig introduktion. Boken består av en lång rad korta essäer som belyser det samlade författarskapet med en mängd glimtar och perspektiv. Inte minst får vi ett litterärt sammanhang. Löfvendahl lyfter fram ungerska föregångare men också betydelsen av de stora modernisterna: Becket, Camus och framför allt Kafka. Människans maktlösa utsatthet är Kafkas stora motiv. Kertész utvecklar detta till att betyda att människan under fascismen och kommunismen berövas sitt öde. Precis som Kafka är han ingenstans hemma, “jag har knappt något gemensamt med mig själv.” Och precis som Kafka vet han hur man sammanflätar den tragiska innebörden av detta med komisk vardaglighet.
I “Galärdagbok” skriver Kertész att den kommunistiska diktaturen på sätt och vis räddade hans liv: han blev inte besviken. Och han gör det klart att det var besvikelsen som fick andra lägerfångar, som Levi och Améry och Borowski, att ta livet av sig. Man måste hålla med Löfvendahl om att resonemanget inte är lätt att följa. Han kanske menar att det blir lättare att behålla sin integritet när makten blir tydlig? Att demokratiernas maktstrukturer är mer lömska? I vilket fall som helst blev Kertész aldrig en upphöjd klassiker i sitt hemland. Löfvendahl rapporterar att hans böcker nyligen har tagits bort från obligatorisk läsning. Men jag noterar att våra marknadsliberala metoder inte är bättre: det fanns 12 titlar översatta av Kertész fram till 2015. Av dessa finns idag två kvar i handeln. Min rejäla ficka är borta. Marknaden är effektivare än någon diktatur när det gäller att avveckla de perspektiv och den tröst som finns i minneskulturen.
Arne Melberg är författare, översättare och professor emeritus i litteraturvetenskap.
Läs mer Helsidor i DN Kultur:
Peter Karlsson: Ernst Bloch ville bygga en utopisk ark i galenskapens tidsålder
Björn Wiman: Hoppet och motståndet under Förintelsen skapades av de unga
