“Jag är inte religiös, men jag gillar att sitta här och tänka på mitt liv”, säger en äldre kvinna som sitter en bit ifrån mig i Gustaf Vasa kyrka. Jag har smugit in där bara för att få lite sinnesro. Det har blivit ett allt viktigare behov de senaste åren. Och det verkar jag inte vara ensam om – under hösten har det kommit rapporter om att fler har anslutit sig till Svenska kyrkan än på länge, 12 788 bara i år, och i veckan diskuterades Guds existens i Aktuellt den bästa sändningstid.
Jag är inte heller troende, men jag har alltid gillat att vara i kyrkorummet där det finns en sådan koncentration av livet, av dop, bröllop och begravningar, av allt som sagts och tänktes. Det finns så klart de som tycker att det är ett ovärdigt sätt att använda kyrkorummet, men gudsbegreppet måste vara större än så.
I debatten i Aktuellt teologen Joel Halldorf påpekade hur nära religion och kultur hänger ihop. Så är det för mig också. Kyrkans texter har glidit ihop med alla romaner, noveller och dikter som var så viktiga för mig. Tillsammans har de skapat en härlig kör av röster, som den heter i författaren Viktor Rydbergs klassiska julpsalm “Gläns över sjö och strand”.
Min allra första favoritpsalm var “Morgon mellan bergen”. Nu fanns det inga berg i den lilla norrländska byn där jag växte upp, men jag hade alltid en stark känsla av att psalmen ändå beskrev våra fjäll. När psalmen kallade oss för att höra bäcken och älven kurra mot hällen trodde jag att älven var Ångermanälven och att bäcken var bäcken som rann vid vårt hus.
Jag tyckte att psalmen beskrev min plats på jorden. Och sedan dess har jag hittat psalmerna för att fortsätta att beskriva min plats – och mitt liv – på jorden.
Som tjugoåring lämnade jag kyrkan, men återvände under den stora flyktingvågen
Jag växte upp i en ateistisk författares familj är jag inte döpt, inte konfirmerad och jag gifte mig borgerligt. I tjugoårsåldern lämnade jag kyrkan, men återvände under den stora flyktingvågen hösten 2015 för att jag ville vara en del av en kyrka som talade så tydligt om vår skyldighet att hjälpa människor i nöd.
Min far var en prästson. Farfar var en riktig Ingmar Bergman-präst, en mörk, sträng och depressiv man som kunde vara tyst i veckor. För pappas självbild var det avgörande att han bröt sig från prästfamiljen och valde sin egen väg. Han avskydde all metafysik och prisade alltid det konkreta och sinnliga livet på jorden. I en gammal TV-spot återvänder han till sin barndoms kyrka. Man ser honom sitta och titta ut genom kyrkfönstret, precis som han brukade göra när farfar predikade. På isen utanför rör sig människor i senvintersolen. Du hör honom säga: “Vad fina och fria de är där ute.”
Det var i friheten bland dem han ville vara.
Men hur mycket även om pappa fnyste åt kyrkan var han djupt influerad av det religiösa språket och hans vackraste dikter har en psalmliknande ton. I svåra stunder kunde han till och med acceptera det kristna språket som tröst. När min mamma var 53 år fick hon diagnosen bröstcancer. Det var en snabb och mardrömslik process. När nya tumörer dök upp på hennes bröst bara ett par månader efter första operationen förstod vi att hon inte skulle överleva.
Morgonen när hon skulle opereras igen åkte jag hem. I soffan låg min stora tvåmeterspappa ihopkurad. Jag la mig bredvid honom. Vi grät båda två. Fram till det ögonblicket hade jag alltid kunnat känna någon form av självförtroende även i de mörkaste stunderna. Nu gick det inte. Det var över. Tomt. Tyst.
I den tystnaden fladdrade ytterligare några ord inom mig och det var de första raderna i “Spred dina breda vingar”, psalmen som beskriver längtan efter vila och skydd. Det kändes som att orden visste vad jag skulle behöva syssla med. Jag minns att jag sa högt: Jag önskar att någon kunde sprida sina breda vingar över oss. Och att han, min ateistiske pappa, svarade: ja, nu behöver jag det också.
Nej, det kanske inte är gud, men för mig är det så nära man kan komma
Det var liksom att psalmen gav mig, kanske till och med oss, dragkraft. Smärta och sorg hör till de känslor som går inåt, man blir separerad från den vanliga världen. Men genom andras upplevelser som förvandlats till ord förstår man att det outhärdliga man befinner sig i är en del av att vara människa.
Det är vad som händer i psalmerna, romanerna, novellerna och dikterna. De skapar en ström av röster som går genom årtusenden. Och det är så fantastiskt att människor genom århundradena har gått upp i den strömmen och lämnat sina bidrag, de har berättat hur livet var för dem, vad var deras bekymmer, deras glädjeämnen, tvivel, plågor och drömmar. Och vi som lever nu kan läsa och lyssna medan kören av röster fortsätter att ständigt fyllas på.
Nej, det kanske inte är gud, men för mig är det så nära man kan komma.
Läs fler spalter av Åsa Beckman härtill exempel “När jag såg Maruis göra jävla fel tänkte jag bara: jäkla grabb!” eller “Bokbetyg är inte rätt väg – men litteraturkritiken behöver förnyas“. Prenumerera också på hennes nyhetsbrev som kommer varje måndag där hon ger kulturtips och väljer ut fem favoritartiklar från veckan.
