Livet med en dotter som har depression och självskadebeteende är ett liv av ständig kamp och stress. Man finner inte frid i själen eller i hjärtat. Du går med en ständig oro för att det ska bli ett samtal eller att du ska hitta henne död när du kommer hem.
Det är inte många som förstår den här ångesten och känslan du har i kroppen. Tror bara att du överdriver det hela. Men om de hade fått utstå den här känslan du lever med varje dag, varje minut och sekund av ditt liv. Då skulle de inte säga så mycket och ha en annan förståelse för hur du mår innerst inne i ditt hjärta.
Det är en evig kamp med systemet omkring henne. Skolan är orolig, men de gör inte tillräckligt för att hjälpa henne att nå sin närvaro. Hur ska min 14-åriga dotter kunna bemötas under pressen att om jag inte går så blir det frånvaro. Det är inte lätt för henne att få motivation och energi att göra detta. Då ska jag som ensamstående förälder känna min press och kunna jobba, samtidigt inte känna ångesten på jobbet för hur det går för henne.
Vårdbidrag har sökts men inte fåtts, trots att läkarintyg lämnats. Ekonomin går åt helvete i detta dyra land vi bor i. Jag har tre barn hemma varannan vecka, men min dotter varje dag. Det är ett evigt pussel.
Singel man i detta land!
