Är det inte det pinsam hur mår vuxna människor?
Vi älskar alla våra barn. Vi vill deras bästa. Vi vet att de måste flytta. Ändå är det tydligen svårt att sätta deras välbefinnande främst. Att inte ta över. Inte helt squash deras lust för allt sport. Och det handlar inte bara om den där lilla klicken av föräldrar, du vet; den som står på sidlinjen och skriker på domaren. Det är hela barnidrottskulturen.
Det betyder prestige att höja stjärnor. Så klubbarna börjar sålla och sålla tidigt, ibland redan när barnen är 10 år (Aftonbladet 13/10). De delar upp sig i a-lag och b-lag och c-lag, väljer ut eliter och skapar akademier. De handplockade “talangerna” får bättre tränare, mer stöd, mer träning, börjar tävla. De andra skjuts åt sidan. Det gör att många barn mår dåligt, tappar lusten. Vid 11–12 års ålder slutar de flesta helt, visar svensk forskning.
De handplockade “talangerna” får bättre tränare, mer stöd, mer träning, börjar tävla. De andra skjuts åt sidan.
Men det här upplägget är också dåligt för “talangerna”, de som ses och investeras i. Det beror på att allt handlar om resultat och konkurrenter: de måste träna hårt, ofta ensidigt, flera gånger i veckan, och har inte tid för andra fritidsintressen, enligt 17 idrottsforskare (DN Debatt 12/18). Varpå de utvalda förstås också lätt ledsna.
Prestationsandan är inte ens effektiv, säger de 17 forskarna. Själva urvalsprocessen är under all kritik, inte bara ur ett barns perspektiv, utan också som ett faktiskt mätinstrument. Ofta handlar handplockningen om individuella tränares diskretion och “känsla”, och det är stor risk att förväxla talang med fysisk mognad – barn födda tidigt på året är kraftigt överrepresenterade bland “talangerna”.
Det finns inte heller något samband mellan att vara föremål för satsningar tidigt och att senare nå sportslig framgång. De 17 forskarna hänvisar till en omfattande internationell studie som visar att de flesta VM- och OS-medaljörer spelade flera olika sporter under sin uppväxt, och specialiserade sig ganska sent. De var tvungna att röra sig åt alla håll, med andra ord, och behålla glädjen.
Med tanke på hur situationen ser ut idag – bara 3 procent av alla barn och unga äter och tränar som de ska, enligt den ideella organisationen Generation Peps årlig studie – barnidrottskulturen måste tänka om, och tänka smartare. Just nu handlar det inte om barnens bästa. Det handlar inte ens om vad de vuxna tycker är roligt, tvärtom, det är något extremt fånigt och aggressivt över hela det här ingreppet.
Barnidrotten formas till stor del av vilsna vuxna, som inte kan se vad som verkligen är viktigt. Och det är inte snyggt.
Läs mer:
Lisa Magnusson: Förlåt mig, SJ, hur kunde jag vara så dum?
Max Hjelm: Vi måste prata om vad Benjamin Ingrosso gör med sin kropp
