I både verkligheten och världsdramat kom det att handla om ett tygstycke.
I det första fallet, ett av Sveriges mest uppmärksammade rättsfall, var det en blå frottéhandduk. Den hittades prydligt ihopvikt bredvid en svart soppåse innehållande den styckade kroppen av en kvinna. Hustrun till en av de misstänkta gärningsmännen kunde bekräfta att hon och mannen hade just en sådan handduk hemma, men att den nu försvunnit.
I det andra fallet, en av världslitteraturens stora tragedier, är det en broderad sidennäsduk. En kvinna har fått det av sin man som en kärleksgåva. Nu har den försvunnit och har istället setts i en annan mans ägo. Förblindad av svartsjuka finner mannen att detta är ett obestridligt bevis på hans frus otrohet och stryper henne till döds.
Ja, självklart finns det paralleller mellan Catrine da Costas död 1984 som skildras i Dan Josefssons dokumentärserie “Det svenska mordet” och William Shakespeares drama “Othello” från början av 1600-talet. I båda fallen handlar det om hur intriger, osanningar och ren fantasi vävs samman till ett nät av vanföreställningar som leder till katastrof.
Yngre tittare, som inte tidigare var medvetna om Catrine da Costa-fallet, följer förfarandet med samma häpnadsväckande fasa
På Göteborgsoperan sätts nu Giuseppe Verdis operaversion av Shakespeares pjäs upp – en klaustrofobisk skildring av hur lögner och desinformation kan få en människa att gå sönder. Iago, en av världslitteraturens mest suggestiva skurkar, opererar med ett list så djävulskt att en publikmedlem under en produktion av “Othello” i den amerikanska mellanvästern en gång reste sig upp och sköt skådespelaren i ett raseri.
På liknande sätt verk Dan Josefssons dokumentärserie. Yngre tittare, som inte tidigare är bekanta med fallet Catrine da Costa, följer förloppet med samma häpnadsväckande fasa som när de falska anklagelserna får fritt spelrum på teater- och operascenen. Kan det verkligen hända så här? I Sverige?
Svaret är att det kan det. Rättssamhället kollapsade under pressen från media och tidsandan. En viktig roll spelade Hanna Olssons bok “Catrine och råtvisan”, som skildrade hur de misstänkta, en allmänläkare och en obduktion, skyddades av ett patriarkalt rättssystem som i praktiken accepterade mäns sexualiserade våld mot kvinnor. Boken rekommenderades på vissa håll i början av 90-talet som inofficiell kurslitteratur för både blivande journalister och jurister. Den gjorde ett argument, fortfarande brådskande, för att betrakta kvinnliga offer för prostitution som människor. Jag var en av många som läste den och såg världen i ett förklarat ljus.
Idag är bilden en Andra. Författaren Hanna Olsson ingick också – som Dan Josefsson visade i sin genomgång av fallet med Thomas Quick – i kretsen kring psykoanalytikern Margit Norell, som ska ha påverkat henne på olika sätt i arbetet med fallet da Costa. Liksom Quick-fallet präglades det starkt av den offentliga debatten i Sverige om incest, kannibalism och förträngda minnen – en debatt som i så mycket annat importerades från USA.
På det sättet ställer Dan Josefssons dokumentär också mer generella frågor om lögnernas destruktiva inverkan på individer och samhällen. Att peka finger åt det förflutna är lätt – svårare att se är hur vi än idag är benägna, kanske till och med villiga, att vara insvepta i kraftfulla men i grunden osanna berättelser.
En figur som Elon Musk är på det sättet vår tids perfekta Iago. Med digital precision sprider hans plattform lögner och vilseledande budskap
I en berömd uppsats om I “Othello” skriver författaren WH Auden att Iagos förmåga att förvränga huvudpersonens verklighetsuppfattning beror på att han släpper fram krafter som redan finns latenta inuti Othello – och därmed i oss alla. Fröna han sår faller ner i bördig jord. I Göteborgsoperans produktion görs Jago till en sorts algoritm i en svart pikétröja, som likt en målsökande robot söker efter mänsklighetens mörkaste sidor. Han anpassar sitt budskap till varje individ och tillfälle i en ständig ström av reproducerbara ord – ett slags mem baserad på djup psykologisk insikt om hur man manipulerar en persons instinkter.
“Min plan är kläckt! Ur avgrundens mörka famn/Möter detta foster dagens ljus”, säger han i Shakespeares drama. Vår tids rytande publik kommer till världen på samma sätt.
En figur som Elon Musk är på det sättet en uppdaterad version av Jago. Med digital precision sprider hans plattform lögner och bedrägliga budskap utformade för att få fram det värsta i varje människa. Parallellerna mellan ett drama på 1600-talet, en rättsskandal från 1980-talet och vår tids webbaserade politiska propagandaapparat blir nästan för uppenbara. Jago igen: “Av hennes godhet binder jag nätet,/som ska fånga dem alla.”
Broderade näsdukar eller blå handdukar? Det är smärtsamt att bli medveten om hur svaga både individer och institutioner är när vi slarvar i nätet av falska berättelser
Mekanismerna är, som både verkligheten och världsdramatiken visar, livsfarliga. Vi fäster på exakt de bevis som tidsandan vill att vi ska hitta. På 1980-talet hittades incest, kannibalism och ett barns förträngda minnen. Idag handlar konspirationsteorierna om hur “eliten”, den vakna maffian och invandrarna vill förstöra samhället. Broderade näsdukar eller blå handdukar? Det är smärtsamt att bli medveten om hur svaga både individer och institutioner är när vi flänger i nätet av falska berättelser. Vad vi i slutändan riskerar att missa är de verkligt avgörande frågorna: Vad låter vi oss luras av idag? Vilka osanningar kommer vi att bli förvånade över om 40 år som vi inte sett igenom?
När det gäller de två tygbitarna ärendet är för länge sedan avgjort. Den förlorade näsduken i Shakespeares pjäs hade plockats upp av en piga och sedan presenterats som bedrägliga “bevis” för att stärka Othellos misstankar om att hustrun var skyldig. Den blå handduken bredvid Catrine da Costas styckade kropp visade sig 2005 genom DNA-analys inte ha härrört från någon av de misstänkta männen. Åtminstone inga hårstrån eller DNA från någon av dem hittades. Det som såg ut som en blytung del i en beviskedja var bara ytterligare ett vilsegångsspår i en rättsskandal som nu återigen skakar Sverige.
“What you know, you know”, är Iagos sista replik i Shakespeares pjäs.
Det vi vet vet vi. Åtminstone idag.
Läs fler texter av Björn Wiman. Prenumerera även på nyhetsbrevet Kulturvecka med Björn Wiman som kommer i din brevlåda varje torsdag.
