Blir EU ett vänsterprojekt som är motvikt till kapitalet? – hufvudstadsbladet

I riksdagen hölls en debatt om EU onsdagen den 13 november mellan partiledarna, förutom Kristdemokraternas Ebba Busch som hade en ersättare. Det ägde rum på dagen 30 år sedan folkomröstningen om EU-medlemskap. Medlemskap i EU, eller EG som det hette när Sveriges regering meddelade att en ansökan skulle göras hösten 1990, blev möjligt efter Berlinmurens fall. Sverige hade avtal om handel med mera med EG, vilket gjorde de negativa effekterna av att stå utanför EG små.

1990-91 stod EG inför ett fördjupat samarbete i en union. De säkerhetspolitiska aspekterna av att stå utanför hade minskat i betydelse i och med upplösningen av det rysk-sovjetiska östblocket. Flera länder som var med i frihandelsorganisationen EFTA i början av 70-talet hade anslutit sig till EG, som Storbritannien och Danmark. Det hade också tidigare diktaturer som Grekland och Spanien.

Den svenska EG/EU-ansökan kom i en fotnot till ett krispaket hösten 1990, hette det. På våren året därpå gjordes ansökan officiell. Och förhandlingar om villkoren för svenskt medlemskap inleddes. Det var Ingvar Carlssons socialdemokratiska regering som presenterade båda sakerna. Ansökan glädde finansmarknaden och lättade under en tid det ekonomiska trycket på Sverige och dess valuta.

Detta var en tid då högkonjunkturen och den låga arbetslösheten i slutet av 1980-talet hade förvandlats till en begynnande lågkonjunktur med stigande arbetslöshet och försämrade statsfinanser. Den socialdemokratiska regeringen hade nyligen haft svårt att få andra partier att dra åt den överhettade ekonomin och få stöd för en skattereform med impopulära delar.

För att tillämpa EC-medlemskapet var ett sätt för Carlssons S-regering att minska det politiska trycket utöver det ekonomiska. Det här var en tid då S fick problem i opinionen efter att ha fått stryka vallöften från högkonjunkturen 1988. I skattereformen fick de med höga inkomster en stor sänkning av inkomstskatten, vilket många S-väljare tyckte inte var rimligt.

Den högerpopulistiska Ny Demokrati bildades vid årsskiftet 1990-91 och fick över 10 procent i mätningarna under vårvintern. Carlssons S förlorade regeringsmakten 1991. Förhandlingarna om villkoren för EU-medlemskapet fortsatte under Carl Bildts moderatledda regering. Förhandlingarna om Sveriges villkor som EU-medlem avslutades hösten 1994, då riksdagsval ägde rum och ett regeringsskifte blev resultatet.

13 november hölls, som nämnts, folkomröstningen. Ytterligare tre länder höll folkomröstningar under månaderna kring Sveriges omröstning. Först den 12 juni var det Österrike som sa ja med stor marginal, nästan 67 procent av rösterna. Sedan var det Finland, den 16 oktober, där nästan 57 procent tackade ja. Då var det Sverige som sa ja med 52,3 procent mot 46,8. Norge, som röstade drygt två veckor efter Sverige, sa dock nej. Landet hade också gjort det en gång tidigare, 1972.

Det fanns de som sa att folkomröstningarna i de fyra kandidatländerna var upplagda som dominobrickor. Det var de som röstade först i Österrike som hade den starkaste ja-uppfattningen av de fyra. Då var det Finland som hade näst starkast Jaopinion. Sveriges röst placerades efter de två länderna. Vårt land hade en stark negativ åsikt under lång tid. De två åren före folkomröstningen som opinionen mättes var den nästan 50 procent nej, drygt 30 procent ja och runt 20 procent vet inte. De senaste veckorna ökade Ja-sidan och blev majoritet. Den sociala ekonomin var dålig. En förhoppning om att EU-medlemskapet skulle underlätta en ekonomisk förbättring bidrog troligen till ja-vinsten.

Ja-sidan bedöms har haft över en miljard kronor i kampanjen före omröstningen, troligen ännu mer tack vare att näringslivet lagt stora resurser på att få till ett ja. Minussidan hade drygt 100 miljoner. Skillnaden var i storleksordningen tio till ett, även om det fanns ett ideellt engagemang på minussidan som kan vara svårt att sätta ett värde på. M och L, då Folkpartiet, var för ett ja. Det var också majoriteten av S och särskilt partiets ledning. S hade sagt ja till EU-medlemskap på en kongress i juni. De flesta ledande politiker i C och KD var för ett EU-medlemskap. Endast MP och V var emot.

Alla nationella tidningar som publicerades i Stockholm gick i täten för EU-medlemskap. Det var också alla tidningar i Göteborg och Malmö, ja i hela landet utom sju. Fyra socialdemokratiska (en var hufvudstadsbladet) och tre centerpartister. På debattscenen i de nationella tidningarna var en majoritet av inläggen för ett EU-medlemskap. Jasidans inlägg fick därmed stor spridning. I samband med EU-folkomröstningen sa man att EU inte skulle ha en militär dimension och att frågan om en EU-valuta, euron, skulle avgöras senare. Det skedde i en folkomröstning 2003.

1994 kom EU till stor del som en ekonomisk fråga med frihandel och annat. Så var också fallet om fredsprojektdimensionen och en del annat också fanns med i bilden. Störst entusiasm för EU fanns bland M och L (FP), både partierna och deras väljare. Störst var motståndet mot EU bland V och MP och dess väljare, men även bland S-väljare, kanske främst de till vänster i partiet. Det fanns en uppfattning om att EU undergrävde svensk välfärd, eller riskerade att göra det. Och att EU mest var bra för kapitalintressena. S-ledaren Carlssons argument om EU som motvikt till internationellt kapital hade svårt att framstå som trovärdigt.

Sedan dess har andra frågor än de ekonomiska fått större betydelse i EU, som regelverk om allt från miljö och arbetsmiljö till klimat- och utsläppsfrågor. Motståndet mot EU har minskat. Bland V och MP och dess väljare har stödet för EU ökat, liksom bland väljare till vänster i S. Och ogillan, eller åtminstone skepsisen, mot EU har ökat bland väljare och partier till höger. Sverige står fortfarande utanför delar av EU, som EMU (euro). Och frågan om en större militär och säkerhetspolitisk dimension i EU kan komma att växa nu i och med att Donald Trump blir USA:s president och hans tidigare visade skepsis mot Nato.