Jag minns fortfarande raseriet när två läkare, som enligt domen styckat en kvinna, fortfarande frikändes. Underskrifter samlades in mot domen på gymnasiet jag gick på. Några år senare läste jag Hanna Olssons bästsäljande bok “Katrin och rättvisa” och blev ännu mer arg.
Tio år senare kom Per Lindebergs “Döden är en man”, en bok som hävdade att läkarna var oskyldiga. Jag minns att den här boken sågs som misstänkt, varför skulle någon vilja städa upp två seriemördare? I berättelsen om Catrine Da Costas tragiska död fanns “barnets berättelse”. Barnet, den så kallade allmänläkarens dotter, var ett och ett halvt år när hon ska ha sett mordet och styckningen.
Det är ovanligt att människor kommer ihåg något från sina första två eller tre år av livet. Minnet är alltid en opålitlig vän, men att tro att en treåring kan återskapa händelser som inträffade för ett och ett halvt år sedan är att ge sig ut på en resa genom den tjockaste av dimma. I allmänhet tenderar människor inte att glömma svåra händelser. De kanske inte alltid pratas om, men som traumaforskaren Richard McNally sammanfattade upplevelsen för många som har utstått allvarliga trauman: de önskar att de kunde glömma.
Men från mitten av 1980-talet spreds föreställningen att olika symtom kunde bero på att allvarliga trauman förträngdes. I terapisoffan var tusentals patienter övertygade om att de blivit utsatta för övergrepp i barndomen
Men från mitten av 1980-talet spreds föreställningen att olika symtom kunde bero på att allvarliga trauman förträngdes. I terapisoffan var tusentals patienter övertygade om att övergrepp begåtts mot dem i barndomen, övergrepp som dittills helt hade försvunnit ur deras medvetande. Det var under denna epok som Frank Lindblad, idag professor emeritus i barnpsykiatri, agerade sakkunnigt vittne i mordrättegången.
När jag ser SVT:s dokumentärserie “Det svenska seriemordet” påminns jag om bakgrunden till 1990-talets s.k. “minneskrig”en debatt om en påstådd mental skyddsmekanism som blockerade traumatiska minnen från medvetandet och kallades “förtryck”. Mitt i denna strid fanns det förstås många riktiga brottsoffer, men deras smärtsamma upplevelser riskerade att drunkna i inbillade trauman.
Historien är full av exempel på hur saker kan gå fel när man är för säker på sin sak
Förträngda minnen är inget som modern forskning har kunnat bekräfta, men Frank Lindblad skriver ändå i DN (11/12) att han står fast vid sina slutsatser i fallet da Costa. I målet fanns inga bevis för att barnet skulle ha varit med om ett mord, utan det var en bedömning utifrån tolkningar som gjorts när man redan hade en hypotes om mördaren. I texten hänvisar Lindblad till ett helt annat rättsfall där ett barn i tidig ålder bevisligen bevittnade mordet på sin mamma och senare tycks ha haft minnen av händelsen. Detta, verkar Lindblad mena, visar att det inte är omöjligt att “barnets berättelse” kan vara sant även i fallet da Costa.
En utmaning inombords psykiatrin är att det är svårt att ge exakta och entydiga förklaringar, och historien är full av exempel på hur det kan gå fel när man är för säker på sin sak. I hufvudstadsbladet intervjuas till exempel psykoanalytikern Bruno Bettelheim 1976 som menar att “autism inte är medfödd”, men att ett autistiskt barn väljer att inte kommunicera med omvärlden, ofta för att det känner att mamman inte vill det. . Mamman kan omedvetet sända signaler trots att hon ser sig själv som en kärleksfull förälder. Dessa mammor kallades “kylskåpsmammor” för sin påstådda känslomässiga kyla. Barnet skickades ofta till en institution.
Dessa idéer verkar utarbetat grymma idag, men var en gång vardagliga. Detta är bara ett exempel på farorna med psykiatrisk tvärsäkerhet. Tyvärr finns inte det minsta spår av “jag kan ha fel” i Frank Lindblads inlägg.
Vi ser idag – trots forskningsläget – ett lyft för tron på förträngda minnen. Undersökningar pekar på att en majoritet av de tillfrågade anser att traumatiska minnen kan förträngas. Trauma har blivit en populär förklaringsmodell och används mer än tidigare. Den är specifik och ger den tydliga och tröstande förklaring som många saknar i sina liv. Men det betyder inte att det är sant.
Läs också:
Barnpsykiatern i da Costa-fallet: Dan Josefssons bild av barnets vittnesmål är missvisande
Det papperstunna beviset som både frikände och dömde läkarna
Johan Croneman: SVT-serien om mordet på Catrine da Costa är rena skräcken
