”da Costa-fallet skapade sektlika grupperingar”

Rigmor Robèrt slogs av mytbildningen kring mordet på Catrine da Costa.

– Hösten 1984 gick jag en utbildning på Junginstitutet, jag pendlade till Schweiz och berättade för min analytiker om massmordet som sysselsatte oss i Sverige och hur arketypiska teman kom i omlopp. Inom kvinnorörelsen framställdes Catrine da Costa som nästan helgonlik, medan de två läkarna förvandlades till monster.

Till en början följde Rigmor Robèrt, läkare, analytiker och psykoterapeut, fallet med da Costa som de flesta och hon antog, som de flesta, att läkarna var skyldiga.

När Per Lindebergs bok “Döden är en man”, som i en granskning av förundersökningen hävdade att läkarna i själva verket var oskyldiga, kom ut 1999, föll poletten, förklarar hon. Hon ringde regissören Marianne Ahrne, som hon hade arbetat med på två dokumentärer om manligt och kvinnligt, och de engagerade sig för läkarnas sak. När läkarna stämde staten 2009 för hur de behandlades följde Rigmor Robèrt och Marianne Ahrne ersättningsärendet på plats, blogghört talas om det, lärt känna läkarna själva. Bloggen har nu återuppstått.

Hemma hos Rigmor Robèrt finns trasiga exemplar av Hanna Olssons och Per Lindebergs böcker. För Rigmor Robèrt och Marianne Ahrne är den ideologiska tolkningen av fallet – som tydligast beskrevs av Hanna Olssons bok ”Katrin och rättvisa” – lika självklar som destruktiv. I gruppen som var övertygad om läkarnas skuld fanns också bland andra rättsläkaren Jovan Rajs och barnpsykiatern Frank Lindblad. I bakgrunden fanns psykoanalytikern Margit Norells inflytande; vilket också hade stor betydelse för de mordbekännelser som Sture Bergwall (tidigare Thomas Quick) gjorde.

– Det är en cirkel med kultliknande drag: där berättas en historia som blir som en parallell verklighet, och som blir otroligt viktig, säger Rigmor Robèrt, som i sitt arbete noga följt sektmentaliteter.

Marianne Ahrne och Rigmor Robèrt har egna erfarenheter av vad epitet och kategoriskt tänkande kan leda till. Efter sina egna filmer stämplades de som queerfeminister, attackerades och ifrågasattes professionellt under många år.

När läkarna i mordfallet misslyckades med att få ersättning och återvinning ville Rigmor Robèrt och Marianne Ahrne göra en dokumentärfilm om fallet, “Efter häxprocessen”, men fick inga pengar.

– Filminstitutet tackade nej med motiveringen att vi inte skulle “stöta på Hanna Olsson och hennes vänner”, säger Marianne Ahrne.

Inte heller Sveriges Radio var intresserad. SR hade 1991 sänt en serie av Britt Edwall, som framställde läkarna som skyldiga.

Några år efter Per Lindebergs tegel kom journalisten Lars Borgnäs bok “Sanningen är en sällsynt gäst”, som ifrågasatte Lindeberg och byggde på program i SVT:s Uppdragrecension. Lars Borgnäs understryker att han själv står utanför alla grupperingar, och är en djupgående journalist. Han kallar Dan Josefssons serie för tendentiös och oärlig.

– På flera punkter väljer han bort eller förvränger information, eller ger sken av förhållanden som inte är korrekta. Det gäller utvärderingen av flera av vittnesmålen, som fotohandlarparet och särskilt hustruns identifiering av en av läkarna under vittneskonfrontationerna. Man får också intrycket att “barnets berättelse” var viktig för att läkarna skulle fråntas sin legitimation, men så var det inte. Hovrätten lämnar det i sin dom helt utan hänsyn.

På punkt efter punkt, menar han, upprepar Josefsson vad Lindeberg skrivit. Det enda nya är läkarnas egna röster. Hur kommer det sig att de, om de var skyldiga, inte har fortsatt att begå perversa våldsbrott, men inte heller skapat sig rika liv som fria män (om än som något annat än läkare), utan framstår som trasiga människor, vill Lars Borgnäs spekulera inte.

Han håller med om att den samsyn som rådde om läkarnas skuld de första åren fick medial brandstöd, men menar att precis som en liten grupp pekas ut som drivande på läkarnas skuld så finns det en annan krets av människor som högljutt driver motsatsen .

Och han höjer ett varnande finger:

– Se vad som händer nu: samma sak som vid rättegångarna på åttiotalet. Alla springer, bara åt andra hållet.

Han skakar på huvudet, och återkommer till hovrättens dom, som återigen slår fast att läkarna utan tvekan styckat Catrine da Costas kropp. Hans egen bok kritiserades också för att vara partisk och selektiv, men han säger:

– Jag är givetvis beredd att ändra uppfattning om nya omständigheter uppstår, men det har det inte gjort.

Lars Borgnäs vill gärna debattera fallet med Dan Josefsson live.

Dan Josefsson understryker att hans dokumentär inte bygger på Per Lindebergs bok, utan på en genomgång av hela förundersökningen:

– Borgnäs påståenden, som började i “Uppdrag granskning”, är häpnadsväckande. Det gäller även det som handlar om fotohandlarparet – och om barnets berättelse. Utan det hade det inte funnits något da Costa-fall alls. Det är barnets berättelse som gör att utredningen tar fart, och den skapar en dominoeffekt som leder både till tingsrätten och till utredningen av legitimationerna. Att hävda något annat, eller att läkarna har amputerat Catrine da Costa, är absurt. Borgnäs ansvarar själv för att läkarna inte har fått ersättning.

Efter tingsrättens friande dom avslutades målet så småningom i förvaltningsrätten – på grund av frågan om läkarnas legitimation. Den granskades separat av Socialstyrelsen där Claes Örtendahl då var generaldirektör.

– Vi hade en skyldighet att utreda om någon skulle delegitimeras. Ingen patient ska behöva möta en mördare, säger han i dag och tillägger att han inte minns detaljerna.

Läkarna friades från mord, men i tingsrätten stod det i domen att de styckat da Costas kropp, ett brott som var preskriberat. Socialstyrelsen gjorde en egen granskning.

– Det var en enorm mängd material, och vi var inte precis vana vid brottsutredningar. Jag tog in en brottsadvokat.

Han är tyst en stund innan han säger med hänvisning till Socialstyrelsens roll i da Costa-fallet:

– Vi blev en slags mellanhand. Det var förstås märkligt.

Advokaten Kristina Hultegård, biträdande professor vid Göteborgs universitetmenar att polariseringen uppstod av att den mediala granskningen av fallet skedde genom en feministisk lins och i en samhällsdebatt som i hög grad kretsade kring incest.

– Den debatten vävdes samman med da Costa-målet. Det skapade en fasa i två läger: å ena sidan för att incest och mäns våld mot kvinnor var mer utbrett än vad man förstod – å andra sidan för att vilken man som helst kunde anklagas och dömas för sexuella övergrepp mot barn.

Kristina Hultegård blev bekant med fallet da Costa i samband med sin avhandling i allmän rättsvetenskap, om vittnesmål i mål om sexualbrott mot barn. När fallet tas upp igen har hon, först i GPreagerade på hur läkarna i SVT beskrivs som utlämnade till ett misslyckat rättssystem, trots att fallet har prövats gång på gång. Naturligtvis kan en bedömning fortfarande vara felaktig, men, tillägger hon:

– Jag har ofta hört det upprepas att läkarnas legitimation återkallades med hänvisning till tingsrättens dom – men legitimationsfrågan utgjorde en separat och oberoende rättslig process, med ny bevisning och en fullständig bevisprövning.

Hon tycker att SVT:s serie inte lyckas visa vilka bevis som åberopats i de olika processerna.

– Både polisen och åklagaren framstår som klandervärda, men deras agerande har granskats i en utdragen ersättningsprocess. Det kan ha begåtts misstag, men i debatten verkar de glömma hur många advokater som har spikat fallet genom åren.

Historikern Yvonne Hirdman var det som en gång introducerade begreppet genus i Sverige. Hon är idag professor emerita, men var under andra hälften av 1980-talet ledamot i regeringens Maktutredning. Under den tiden blev hon kontaktad av Hanna Olsson, som i Hirdman såg en potentiell allierad.

– Jag försvarade mig. Hanna Olsson tillhörde feministerna som använde ord som patriarkat och könsordning. Jag förnekade inte att det finns en maktobalans mellan kvinnor och män utan talade snarare om könsordning och samexistens.

Mäns våld mot kvinnor diskuterades inte alls som en bärande idé om kvinnors underordning under arbetet med Maktutredningen, som var inriktad på politik och ekonomi.

– Hanna Olsson ville lyfta ett enskilt fall till en struktur. Jag ville inte, jag såg inte mordet på Catrine da Costa som något extremfall.

DN har sökt Hanna Olsson och Jovan Rajs. De vill inte bli intervjuade.