Barnpsykiatern Frank Lindblad hävdar i DN (12/12) att jag och min medproducent Johannes Hallbom i vår dokumentärserie “Den svenska seriemördaren” misskrediterar hans insatser i fallet da Costa. Det gör vi inte. Frank Lindblad har ett enormt ansvar för att da Costa-utredningen blev vår tids värsta rättsmord och hans inlägg är ett enkelt försök att kringgå det ansvaret.
I serien berättar vi hur det gick till när läkarna Teet Härm och Thomas Allgén felaktigt pekas ut som skyldiga till att ha styckat Catrine da Costa, vars kvarlevor hittades sommaren 1984. Rättsgången byggde på en hypotes som var så osannolik att det idag skulle ha avfärdats som fantasier. Teet Härm och Thomas Allgén skulle ha tagit Allgéns ettåriga dotter, samt Catrine da Costa, till Härms arbetsplats, rättsläkaren i Solna. Där, under rituella former, ska de ha styckat Catrine da Costa. Allt inför ettåringens ögon.
Han som hade uppfunnit den denna rånarhistoria var Thomas Allgéns hustru. Paret var i skilsmässa efter att hustrun anklagat mannen för incestuös misshandel av dottern. Upprinnelsen till den anklagelsen var att en barnskötare på flickans förskola misstog blöjutslag för skador från sexuella övergrepp. Incest var vid den här tiden en ny och högst känslosam debattfråga i Sverige, vilket troligen bidrog till misstaget. Detta ledde till att det lilla barnet genomgick inte mindre än fyra läkarundersökningar som alla visade inga skador. Det blev också en utdragen incestundersökning innan ärendet slutligen lades ner.
Då hade dock mamman blivit fixerad vid tanken att hennes man fortfarande var skyldig till incest. I augusti 1985, bara några veckor efter att incestutredningen lades ner, kontaktade hon återigen polisen. Nu hävdade hon att dottern, som har fyllt två år, skulle ha pekat ut Catrine da Costa på en bild i Aftonbladet. Mamman visste att Teet Härm hade suttit häktad i några dagar 1984 misstänkt för mordet på da Costa, och att han var ytligt bekant med hennes man. Utifrån dessa omständigheter skapade hon i flera polisförhör historien om att dottern som ettåring skulle ha varit där när hennes pappa och Teet Härm styckade Catrine da Costa på rättsläkaren. Mamman citerade saker som hon hävdade att tvååringen skulle ha sagt om styckningen. Till exempel att Thomas Allgén tagit av “tantens” (det vill säga da Costa) huvud och slängt det i en “sopkorg” och att “pappan tagit bort tantens klitoris”.
Polisen köpte allt. Det fanns dock ett problem. Ingen utom mamman hade hört barnet säga ett ord om något mord. Åklagaren var osäker på om rätten skulle acceptera ett tvåårigt huvudvittne som kommunicerade via sin mamma. Därför tog de hjälp av två experter: barnpsykiatern Frank Lindblad och barnpsykologen Margaretha Erixon, som nu är död.
Den 20 november 1985 hölls ett möte på S:t Görans sjukhus. Medverkande var Frank Lindblad och samma poliser, rättsläkare och åklagare som vi visar i vår dokumentär led av tunnelseende och som förgäves försökt placera Teet Härm som da Costas mördare. För dem var mammans berättelse en ny chans. Det man ville ha av Frank Lindblad var ett expertutlåtande som vetenskapligt slog fast att mammans berättelser kunde anses komma från barnets egen mun.
Det var precis vad Frank Lindblad levererade. I sitt uttalande skapade han monstret som media och domstolar skulle komma att kalla “barnets berättelse”. Lindblads råvara var moderns påståenden i polisförhöret om vad dottern skulle ha “berättat”. Frank Lindblad sammanställde dessa “citat” till en lång lista. Han hade själv inte hört barnet yttra ett ord om något mord. Ändå beslutade han att citaten skulle betraktas som uttalade av barnet.
Det var till stor del tack vare Frank Lindblads uttalande kunde åklagare Anders Helin två år senare väcka åtal mot Thomas Allgén och Teet Härm. Om Lindblad hade haft tillräckligt med integritet att vägra göra detta kommissionsjobb åt polisen, så hade det med största sannolikhet aldrig blivit något åtal, och ingen rättsskandal. Så tungt är Frank Lindblads personliga ansvar för att Teet Härm och Thomas Allgén fick sina liv förstörda.
I DN-artikeln hävdar Frank Lindblad att jag ger en “vilseledande bild” av “barnets vittnesmål” med “svepande antydningar, lösryckt information och hopp i tid”. Det är ett häpnadsväckande påstående. Inte minst för att det som sagt aldrig förekommit något “vittnesmål om barnet” – förutom vad Frank Lindblad själv skapade i sitt expertutlåtande från 1986. Han hävdar i sin artikel att det fanns “många exempel på barnets uttryck för våldsamma handlingar mot en människokropp” och att tjejen hemma hos mamman “spelar på ett sätt som kan ge associationer till minnesbilder och sedan utifrån detta ger korta kommentarer”. Vad vet han ens om detta? Allt är kopierat från polisförhören med mamman.
I dokumentären berättar vi för en stor publik vad Frank Lindblad faktiskt gjort sig skyldig till. Ändå fortsätter han att slingra sig
I 1986 års uttalande det finns dock några observationer som Frank Lindblad själv gjorde när han träffade flickan och mamman. Som vi visar i dokumentären tog han tjejen till bland annat rättsläkaren i Solna. Hypotesen som skulle testas var förstås om hon skulle reagera med ångest när hon återigen såg platsen där hon enligt sin mamma hade sett ett mord. Experimentet resulterade dock bara i att barnet vårdslöst sprang omkring och lekte bland obduktionsborden. Detta ska rimligen tolkas som att hon trots allt inte varit en del av en rituell styckning. Men Frank Lindblad gick vidare med denna tolkning:
“(Barnets) reaktioner under detta besök kan beskrivas som en bekämpad likgiltighet på gränsen till munterhet och skulle psykologiskt kunna uppfattas som en försvarshållning mot att våga berätta eller minnas.”
I uttalandet säger Lindblad också att tjejen vid ett möte dagen efter resan till rättsläkaren “kastar legobitar på honom och slår ut en massa legobitar ur en låda”.
Enligt utlåtandet tolkade han detta som en fördröjd ångestreaktion efter besöket på rättsläkarens station. Att den då treåriga flickan kastade legobitar mot en främmande man som försökte diskutera ett massmord med henne blev i Lindblads fantasi ett bevis på att barnet verkligen sett ett massmord.
1986 använde Frank Lindblad alltså genom ett cirkulärt argument som gjorde det omöjligt för honom att komma fram till annat än att barnet hade sett Thomas Allgén och Teet Härm stycka Catrine da Costa. Cirkulärresonemanget fortsätter i hans artikel 2024. I dokumentären visar vi att mamman i ett av förhören faktiskt ifrågasatte sina egna idéer. Hon sa att hon funderade på om hon var “blind av ett hat” mot Thomas Allgén. Att hon ställde “ledande frågor” och kanske misstolkade sin dotter och ägnade sig åt “fantasier”. Hon sa: “Någonstans måste jag ha trott att allt detta är en konstruktion för att störta Thomas”. Inget av detta nämns i uttalandet 1986. Nu hävdar Frank Lindblad att han inte försummat sin mammas varningar alls. Han tolkade dem istället som att hon hade “en god självreflektionsförmåga”. Därmed anser han fortfarande att det är rimligt att se mammans rop på hjälp som en bekräftelse på att hennes bisarra tolkningar av barnet stämde.
I dokumentären spelar vi delar av nio timmars samtal med dottern som mamman spelat in med en kassettbandspelare under flera månader. Där kan alla höra hur hon försöker klämma och lirka fram ord och fraser ur ett glatt lekande barn som inte har en aning om vad mamman håller på med. Många tittare har sagt att de suttit och gapat under dessa sekvenser. Vi som gjorde dokumentären reagerade likadant. Dessa bandinspelningar fanns tillgängliga när Frank Lindblad skrev sitt uttalande. Men han lyssnade inte på dem. Han litade blint på det mamman sa i polisförhöret.
Teet Härms och Thomas Allgéns karriärer var över i det ögonblick Frank Lindblads tog fart
Det har gått 40 år Catrine da Costa hittades död. För 25 år sedan avslöjade Per Lindeberg rättsskandalen i sin bok “Döden är en man”. Ändå har insikten om att Thomas Allgén och Teet Härm faktiskt är helt oskyldiga aldrig slagit fast. Än i dag har många svenskar ansett dem vara skyldiga till massakern. Detta beror till stor del på att ett litet antal människor, som var avgörande för att skapa rättsmordet, aldrig har velat erkänna sina katastrofala misstag. Frank Lindblad är en av dem. 1986 var han 37 år gammal. Samma ålder som Thomas Allgén och fem år äldre än Teet Härm. De var alla i början av sin karriär. Frank Lindblad saknade den personliga och professionella integritet som hade krävts för att stå emot grupptrycket från polis och åklagare. Han levererade ett uppdragsjobb. Det gav honom ett stort uppsving i karriären. Han blev nästan en kändis, älskad av alla i och utanför media och rättsväsendet som ville förgöra de onda demonerna Teet Härm och Thomas Allgén.
Nu är Frank Lindblad 75 år gammal. Han lever säkert ett bekvämt pensionärsliv efter en lång och framgångsrik karriär. Teet Härms och Thomas Allgéns karriärer var över i det ögonblick Frank Lindblads tog fart. De är oskyldigt dömda för styckning och i praktiken för styckning. De har fått kämpa för sina liv i 40 år och de åldras i förtid. Det är nästan ett mirakel att de fortfarande lever.
I dokumentären berättar vi för en stor publik vad Frank Lindblad faktiskt har begått. Ändå fortsätter han att slingra sig. I sin artikel hävdar han till och med att “den fortsatta utvecklingen av vetenskaplig kunskap har gett ytterligare stöd för de slutsatser och bedömningar vi gjorde i fallet da Costa”. Det är ett orimligt påstående.
Frank Lindblad håller fast vid sin gamla lögn från 1986 och lyfter inte ett finger för att hjälpa dem vars liv han förstörde. Han borde skämmas.
Läs mer:
Barnpsykiatern i da Costa-fallet: Dan Josefssons bild av barnets vittnesmål är missvisande
