De fattiga borde tågat ut från Baku  – hufvudstadsbladet

Hyckleri och katastrof – det var kommentarerna som hördes från den afrikanska kontinenten och från andra fattiga länder på andra kontinenter efter att klimattoppmötet i Baku avslutades. De fattiga länderna hade krävt att den rika världen skulle betala 1 300 miljarder dollar fram till 2035 för att den fattiga världen skulle kunna hantera de skador och förluster som klimatkrisen redan orsakar där och också helst omplacera sina ekonomier i grön riktning.

Den bad om 300 miljarder dollar. I och för sig är det en helt svindlande summa, men det är långt ifrån vad fattiga länder krävde och i förhållande till de enorma behov som tornar upp sig väldigt små. Särskilt Afrika står bara för några få procent av utsläppen i världen, men drabbas hårt av de utsläpp och den förändrade atmosfär som den rika, industrialiserade världen skapat genom sina samhällen i mer än ett sekel.

På sätt och vis kanske hade det varit bättre om utvecklingsländernas delegationer faktiskt hade gått ut från konferensen med en smäll och vägrat delta i att blanda och hamra igenom det låga beloppet. Kanske hade det skapat mycket mer uppståndelse, ett uppståndelse om klimatpolitik som nu är nödvändigt. I praktiken innebär det som beslutades i Baku att Parisavtalet troligen är gjort, med målet om max 1,5 graders uppvärmning av planeten.

Den svenska i alla fall har regeringen arbetat med sin delegation i oljelandet Baku. Avtal har tecknats med flera fattiga länder för att hjälpa till att minska deras utsläpp – och Sverige får i sin tur möjlighet att räkna utsläppsminskningarna i dessa länder.

Det är helt grotesk. Signalen från de avtalen – som är tillåtna eller till och med uppmuntrade i Parisavtalet – är egentligen denna: Vi i den rika världen kan fortsätta med våra utsläpp via produktion och konsumtion och inte göra så mycket som är nödvändigt. De länder som tecknat avtal med Sverige – Nepal och Zambia och tidigare Ghana – har extremt låga utsläpp. Men de stora insatserna måste givetvis göras i hjärtat av västvärlden – och Kina. Det är där de stora utsläppen finns. Att flera rika länder, som för en generation sedan betraktades som utvecklingsländer, inte betalar notan är en skandal.

Om tillgängligt pengarna för omställning och hantering av klimatkrisen? Ett svar på det är: Med de allra rikaste skikten i världen. En global skatt på några procent skulle kunna ge enorma summor. Det är en desperat lång väg dit. Men förr eller senare kommer det att bli nödvändigt.

Väldigt mycket av kärnan i klimatpolitiken handlar egentligen om fördelningspolitik. Därför är och förblir klimatfrågan en genuin vänster-högerfråga, vilket är särskilt illavarslande i en värld där höger- och högerpopulismen fortfarande är på frammarsch med sitt hat mot all sorts beskattning. Och den fördelningskonflikten finns på flera plan: Fattiga länder mot rika länder och de rika skikten – även de som finns i fattigare länder – mot vanliga människor.

Resultatet av klimattoppmötet i Baku späder på pessimismen. Temperaturen stiger på jordens yta, men inte i politiken, inte i de superrikas medvetande och inte i västvärldens regeringar. Och inte i den svenska regeringen. Där bygger hela det klimatpolitiska tänkandet och fantasin på de tre ordens filosofiska kraft: Priset vid pumpen!