De flesta är överens om att vi måste byta från fossila bränslen, minska utsläppen och säkra självförsörjning för Sverige, Norden och Europa.
Med tanke på det amerikanska valet – “drill baby drill” – en nedskrivning av både batteri-, vind- och solkraftens värden och ett svårare kapitalanskaffningsklimat är många projekt därmed hotade. Därmed också vår nationella säkerhet.
Samtidigt som vi i Norden har varit det mycket skickliga på att skaffa privat kapital, både Kina och USA har använt nästan brutala subventioner, såsom IRA (Inflation Reduction Act), för att säkra sin egen övergång och attrahera utländska investeringar. Om Northvolt hade valt att bygga sin batterifabrik i USA istället för Skellefteå hade företaget fått över 100 miljarder (!) i statligt stöd medan man här i Sverige fick en bråkdel av detta.
Det är fullt förståeligt att de flesta politiker varken vill eller bör göra liknande åtgärder och knappast skulle vinna några röster för detta. Vi måste dock hitta en lösning där staten och det privata kapitalet samverkar för säkerhet, miljö och skattebetalarnas intressen. Ett hinder är att till exempel Riksgäldskontoret inte tekniskt, juridiskt eller praktiskt kan agera som investerare på ett kommersiellt gångbart sätt.
Vi kan lära av exempel från både bank- och energisektorn.
När Citibank gick under i samband med Lehman-kraschen 2008, strukturerade FED en direkt räddningsaktion (”TARP”) som lånade ut kapital till banken på marknadsmässiga villkor. Villkoren var drakoniska där räntan var hög och lånet kunde omvandlas till aktier om det inte betalades tillbaka i tid. Citibank var en systemviktig bank som inte kunde gå under utan att orsaka stor skada för betalningsväsendet och befolkningen.
Banken betalade tillbaka lånet inom 18 månader, överlevde och skattebetalarna tjänade miljarder på verksamheten.
Det finns ett nordiskt fall att hämta från Finland. Detta i samband med energikrisen där Fortums tidigare köpta elreserver formligen exploderade och miljarder likviditet behövdes på nolltid för att möta “magiska samtal” från marknaden. Solidium (ett statligt ägt “Investor AB”), lånade ut motsvarande 25 miljarder på marknadsmässiga villkor med rätt att konvertera till aktier. Fortum betalade tillbaka lånet så fort elmarknaden hade normaliserats och skattebetalarna fick god avkastning och säkrade elförsörjningen.
Även framtida kärnkrafts- och elnätsinvesteringar skulle kunna omfattas av ovanstående princip med avkastning för både medborgare och samhälle.
Pandemin och den geopolitiska situationen har lärt oss att allt inte kan globaliseras. Vi måste ta hand om vårt eget hus både av säkerhetsskäl och försörjningsskäl och inte bara förlita oss på andra länder. Statlig delfinansiering kan vara avgörande.
Rent praktiskt finns det i huvudsak två vägar att gå.
Kopiera Solidium-modellen från Finland, där ett statligt investeringsbolag kan äga och erbjuda både skuld- och eget kapital. Styrelsen bör bestå av en kombination av tjänstemän och erfarna verksamhetschefer och specialister. Kommersiella stiftelser är huvudregeln för alla typer av investeringar med kvantifierbara avkastningskrav kombinerat med social förmån, rikets säkerhet och självförsörjning. Finansieringen sker via stadsbudgeten med bred politisk enighet.
Utöka Nordiska Investeringsbankens (NIB, ofta kallad Oljefonden) mandat, som jag har täckt tidigare, är att använda en redan etablerad institution. NIB:s vision är att “finansiera projekt som förbättrar produktiviteten och gynnar miljön i Norden och Baltikum”. Vidare sägs det att projekten ska fokusera på tekniska framsteg, innovation, förbättringar av infrastruktur och marknadseffektivitet. I huvudsak används långfristiga lån och garantier. Genom att utöka NIB:s mandat till investeringar i direkt ägande av projekt och/eller aktier kan man slå två flugor i en smäll. För det första öka det nordiska och baltiska samarbetet, som idag är viktigare än någonsin i ett alltmer geopolitiskt och ekonomiskt utmanat Europa. För det andra, säkra vår roll som en ledande aktör i den gröna omställningen och den infrastrukturuppgradering som följer med den.
I båda fallen handlar det om att definiera gränsen mellan vad som är lönsamt affärsmässigt och säkerhetsmässigt och hur riskdelningen ska se ut mellan privat och offentligt kapital.
Det är uppenbart att de projekt som stöds med delfinansiering skulle få en högre kvalitetsstämpel, vilket i sin tur skulle attrahera större mängder riskvilligt privat kapital. Alla projekt kommer inte att lyckas, men sannolikheten för att fler gör det kommer att öka markant. Därmed också nyttan och avkastningen för medborgare och skattebetalare.
Sida vid sida hjälper de varandra, Staten och Kapitalet – kan vi sitta i samma båt?
Eirik Winter
Till vardags vd för BNP Paribas i Norden
Skriver här som privatperson
