”Det finns väl absolut många som tycker att julen är jobbig” – hufvudstadsbladet

Filip Yifter-Svensson är anställd på kulturredaktionen.

Den svenska samtida litteraturen anklagas ofta för att vara självupptagen. Författarna, säger kritikerna, skriver om sitt eget navelhår i mer eller mindre förtäckt form. Men det är knappast något man skulle kunna anklaga Pauline Olsson Ghoreishi för. Hennes debutroman “Alejandro”, som kom i våras, handlar om unga gängkriminella killar i Malmö. Alltså: ett kön hon inte tillhör, en värld hon inte har någon koppling till och en stad hon själv, då, inte levde i.

– Det är lättare att skriva om någon helt annan än en själv, säger hon.

Varför då?

– För då har det inget med mig att göra. Eller vissa saker handlar om mig, men ingen kommer att förstå. Sen handlar det nog också om att jag är supernyfiken på andra. Att lära mig saker är det bästa jag vet. Det är därför jag vill bli journalist.

Boken, som fick en mycket varmt kritiskt mottagande, handlar om den anonyme berättaren och hans vän Alejandro. Från början var det inte klart för Pauline Olsson Ghoreishi att de unga männen skulle dras in i brott.

– Men så tänkte jag att det nog skulle handla om det – och då ville jag förstå det.

Visst var det så att du till och med flyttade till Malmö för att utforska det?

– Inte bara därför, utan det var en stor anledning. Jag ville flytta från Uppsala. Många har frågat “varför inte Stockholm?” Visst, nu är det mer gängkriminalitet i Stockholm och Uppsala, men jag började skriva boken 2019 och då var Malmö mycket i media. Men det handlade inte bara om brottet, utan också att jag ville lära känna karaktärernas hemstad som sådan.

I hennes specialskrivna julnovell, som publiceras på kultursidan idag, är temat delvis bekant, men perspektivet är Leylas, en mamma som ska köpa en sista julklapp på centralstationen: ett biopresentkort till hennes mans brorson. Men det är över. Precis som ciggen i hennes paket och stesolid-tabletterna på hennes karta. Berättelsen präglas av en stark känsla av saknad och saknad, även om Pauline Olsson Ghoreishi påpekar att det inte nödvändigtvis finns en koppling till vapenvåld.

– Jag såg Alexandra Pascalidous tv-serie “Mödrarna i våldets skugga”. Det var stort och starkt. Jag blev väldigt berörd. Det var en mamma som sa: Det känns som att allt liv har tagit slut. Jag tänkte mycket på det efteråt. Tänk om alla saker skulle ta slut: Ciggen, medicinen, presentkorten. Gasen är också slut, så hon kan inte gå på bussen.

På bussen, som inte tar någonstans ser Leyla en pappa med en Ikea-låda fylld med julklappar. Hans ansikte strålade av barnslig förväntan – en skarp kontrast till hennes eget känslotillstånd. Scenen visar hur julen kan accentuera både ljus och mörker, gemenskap och ensamhet.

– Det är definitivt många som tycker att julen är jobbig. Det finns många förväntningar. Du jämför dig med andra. Det är en tung högtid på det sättet, om man inte firar den så märks det väldigt mycket.

Har du ett nytt fiktionsprojekt på gång?

– Inte än. Det var så svårt att skriva boken. Inte svårt, men utmattande. Jag tänkte på det hela tiden, egentligen hela tiden. Berättaren är så hård och intensiv, jag blev så trött på att skriva. När jag hade skrivit en sida fick jag lägga mig ner. Men jag vet inte om det berodde på honom eller om det alltid kommer att vara så här för mig.

Följ vår kulturbevakning – gå in under “Mitt konto” och “Aviseringsinställningar” i appen och aktivera pushnotiserna för kultur!