Frankrike befinner sig i en politisk kris. I bakgrunden syns resultatet från riksdagsvalet i juni, där inget av de stora partierna fick majoritet. President Emmanuel Macron, försvagad av sitt eget partis nedgång, svarade sedan med att utse den tidigare brexitförhandlaren Michel Barnier till premiärminister.
Barnier har gjort det till sin viktigaste uppgift att minska det oroväckande höga budgetunderskottet. Ett kroniskt franskt problem som har förvärrats: 2024 väntas underskottet nå 6,1 procent av BNP, dubbelt så mycket som EU:s maxnivå (3 procent).
Därför har Barnier lagt fram ett ansvarsfullt budgetförslag som innebär 40 miljarder euro i nedskärningar. Problemet är att han saknar stöd från parlamentet och nu hotar både den högerpopulistiska National Gathering och vänsterpopulisterna att fälla regeringen i ett misstroendevotum på onsdag.
Det Macron utsåg Barnier, som har en bakgrund i det högerorienterade republikanska partiet, som premiärminister är logiskt. Macron inser att det är just till höger som han måste samarbeta för att rädda sina ekonomiskt liberala reformer. Men till skillnad från Tidösamarbetet finns det i Frankrike inget organiserat samarbete med Marine Le Pens stora parti på högerkanten Nationell Samling.
Barnier meddelade visserligen redan för några dagar sedan i en intervju med Le Figaro att han skrotar en höjning av elskatten. I måndags kom ytterligare en eftergift i form av en skrotad sänkning av ersättningen för läkemedelskostnader, vilket Di rapporterade om. Men nationalförsamlingen vill också se en inflationsberäkning av pensionerna och där ger Barnier en kall hand.
Det finns givetvis risker med att kompromissa med Rikssamlingen. Partiet är ointresserat av budgetdisciplin och menar att kaoset snarare gynnar dem. Men frågan är om inte det politiska kaoset av en fallen regering är en större risk, för Frankrike och hela EU. De senaste dagarna har den tioåriga franska statsskulden svävat runt den grekiska, en indikation på hur dåligt politiskt kaos är för ekonomisk stabilitet.
I en tid av geopolitisk oro och ett försvagat Tyskland behövs ett starkt Frankrike där regeringar inte faller som dominobrickor.
Men fransmännen situationen bottnar också i en djupare förändring av partisystemet, som nu visar sin svaghet. När Macron oväntat vann presidentvalet 2017 med sitt nya parti En marche bröt han upp konfliktytan mellan den traditionella vänstern och högern. Sedan dess har både det gamla socialdemokratiska partiet och det gamla högerpartiet imploderat.
Med framåtblickande, proeuropeisk och (med franska mått mätt) liberal politik lockade Macron de skarpaste sinnena från båda dessa partier. Hans politik är utan överdrift det bästa som har hänt Frankrike på decennier. Idag är Paris en stad som lockar kapital och människor med djärva idéer. Som en fransk affärsman konstaterade i en SVT-intervju under sin omvalskampanj 2022: “Om du som affärsman inte stödjer Macron i det här valet bör du nog söka läkarvård”.
Men kanske kom framgången på bekostnad av Frankrikes långsiktiga stabilitet. Genom sin kreativa förstörelse och maktkoncentration av det franska partisystemet gav han effektivt bort monopolet på oppositionsrollen till destruktiva populister till vänster och höger.
I denna förändring Det finns också en stor potentiell risk. Demokratins trovärdighet och långsiktiga stabilitet är beroende av att väljarna kan ta ställning till seriösa och kompetenta alternativ. Det ger både medborgare och företag en försäkran om att landet kommer att kunna styras, och de grundläggande spelreglerna kommer att respekteras, oavsett valutgång. I Frankrike finns inte längre förutsättningarna när höger- och vänsterpopulister samlar nästan två tredjedelar av väljarnas röster.
Allt tyder på att Barniers regering kommer att falla. Men oavsett borde fransmännen överväga en studieresa till Stockholm för att lära av Tidösamarbetet. Frankrike har redan försökt vägen att utesluta flankerna från inflytande. Nu ska man istället försöka lära av dem som lyckats skapa en effektiv majoritet av liberaler och nationalister, och ge populisterna ett visst inflytande utan att äventyra landets framtid och säkerhet.
EU skulle tjäna på att Frankrike går mot en sådan väg. I en tid av geopolitisk oro och ett försvagat Tyskland behövs ett starkt Frankrike där regeringar inte faller som dominobrickor.
