Svar på insändare av Lena Persson med rubriken “Är det här bra levnadsvillkor?”.
I de två remisser jag skrev under hösten påpekade jag att en stor mängd försämringar för personer med LSS-anknytning gjordes av socialförvaltningen i Örkelljunga kommun. För att spara pengar bör det läggas till.
Efter den första kom ett svar från socialnämndens ordförande Stefan Svensson (SD) där han avslutade med att säga att socialchef Gabriela Arvidsson gör ett fantastiskt jobb.
Den enda slutsatsen man kan dra av det är att det är just “fantastiskt” när det överdrivna sparandet leder till misär och misär för individen.
Lena Persson, du beskriver hur din och din sons vardag ser ut på ett adekvat men skrämmande sätt. Det värsta av allt är att du inte är ensam om att känna denna maktlöshet.
I ett välfungerande verksamhet, både de som söker en LSS-insats och anhöriga bemöts med respekt.
En första fråga från en biståndsutvärderare bör vara: “Hur kan vi bidra till att göra situationen hållbar?”
Tyvärr är vi tillbaka i en tid där anhöriga måste kämpa och kämpa för att deras barn ska få rätt stöd och hjälp. Detta är inte värdigt i en kommun som Örkelljunga.
Jag väljer att avsluta med Socialstyrelsens egen formulering. Kanske kan den här texten väcka några slumrande politiker och tjänstemän?
“LSS är en rättighetsförklaring som ska garantera personer med omfattande och bestående funktionsnedsättningar goda levnadsvillkor, att de får den hjälp de behöver i det dagliga livet och att de kan påverka vilket stöd och vilken service de får. Målet är att den enskilde får möjligheten att leva som andra.”
Ulf Flodin
Tidigare arbetskraftsupphandlare i Örkelljunga kommun
