Idag, den 7 december, invigs Notre-Dame-katedralen i Paris med pompa och ståt. Restaureringen efter den stora branden 2019 har genomförts med ett intensivt arbete på fem år.
Och säg vad du vill om Frankrikes president Emmanuel Macron: han besitter den franska förmågan att dansa på lina. Mitt i en brinnande regeringskris bjuder han in USA:s nyvalde president Donald Trump som hedersgäst vid festligheterna.
För Trump blir händelsen en glittrande ouvertyr till presidentinvigningen den 20 januari. För den politiskt starkt försvagade Macron är det en fjäder i hatten att vara den första utländska ledaren att ta emot den nye presidenten. Win-win alltså för två ledare i stort behov av en triumferande aura.
Macrons diplomatiska kupp kan ha mer än symbolisk betydelse. Det kan i bästa fall vara det första steget i en politisk-diplomatisk process ur en eskalerande krigslogik i Ukraina, mot en fred som är acceptabel både för det plågade landet och för Europas säkerhet.
Ukrainas president Volodymyr Zelenskyi har förklarat sig redo att tillfälligt ge upp ukrainskt territorium i utbyte mot, i någon form, Nato-garantier för landets långsiktiga säkerhet. Det är en viktig förändring i den ukrainska positionen.
Men att Ukraina i utbyte mot denna eftergift, som måste ha varit mycket smärtsam, får varaktiga garantier för sin suveränitet och säkerhet är ett rimligt krav från ett land som i nästan tre år försvarat den europeiska säkerhetsordningen – en ordning där Ukraina tyvärr slutade upp i hårkorset mellan väst och öst.
Alla Nato-länder vet att hela alliansens trovärdighet kollapsar som en sufflé om en attackerad medlem lämnas i sticket
Överlägset mest hållbart skydd mot framtida ryska attacker mot Ukraina skulle vara ett fullt NATO-medlemskap med tillgång till den kollektiva försvarsgarantin. Garantin är inte absolut, den är inte en försvarsgaranti i en moraliskt ofullkomlig värld. Men dess styrka är att alla Nato-länder vet att hela alliansens trovärdighet kollapsar som en sufflé om en attackerad medlem lämnas i sticket.
Sedan 2008 har NATO-medlemskapet dinglats som en morot framför den ukrainska näsan. I verkligheten ligger, som alla vet, bakom retoriken en ovilja från tunga Nato-länders sida att ta ansvar för Ukrainas säkerhet. Olika alternativa arrangemang, från Budapestmemorandumet 1996 till Minskavtalen 2014 och 2015 till dagens tjugo bilaterala säkerhetsavtal, har visat sig vara ineffektiva.
Men NATO-medlemskap är inte “one size fits all”. Historiskt sett har det funnits varianter, som alla inkluderat full tillgång till försvarsgarantin. Det finns sätt att göra det ukrainska NATO-medlemskapet mindre provocerande i ryska ögon.
Ukraina och Nato kan definiera en realistiskt försvarbar, provisorisk gränslinje mot Ryssland. Ukraina kan, utan att ge upp politiska anspråk på allt territorium inom 1991 års gränser, förklara att man inte har för avsikt att använda militärt våld utanför den provisoriska gränsen annat än i självförsvar. Detta skulle avsevärt minska risken för att Nato dras in i krig med Ryssland. En historisk parallell är Västtyskland. Det skulle också ge Putin möjligheten att framställa fortsatt rysk kontroll över Krim och områden i östra Ukraina som en seger på hemmaplan.
Här kan en parallell dras till Norge, som avstod från kärnvapen på sitt territorium i fredstid och aldrig deltog i Natos kärnvapenövningar
Vidare skulle Ukraina kunna åta sig vissa restriktioner avseende utländsk militär infrastruktur (främst kärnvapen) på sitt territorium (den amerikanske historikern ME Sarotte, som har studerat Nato-utvidgningarna på 1990-talet på djupet, menar att uttalanden både av Putin och av hans representant Boris Jeltsin signalera att det verkliga problemet för Ryssland är Natos militära anläggningar nära Rysslands gräns, snarare än tidigare vasallers formella alliansmedlemskap). Ukrainas ensidiga åtaganden skulle gälla i fredstid, underförstått så länge landet inte angrips eller hotas. Här kan en parallell dras till Norge som avstod från kärnvapen på sitt territorium i fredstid och aldrig deltog i Natos kärnvapenövningar.
Ukrainas säkerhetspolitik val av väg och formerna för NATO-medlemskap är en fråga för Ukraina och Nato. Detta har hittills varit och bör förbli Natos utvidgningspolitik. Nato har konsekvent hävdat att medlemskap är en fråga för kandidatlandet och alliansen, inte för tredjeländer. Inte heller Putins krav på inflytande i ukrainsk inrikespolitik (“avnazifiering”) är förhandlingsbart.
Fullständigt NATO-medlemskap för Ukraina är förmodligen inte möjligt så länge kriget fortsätter. Ett parallellt spår av förhandlingar med Ryssland om nedtrappningen av kriget skulle naturligtvis krävas. Impulsen att försena dem, och därmed det avskyvärda ukrainska NATO-medlemskapet, skulle finnas i Moskva. Men kriget sliter också på Ryssland. Inflationen rasar, rubeln faller, mobiliseringen går långsamt, vilket bland annat tar sig uttryck i de nordkoreanska legosoldaterna.
De två förhandlingsspåren skulle sannolikt bli kommunicerande fartyg i termer av territoriella gränser. Även frågor som rör den rysktalande ukrainska minoritetens rättigheter skulle vara rimliga att diskutera med Ryssland.
Fortfarande mäktig militärt stöd till Ukraina krävs parallellt med en politisk process. Och Europa kommer att behöva ta ett stort ansvar för Ukrainas framtida säkerhet. Men det är också säkrare för Europa att Natoramen finns.
En utmaning för Macron på lördag blir att övertyga Trump under Notre-Dames gotiska valv om att det ligger i amerikanskt intresse att lägga sin vikt på vågskålen för en acceptabel fred för Ukraina. Mark Rutte, Natos nye generalsekreterare, har påpekat att underkastelse skulle vara en seger inte bara för Ryssland utan även för Kina, Iran och Nordkorea.
Läs fler artiklar från DN Debatt.
