Det började med att en vän berättade att hans gamla mamma läste Marcel Proust. Det märkliga var att mamman bodde på ett demensboende och aldrig tidigare i sitt liv hade intresserat sig för Proust. Hon läste inte ens romaner särskilt ofta och aldrig den krävande sorten. Hur hade hon fått tag i Proust, undrade vi? Hon hade inte lånat boken på biblioteket. Möjligen hade hon hittat den i bokhyllan hos en rumskamrat med demens. Mamman kom inte ihåg, allt var ett mysterium. Men hon läste “Swanns värld” och det gjorde henne gott, sa min vän. Hon blev märkbart gladare och han tyckte att hon var mer klarsynt.
Senare samma höst hände det att jag blev en regelbunden besökare på ett demensboende i min kommun. Inspirerad av Proustläsningen hade jag väckt idén om en bokcirkel för högläsning för de boende. Regissören gillade idén. Målet var att ge patienterna ett så bra liv som möjligt, innan sjukdomen svalde dem helt. Jag drömde om att högläsning skulle skapa nya spår och kopplingar i deltagarnas inre. Litteraturens kraft skulle göra dem mer organiserade och lite mer öppna för världen.
När jag först klev in genom dörren befann jag mig i ett allrum med öppen planlösning. Väggarna målades i pastellfärger och dekorerades med målningar och färgglada tyger. Det fanns gamla bakbord, kurbitmålade moraklockor och bokhyllor i ljusa skandinaviska träslag, mjuka fåtöljer och soffor.
De boende hade egna gardiner och privata möbler. Rummen låg runt allrummet, som jag senare insåg var uppdelat i olika zoner som alla fyllde en funktion. Här kunde patienterna, män och kvinnor, välja hobby eller terapi efter smak. De lyssnade på musik, målade med vattenfärger, hjälpte till med matlagning. Det luktade mat över hela avdelningen ett par gånger varje dag och alla åt tillsammans.
Jag trivdes där. Måndagar och torsdagar samlade jag några av de boende i min bokcirkel. Personalen hade valt ut fyra patienter som de tyckte kunde vara lämpliga. Det var två jämnåriga kvinnor, långt över sjuttio, Hilma och Lisa, och en lite yngre man, Per-Olof. Och så var det Lilla My, som hon kallades. My var yngst på boendet, sextioåtta, före detta sykonsulent. My frågade som alltid med ett busigt leende vem jag var och när jag svarade med mitt namn låtsades jag känna igen mig. Hilma var en ljus, berest kvinna med en ostadig gång, ett diskret skratt och ett stort behov av sällskap. Tidigare tandläkare på orten. Hon verkade helt redo om man inte förde samtalet i mer än en halv minut.
Lisa var kort och tjock med kort grått hår. Hennes röst var mycket välformulerad och förtjust, särskilt när hon pratade med eller om män. Hon berömde mig ofta för djupet i mina ögon. Kretsens enda man, Per-Olof, hade varit elektriker. Han var en tjock man med bred rygg och korta starka armar. Rösten var guttural, sluddrig av gammal bydialekt. Han verkade vänlig och fridfull, men hade dagar då han stirrade argt på alla han mötte.
Vid första mötet vi satt runt bordet i hallen och fikade, småpratade för att lära känna varandra. Jag ställde enkla frågor och de berättade ganska tydligt om sina liv och vad de arbetade med. Jag fick dem att prata om sina egna läsupplevelser, långt tillbaka i tiden lyste deras ögon. Per-Olof mindes sin ungdomsläsning, Väinö Linna och Jack London. Hilmas favorit var Lars Widding. Lilla My pratade om Doris Lessing.
Även om mina lyssnare glömde mitt namn kände de igen mig. Lisa mjuknade, blicken strålade, som bara stjärnögda skådespelerskor gör i gamla stumfilmer. När de hörde min röst var det som att något föll på plats, sedan kom de galopperande som hästar och satte sig fint på förberedda stolar och fåtöljer. Jag brukade läsa en kvart, tjugo minuter. Vi satt vid ett fönster med utsikt över en åker och längre bort stod enstaka person- och lastbilar på E45:an. Du kan förlora dig själv där medan du lyssnar. Jag fastnade för en grundtanke om att mina lyssnare var vuxna med ett helt liv bakom sig. De förtjänade respekt. De var mer eller mindre oförmögna att klara vardagens prövningar, men de var färgstarka personligheter och tålmodiga lyssnare. De första mötena gick utan störningar och avbrott.
Över kaffet ställde jag en enkel fråga om boken jag läste högt. Ibland hände inte mycket, ibland kunde det bli livliga samtal. Jag höll mig till enkel igenkänning, till romaner som tilltalade min barndom och ungdom, som väckte minnen. “Mosippan” av Elsie Johansson, Czesław Miłosz självbiografiska “Issadalen”, om författarens barndom på ett gods i Litauen. Jag hade känslan av att Per-Olof kom utklädd till Torgny Lindgrens “Minnen”. Fukt silvrigt hår, stark manlig doft, blå kavajkostym med vit näsduk i bröstfickan.
En bit in i december vid första advent tillkom en ny deltagare. Hon hette Anna och hon nickade blygt mot oss. Personalen sa att de sällan eller aldrig hörde henne tala. Hon var liten och grå, hade alltid sin bruna handväska med sig. När de andra tilltalade henne nickade hon bara och log lite.
En dag läste jag ett stycke ur Saul Bellows “Herzog”, jag förklarade ingenting, bara började läsa. Jag trodde att professor Herzog, i sin senila, kaotiska tillvaro, skulle ta upp dem. Hans minnesfläckar och ökande sammanbrott; hans ludd, håravfall och bristande verklighetskänsla. Det var My som sammanfattade gruppens samlade reaktion på Herzogs liv.
“Vilken vilsen gentleman, han behöver en kvinnlig röst”, sa hon med ett bekymrat ansiktsuttryck. De andra höll med. Det slog mig att spännande tomter inte var så viktiga för dem. Det som fångade och berörde dem var den personliga rösten, den berättande rösten. Kanske var det litteraturens kraft som hördes.
Jag fick tillstånd att sätta upp en liten bokhylla på boendet och valt ut starka berättarröster för utlåning. Jack Londons “Varghunden”, Ulla Isakssons “The Book of E”, Harry Bernsteins “Drömmen” och några till. Med viss tvekan lade jag “Swanns värld” i pocket, som ett litet experiment. Det var alltid någon som hämtade en bok för sin egen läsning. Men ingen valde Proust. Eller rättare sagt, någon valde Proust som försvann, personalen brukade hitta böckerna här och där. Men inte Proust. Den förblev borta. Tills intendenten meddelade mig att Anna hade en bok i handväskan, kanske det var det. Jag gillade tanken att hon började läsa Proust på kvällarna.
På andra advent hade det snöat. Sedan kom bitter kyla från nordväst. Jag läste dikter av Tranströmer med hes röst, jag hade varit lite förkyld. Nu märkte jag att de gamla var sugna på något som fångade dem. Lisa var påverkad, märkte jag efteråt, hon pratade utan sina vanliga förtal. My sa kryptiskt att ”orden bär ibland dyrbara kläder. Något vi inte märker i det vanliga livet.”
Jag tolkade det som att orden, förklädda med en unik röst, kunde slinka in obemärkt av sjukdomens portvakter. Jag trodde verkligen på min idé och försökte hitta rätt litteratur. Speciellt för att tysta Anna. Men hon verkade oberörd, till synes nöjd med handväskan tryckt mot hennes knä.
Sista mötet den år, en solig dag nära jul, läste jag en novell av Selma Lagerlöf. Den föreställde julstök på Mårbacka och en pratsam och hungrig gästande präst, men mest handlade det om en djup hemkänsla och varm familjesamvaro; om mjöldamm, brödbak och golvskurning. För första gången såg jag Anna visa känslor. Hon satt rak och tyst, men hennes ögon var blanka av tårar. Efteråt pratade jag med personalen. Jag fick veta att hon var änka länge, hade bott i en by ungefär en halv mil bort. En dotter bodde i Malmö och de hade ingen kontakt.
En dag före julafton tog det hela en märklig vändning. Jag och min son Hektor var ute med bilen när han ringde.
“Pappa, det var någon i diket.”
Jag bromsade i backen på väg ner till byn.
“Var det en människa?”
“Det tror jag”, sa Hektor. “Det var inte ett djur. Det var en människa.”
Vi var ensamma på vägen. Jag backade och stannade där Hektor hade ringt. Han var redan ute. I diket satt en gammal kvinna i snön och tittade på oss. Jag kände direkt igen henne. Det var Anna, från demensboendet.
Jag frågade hur det var. Blev hon skadad? Vi såg inga yttre tecken på det. Hon såg nästan lugn ut. Hon bar tunna ytterkläder och låga skor, varken mössa eller vantar. Jag bad Hektor leta efter handväskan. Hon höjde en darrande hand när Hektor kom med den. Hon var kall och frusen och vi packade snabbt ner henne i framsätet. Mina nyfikna frågor om varför hon var ute i kylan och vart hon var på väg möttes som vanligt av tystnad.
Anlände till boendet Hektor tog henne under armen och de gick sakta till entrén. Jag ringde på klockan och efter en stund öppnades dörren av en leende och förvånad ung kvinna. Hon hälsade Anna varmt.
“Vi hittade henne i snön ungefär en kilometer härifrån”, sa jag med halvt förebrående röst. “Hon är kall och frusen.”
Kvinnan tog hand om Anna, tackade och stängde dörren. Vi gick därifrån, något stökiga. Hade de ens märkt att Anna var försvunnen? I bilen pratade vi om hur det hela hade gått. Hade hon kanske lärt sig att öppna dörren eller duperat en godtrogen släkting som hon följde med ut?
När jag berättade om händelsen med min fru kände jag mig medskyldig. Jag föreställde mig att hon ville fira jul med nära och kära. Alla ville åka hem till jul och julberättelsen trodde jag hade triggat henne. Dagen efter, på julafton, kom jag förbi bostaden för att ta reda på hur hon mådde.
Det var öde där. Jag fick höra av sköterskan med röd tomteluva att Anna mådde bra. De hade druckit glögg och snart skulle en jultallrik serveras. Julsånger spelades i allrummet.
“Är hon ledsen?” frågade jag.
“Hon har nog glömt det hela men är fortfarande lite nere.”
Jag hittade henne framför tv:n i hennes rum. Jag drog fram en käppstol och satte mig bredvid henne och försökte småprata. Handväskan låg på hennes säng.
“Om du vill är du välkommen till vårt hus”, erbjöd jag. “Ingen ska sitta ensam på julafton.”
Hon verkade uppslukad av tv-programmet. Efter ett tag frågade jag igen, men inget svar. Jag gick upp, det var dags att gå. Men så fick jag en idé. “Swanns värld” hade försvunnit från vårt lilla bibliotek.
“Vad är det för bok som Anna har i handväskan?”
Hon ryckte till och tittade mot väskan. I något slags försök att lindra min klängighet, lade jag min hand lätt på hennes arm.
“Gå härifrån! Hjälp! Hjälp!” skrek hon.
Skakad gick jag ut i den skimrande kalla decemberskymningen. En ensam julstjärna lyste i ett fönster. Jag körde hem. Jag trodde att jag åtminstone hade nått henne. Kanske tack vare Marcel Proust.
Läs en intervju med Tony Samuelsson och läs mer om böcker
Det började med att en vän berättade att hans gamla mamma läste Marcel Proust. Det märkliga var att mamman bodde på ett demensboende och aldrig tidigare i sitt liv hade intresserat sig för Proust. Hon läste inte ens romaner särskilt ofta och aldrig den krävande sorten. Hur hade hon fått tag i Proust, undrade vi? Hon hade inte lånat boken på biblioteket. Möjligen hade hon hittat den i bokhyllan hos en rumskamrat med demens. Mamman kom inte ihåg, allt var ett mysterium. Men hon läste “Swanns värld” och det gjorde henne gott, sa min vän. Hon blev märkbart gladare och han tyckte att hon var mer klarsynt.
Senare samma höst hände det att jag blev en regelbunden besökare på ett demensboende i min kommun. Inspirerad av Proustläsningen hade jag väckt idén om en bokcirkel för högläsning för de boende. Regissören gillade idén. Målet var att ge patienterna ett så bra liv som möjligt, innan sjukdomen svalde dem helt. Jag drömde om att högläsning skulle skapa nya spår och kopplingar i deltagarnas inre. Litteraturens kraft skulle göra dem mer organiserade och lite mer öppna för världen.
När jag först klev in genom dörren befann jag mig i ett allrum med öppen planlösning. Väggarna målades i pastellfärger och dekorerades med målningar och färgglada tyger. Det fanns gamla bakbord, kurbitmålade moraklockor och bokhyllor i ljusa skandinaviska träslag, mjuka fåtöljer och soffor.
De boende hade egna gardiner och privata möbler. Rummen låg runt allrummet, som jag senare insåg var uppdelat i olika zoner som alla fyllde en funktion. Här kunde patienterna, män och kvinnor, välja hobby eller terapi efter smak. De lyssnade på musik, målade med vattenfärger, hjälpte till med matlagning. Det luktade mat över hela avdelningen ett par gånger varje dag och alla åt tillsammans.
Jag trivdes där. Måndagar och torsdagar samlade jag några av de boende i min bokcirkel. Personalen hade valt ut fyra patienter som de tyckte kunde vara lämpliga. Det var två jämnåriga kvinnor, långt över sjuttio, Hilma och Lisa, och en lite yngre man, Per-Olof. Och så var det Lilla My, som hon kallades. My var yngst på boendet, sextioåtta, före detta sykonsulent. My frågade som alltid med ett busigt leende vem jag var och när jag svarade med mitt namn låtsades jag känna igen mig. Hilma var en ljus, berest kvinna med en ostadig gång, ett diskret skratt och ett stort behov av sällskap. Tidigare tandläkare på orten. Hon verkade helt redo om man inte förde samtalet i mer än en halv minut.
Lisa var kort och tjock med kort grått hår. Hennes röst var mycket välformulerad och förtjust, särskilt när hon pratade med eller om män. Hon berömde mig ofta för djupet i mina ögon. Kretsens enda man, Per-Olof, hade varit elektriker. Han var en tjock man med bred rygg och korta starka armar. Rösten var guttural, sluddrig av gammal bydialekt. Han verkade vänlig och fridfull, men hade dagar då han stirrade argt på alla han mötte.
Vid första mötet vi satt runt bordet i hallen och fikade, småpratade för att lära känna varandra. Jag ställde enkla frågor och de berättade ganska tydligt om sina liv och vad de arbetade med. Jag fick dem att prata om sina egna läsupplevelser, långt tillbaka i tiden lyste deras ögon. Per-Olof mindes sin ungdomsläsning, Väinö Linna och Jack London. Hilmas favorit var Lars Widding. Lilla My pratade om Doris Lessing.
Även om mina lyssnare glömde mitt namn kände de igen mig. Lisa mjuknade, blicken strålade, som bara stjärnögda skådespelerskor gör i gamla stumfilmer. När de hörde min röst var det som att något föll på plats, sedan kom de galopperande som hästar och satte sig fint på förberedda stolar och fåtöljer. Jag brukade läsa en kvart, tjugo minuter. Vi satt vid ett fönster med utsikt över en åker och längre bort stod enstaka person- och lastbilar på E45:an. Du kan förlora dig själv där medan du lyssnar. Jag fastnade för en grundtanke om att mina lyssnare var vuxna med ett helt liv bakom sig. De förtjänade respekt. De var mer eller mindre oförmögna att klara vardagens prövningar, men de var färgstarka personligheter och tålmodiga lyssnare. De första mötena gick utan störningar och avbrott.
Över kaffet ställde jag en enkel fråga om boken jag läste högt. Ibland hände inte mycket, ibland kunde det bli livliga samtal. Jag höll mig till enkel igenkänning, till romaner som tilltalade min barndom och ungdom, som väckte minnen. “Mosippan” av Elsie Johansson, Czesław Miłosz självbiografiska “Issadalen”, om författarens barndom på ett gods i Litauen. Jag hade känslan av att Per-Olof kom utklädd till Torgny Lindgrens “Minnen”. Fukt silvrigt hår, stark manlig doft, blå kavajkostym med vit näsduk i bröstfickan.
En bit in i december vid första advent tillkom en ny deltagare. Hon hette Anna och hon nickade blygt mot oss. Personalen sa att de sällan eller aldrig hörde henne tala. Hon var liten och grå, hade alltid sin bruna handväska med sig. När de andra tilltalade henne nickade hon bara och log lite.
En dag läste jag ett stycke ur Saul Bellows “Herzog”, jag förklarade ingenting, bara började läsa. Jag trodde att professor Herzog, i sin senila, kaotiska tillvaro, skulle ta upp dem. Hans minnesfläckar och ökande sammanbrott; hans ludd, håravfall och bristande verklighetskänsla. Det var My som sammanfattade gruppens samlade reaktion på Herzogs liv.
“Vilken vilsen gentleman, han behöver en kvinnlig röst”, sa hon med ett bekymrat ansiktsuttryck. De andra höll med. Det slog mig att spännande tomter inte var så viktiga för dem. Det som fångade och berörde dem var den personliga rösten, den berättande rösten. Kanske var det litteraturens kraft som hördes.
Jag fick tillstånd att sätta upp en liten bokhylla på boendet och valt ut starka berättarröster för utlåning. Jack Londons “Varghunden”, Ulla Isakssons “The Book of E”, Harry Bernsteins “Drömmen” och några till. Med viss tvekan lade jag “Swanns värld” i pocket, som ett litet experiment. Det var alltid någon som hämtade en bok för sin egen läsning. Men ingen valde Proust. Eller rättare sagt, någon valde Proust som försvann, personalen brukade hitta böckerna här och där. Men inte Proust. Den förblev borta. Tills intendenten meddelade mig att Anna hade en bok i handväskan, kanske det var det. Jag gillade tanken att hon började läsa Proust på kvällarna.
På andra advent hade det snöat. Sedan kom bitter kyla från nordväst. Jag läste dikter av Tranströmer med hes röst, jag hade varit lite förkyld. Nu märkte jag att de gamla var sugna på något som fångade dem. Lisa var påverkad, märkte jag efteråt, hon pratade utan sina vanliga förtal. My sa kryptiskt att ”orden bär ibland dyrbara kläder. Något vi inte märker i det vanliga livet.”
Jag tolkade det som att orden, förklädda med en unik röst, kunde slinka in obemärkt av sjukdomens portvakter. Jag trodde verkligen på min idé och försökte hitta rätt litteratur. Speciellt för att tysta Anna. Men hon verkade oberörd, till synes nöjd med handväskan tryckt mot hennes knä.
Sista mötet den år, en solig dag nära jul, läste jag en novell av Selma Lagerlöf. Den föreställde julstök på Mårbacka och en pratsam och hungrig gästande präst, men mest handlade det om en djup hemkänsla och varm familjesamvaro; om mjöldamm, brödbak och golvskurning. För första gången såg jag Anna visa känslor. Hon satt rak och tyst, men hennes ögon var blanka av tårar. Efteråt pratade jag med personalen. Jag fick veta att hon var änka länge, hade bott i en by ungefär en halv mil bort. En dotter bodde i Malmö och de hade ingen kontakt.
En dag före julafton tog det hela en märklig vändning. Jag och min son Hektor var ute med bilen när han ringde.
“Pappa, det var någon i diket.”
Jag bromsade i backen på väg ner till byn.
“Var det en människa?”
“Det tror jag”, sa Hektor. “Det var inte ett djur. Det var en människa.”
Vi var ensamma på vägen. Jag backade och stannade där Hektor hade ringt. Han var redan ute. I diket satt en gammal kvinna i snön och tittade på oss. Jag kände direkt igen henne. Det var Anna, från demensboendet.
Jag frågade hur det var. Blev hon skadad? Vi såg inga yttre tecken på det. Hon såg nästan lugn ut. Hon bar tunna ytterkläder och låga skor, varken mössa eller vantar. Jag bad Hektor leta efter handväskan. Hon höjde en darrande hand när Hektor kom med den. Hon var kall och frusen och vi packade snabbt ner henne i framsätet. Mina nyfikna frågor om varför hon var ute i kylan och vart hon var på väg möttes som vanligt av tystnad.
Anlände till boendet Hektor tog henne under armen och de gick sakta till entrén. Jag ringde på klockan och efter en stund öppnades dörren av en leende och förvånad ung kvinna. Hon hälsade Anna varmt.
“Vi hittade henne i snön ungefär en kilometer härifrån”, sa jag med halvt förebrående röst. “Hon är kall och frusen.”
Kvinnan tog hand om Anna, tackade och stängde dörren. Vi gick därifrån, något stökiga. Hade de ens märkt att Anna var försvunnen? I bilen pratade vi om hur det hela hade gått. Hade hon kanske lärt sig att öppna dörren eller duperat en godtrogen släkting som hon följde med ut?
När jag berättade om händelsen med min fru kände jag mig medskyldig. Jag föreställde mig att hon ville fira jul med nära och kära. Alla ville åka hem till jul och julberättelsen trodde jag hade triggat henne. Dagen efter, på julafton, kom jag förbi bostaden för att ta reda på hur hon mådde.
Det var öde där. Jag fick höra av sköterskan med röd tomteluva att Anna mådde bra. De hade druckit glögg och snart skulle en jultallrik serveras. Julsånger spelades i allrummet.
“Är hon ledsen?” frågade jag.
“Hon har nog glömt det hela men är fortfarande lite nere.”
Jag hittade henne framför tv:n i hennes rum. Jag drog fram en käppstol och satte mig bredvid henne och försökte småprata. Handväskan låg på hennes säng.
“Om du vill är du välkommen till vårt hus”, erbjöd jag. “Ingen ska sitta ensam på julafton.”
Hon verkade uppslukad av tv-programmet. Efter ett tag frågade jag igen, men inget svar. Jag gick upp, det var dags att gå. Men så fick jag en idé. “Swanns värld” hade försvunnit från vårt lilla bibliotek.
“Vad är det för bok som Anna har i handväskan?”
Hon ryckte till och tittade mot väskan. I något slags försök att lindra min klängighet, lade jag min hand lätt på hennes arm.
“Gå härifrån! Hjälp! Hjälp!” skrek hon.
Skakad gick jag ut i den skimrande kalla decemberskymningen. En ensam julstjärna lyste i ett fönster. Jag körde hem. Jag trodde att jag åtminstone hade nått henne. Kanske tack vare Marcel Proust.
Läs en intervju med Tony Samuelsson och läs mer om böcker
