FN:s klimattoppmöte har återigen varit en besvikelse, om man får tro medias rapporter. “De fattiga borde ha marscherat ut från Baku”, skriver vänsterskribenten Göran Greider. Men det finns anledning att ifrågasätta den bilden.
Det är sant att förhandlingarna inte gick så långt som många fattiga länder hade hoppats. I synnerhet Saudiarabien pekas ut som sabotör i förhandlingarna om utsläppsminskningar. Men Kina och Indien rapporteras också ha saktat ner.
På andra sätt dock kan man se Baku som en framgång. Toppmötet godkände slutligen internationell handel med utsläppsrätter enligt Parisavtalet. Det kommer att göra det möjligt för länder som Sverige, som kommit långt i klimatomställningen, att ta åt sig äran för utsläppsminskningar i andra länder, som har en lång väg att gå till fossilfri frihet. Det öppnar för att genomföra insatser där de gör störst skillnad. Till exempel stängde Sverige under toppmötet två nya avtal med Zambia och Nepal, för att stödja ländernas energiomställning.
I sådana ansträngningar är effektiviteten central. En framgång för Baku är att man faktiskt gick med på att överföra 300 miljarder dollar per år till fattiga länder i form av klimatanpassningsinsatser (som att bygga vallar mot översvämningar) och utsläppsminskningar (som infrastruktur för förnybar energi). En klar ökning från det nuvarande målet på 100 miljarder. av EU-institutionerna dela av detta har nästan tredubblats på tio år från 9,6 till 28,6 miljarder euro.
Att helt enkelt likställa antalet spenderade miljarder och resultat är lika ointelligent i klimatdebatten som i biståndsdebatten.
Tyvärr, effektiviteten i klimatåtgärder, ett dåligt undersökt ämne. Den amerikanska tankesmedjan Center for Global Development (CGD) gick igenom en databas med 1 100 storskaliga, systematiska utvärderingar av biståndseffektivitet, och hittade endast sju som tog upp klimatet. Ett extremt lågt antal jämfört med andra ämnen som hälsa eller utbildning.
Forskningen hämmas också av bristen på gemensamma standarder för klimatbistånd. I sin granskning visar CGD att Världsbanken har klassat 114 projekt inom utbildning som “klimatarbete”, inklusive stöd till exempelvis lärarutbildning. När begreppen blandas ihop är det svårt att göra giltiga utvärderingar.
Vissa studier visar till och med ett positivt förhållande mellan klimatstöd och utsläpp, vilket innebär att det är mer sannolikt att ett land som fått klimatstöd rapporterar högre utsläpp, jämfört med liknande länder som inte fått stöd. Det kan förklaras med exemplet med en givare som investerar i att elektrifiera en järnväg, som sedan körs av tåg som drivs med el från kolkraft.
Med andra ord det finns en risk att de miljarder som länder nu pumpar in i internationella klimatsatsningar inte får avsedd effekt. Detta är ett ekonomiskt och moraliskt problem. Både mot de världen över som är värst drabbade av klimatförändringarna och som vi har en skyldighet att hjälpa, men också mot svenska skattebetalare.
Att helt enkelt likställa antalet spenderade miljarder och resultat är lika ointelligent i klimatdebatten som i biståndsdebatten.
Förhoppningsvis kan det undersökning som utsågs av regeringen tidigare i november, och som ska utvärdera Sveriges internationella klimatarbete, bidrar till att minska den svenska kunskapsklyftan. När klimatminister Romina Pourmokhtari pläderar för mer internationella klimatåtgärder måste hon inte bara ha den politiska övertygelsen, utan också kunskapen om vad som ger bäst resultat.
Eller som 2019 årets Nobelpristagare i ekonomi Esther Duflo uttryckte det: “Så innan du spenderar alla dina klimatbudgetar… vill du kanske veta om det kommer att fungera eller inte”.
FN:s klimattoppmöte har återigen varit en besvikelse, om man får tro medias rapporter. “De fattiga borde ha marscherat ut från Baku”, skriver vänsterskribenten Göran Greider. Men det finns anledning att ifrågasätta den bilden.
Det är sant att förhandlingarna inte gick så långt som många fattiga länder hade hoppats. I synnerhet Saudiarabien pekas ut som sabotör i förhandlingarna om utsläppsminskningar. Men Kina och Indien rapporteras också ha saktat ner.
På andra sätt dock kan man se Baku som en framgång. Toppmötet godkände slutligen internationell handel med utsläppsrätter enligt Parisavtalet. Det kommer att göra det möjligt för länder som Sverige, som kommit långt i klimatomställningen, att ta åt sig äran för utsläppsminskningar i andra länder, som har en lång väg att gå till fossilfri frihet. Det öppnar för att genomföra insatser där de gör störst skillnad. Till exempel stängde Sverige under toppmötet två nya avtal med Zambia och Nepal, för att stödja ländernas energiomställning.
I sådana ansträngningar är effektiviteten central. En framgång för Baku är att man faktiskt gick med på att överföra 300 miljarder dollar per år till fattiga länder i form av klimatanpassningsinsatser (som att bygga vallar mot översvämningar) och utsläppsminskningar (som infrastruktur för förnybar energi). En klar ökning från det nuvarande målet på 100 miljarder. av EU-institutionerna dela av detta har nästan tredubblats på tio år från 9,6 till 28,6 miljarder euro.
Att helt enkelt likställa antalet spenderade miljarder och resultat är lika ointelligent i klimatdebatten som i biståndsdebatten.
Tyvärr, effektiviteten i klimatåtgärder, ett dåligt undersökt ämne. Den amerikanska tankesmedjan Center for Global Development (CGD) gick igenom en databas med 1 100 storskaliga, systematiska utvärderingar av biståndseffektivitet, och hittade endast sju som tog upp klimatet. Ett extremt lågt antal jämfört med andra ämnen som hälsa eller utbildning.
Forskningen hämmas också av bristen på gemensamma standarder för klimatbistånd. I sin granskning visar CGD att Världsbanken har klassat 114 projekt inom utbildning som “klimatarbete”, inklusive stöd till exempelvis lärarutbildning. När begreppen blandas ihop är det svårt att göra giltiga utvärderingar.
Vissa studier visar till och med ett positivt förhållande mellan klimatstöd och utsläpp, vilket innebär att det är mer sannolikt att ett land som fått klimatstöd rapporterar högre utsläpp, jämfört med liknande länder som inte fått stöd. Det kan förklaras med exemplet med en givare som investerar i att elektrifiera en järnväg, som sedan körs av tåg som drivs med el från kolkraft.
Med andra ord det finns en risk att de miljarder som länder nu pumpar in i internationella klimatsatsningar inte får avsedd effekt. Detta är ett ekonomiskt och moraliskt problem. Både mot de världen över som är värst drabbade av klimatförändringarna och som vi har en skyldighet att hjälpa, men också mot svenska skattebetalare.
Att helt enkelt likställa antalet spenderade miljarder och resultat är lika ointelligent i klimatdebatten som i biståndsdebatten.
Förhoppningsvis kan det undersökning som utsågs av regeringen tidigare i november, och som ska utvärdera Sveriges internationella klimatarbete, bidrar till att minska den svenska kunskapsklyftan. När klimatminister Romina Pourmokhtari pläderar för mer internationella klimatåtgärder måste hon inte bara ha den politiska övertygelsen, utan också kunskapen om vad som ger bäst resultat.
Eller som 2019 årets Nobelpristagare i ekonomi Esther Duflo uttryckte det: “Så innan du spenderar alla dina klimatbudgetar… vill du kanske veta om det kommer att fungera eller inte”.
