EPå söndagsmorgonen i november går Valeria Cossatti för att köpa cigaretter. I skyltfönstret på tobaksaffären ligger en bunt med blanksvarta anteckningsböcker. Valeria har ett infall, orsakat av längtan. En önskan om någonstans att “notera vardagliga händelser”, en plats där det går att förstå allt som pågår, runt omkring. Hon köper anteckningsboken trots att det är fel och förbjudet. Hon gömmer den under kappan och återvänder hem.
Så börjar vardagligt “Förbjuden skrivbok”, en roman i form av en dagbok från 1952, skriven av Alba de Céspedes. Fram till nyligen var hon en av luckorna som uppstår när litteraturhistoria skrivs, men precis som Natalia Ginzburg har hon nu återupptäckts, tack vare nya upplagor i översättning. Och det är en gåva till läsaren, att ha detta författarskap framför sig.
