Jag har levt för att se denna dag komma! Diktatorn har fallit och den mörka eran är över. Bashar al-Assad har flytt som den fega stackare han alltid varit. En fegis som sålde ut sitt folk och sitt land. Jag trodde aldrig att jag skulle se slutet på 54 år av Assads familjestyre, som förvandlade Syrien till ett mänskligt slakteri. Hur kan du tro att det verkligen hände? Med tanke på den komplicerade situationen och den utländska inblandningen Syrien? Vad jag kommer att säga här, i all korthet, är att vi syrier är överlyckliga över att bli av med den blodiga diktatorn. Men vi vet ännu inte vad som kommer att hända, och därför har vår glädje en antydan av rädsla. Det är kopplat till flera komplicerade och intrikata faktorer som jag ska försöka reda ut.
Diktatorn föll på elva dagar, riktig rekordfart. Tiden från befrielsen av Aleppo till den dag då Bashar al-Assad flydde, söndagen den 8 december 2024, verkar kort, men det verkar som att omständigheterna och de inblandade styrkorna var redo för denna dag. Vi måste erkänna att den utländska interventionen i Syrien (den ryska, turkiska, iranska och amerikanska) som var anledningen till att Bashar al-Assad kunde stanna vid makten trots sina brott, också orsakade hans fall. Det betyder inte att syriernas långa kamp var utan betydelse. Det var faktiskt det viktigaste skälet.
Men låt oss börja med Assads ryska allierade, varför övergav ryssarna Assad?
Putin bestämde sig att ingripa i Syrien 2015 för att hjälpa Assad med flygstöd och annat så att han kunde ta tillbaka mark som oppositionen vunnit. Då kontrollerade diktatorn inte mer än 10 procent av Syriens yta. Genom den ryska interventionen fick han 60 procent av territoriet. Samma år fick Ryssland två militärbaser i utbyte, en flottbas och en flygbas i städerna Tartus och Latakia. Därefter gick det bra för Assad-regimen tills Ukrainakriget bröt ut. När Putin inledde det nya kriget 2022 började ekvationen som satte Syrien i centrum för Putins intresse att skaka. Putin sjönk ner i Ukrainakrigets gräv och nu står han inför nya utmaningar med Donald Trump som snart kommer till makten. Putins prioriteringar har förändrats och han har fått tänka om sina ambitioner att sprida sig som världens nya kejsare. Hans största strid är i Ukraina mot Zelenskyi. För Putin var det dags att stänga kontona och få ordning på hans prioriteringar. Syrien var inte en högsta prioritet.
Med Rysslands prioriteringar klarlagda är det dags för Assads viktigaste allierade, Iran. Att ha Iran som sin främsta allierade var avgörande för hans överlevnad. Det var Iran som försåg Assad med miliser och logistiskt stöd i kriget mot den syriska revolutionen som började 2011. Efter attacken den 7 oktober i Palestina, som följdes av Israels attack i Libanon mot Irans militära förlängning Hizbollah, stod det klart att stödet var på väg att kollapsa. Attackerna fullbordades av det avgörande dödsslaget mot Hizbollahs ledare Hassan Nasrallah och som en fortsättning på den operationen – för att avsluta Irans närvaro i Mellanöstern – var det nödvändigt att även avsluta Assads makt i Syrien.
Han fortsatte att bete sig som en maffiaboss, duperade de olika parterna och utnyttjade deras motstridiga intressen på syrisk mark
Men var det så enkelt? Det var det inte. De allierade, utländska såväl som arabiska, hade redan gett Assad flera chanser innan händelserna som fick dem att slutligen tappa förtroendet för honom inträffade. Detta gäller särskilt de arabiska allierade. Vid den tidpunkt då Assad rehabiliterades och togs emot i flera arabländer, när de stod vid honom och stöttade honom trots alla brott han begått, verkade Assad likgiltig inför de få krav som ställdes på honom i utbyte mot rehabiliteringen. Han fortsatte att bete sig som en maffiaboss, duperade de olika parterna och utnyttjade deras motstridiga intressen på syrisk mark. Han sålde dem mark så att de kunde bygga sina militärbaser och stjäla naturresurser och sedan planera med och mot dem.
De allierade visste till hans smutsiga spel. Och trots att de ignorerade massakrerna och kränkningarna av mänskliga rättigheter som pågick i Syrien och att Assad var på väg att ställas inför disken som krigsförbrytare i Internationella brottmålsdomstolen, trots att de allierade länderna, medskyldiga i sina brott, samarbetade med honom och stod vid hans sida, höll han inte ett enda av de elementära löften han ombads uppfylla 2023: att flyktingarna skulle få återvända, att de fängslade skulle släppas och, ännu viktigare, att maffiagängen som tillverkade Captagon och smugglade det till grannländerna och hela regionen skulle stoppas. De allierade bad honom att stoppa drogproduktionen eftersom drogerna strömmade in på deras marknader och spred kaos i deras länder. Till och med att han inte gick med på och försummade alla chanser som erbjöds honom att sitta kvar vid makten.
Hans allierade hade inte kunnat föreställa sig att han inte skulle uppfylla löftena, enkla åtaganden jämfört med sina egna brott. Saker han kunde åstadkomma utan svårighet. Det fick honom att framstå som en arrogant, lögnaktig person som manipulerade alla.
Turkiet, inte en allierad, tillhandahöll halmstrået som bröt kamelens rygg. I över ett år har Recep Tayyip Erdogan outtröttligt strävat efter att etablera diplomatiska kanaler till Assad. Han bad om ett möte för att hitta en lösning på flyktingproblemet och situationen i Syrien, med tanke på att turkarna har militärbaser som ockuperar Syrien, att Erdogan är inblandad i Syrienfrågan och att det är en prioritet för honom på grund av den kurdiska frågan. . Erdogans ihärdiga försök att inleda en dialog med Assad mötte inget annat än avslag, likgiltighet, ointresse och en stor dos av bull-headedness. Sedan den turkiska regeringen började insistera på att upprätta diplomatiska kontakter med Assad och försöka få hans regim till förhandlingsbordet, har alla dess ansträngningar mötts av envis vägran.
För att Assad höll trogen sin arrogans och eftersom händelserna den 7 oktober i Palestina ledde till elimineringen av Irans förlängningsarm i Libanon, Hizbollah, var dessa länder tvungna att fatta ett avgörande beslut, samma länder som har en militär närvaro på syriskt territorium såväl som Arabländer som till slut tappade hoppet om Assad. Och när han gör det måste Assad falla.
Kanske var avtalet ryskt, turkiskt, amerikanskt och arabiskt men jag tror att grundplanen upprättades av Erdogan eller åtminstone fick han i uppdrag att planera och genomföra saken.
Men varför gjorde inte Bashar al-Assads regim motstånd? Varför behövde Hayat Tahrir Al-Sham (HTS) bara elva dagar för att köra Assad till flykten?
Jag tror att handlingsplanen har tagits fram ett tag nu. De krigare som tog sig in i städerna leddes av HTS-ledaren Abu Mohammad al-Jawlani (Ahmad al-Sharaa) som tidigare var ledare för Nusrafronten innan rörelsen bytte namn och blev HTS, ändrade sin retorik, utvecklades och förvandlades till styrkor kräver syrisk enhet, att mångfalden ska bevaras liksom olika religiösa samfund och statliga institutioner och att kristna, alawiter och andra minoriteter bör skyddas. Dessa krigare var väl förberedda, enligt Erdogans plan. De två ryska baserna i de alawitiska områdena Latakia och Tartus skyddades. Styrkorna var högt tränade och disciplinerade.
De var utmattade och visste innerst inne att de kämpade för att skydda en man som skulle sälja ut dem vid första tillfälle
Samtidigt har de interna förutsättningarna förändrats. Levnadsstandarden i de områden som kontrolleras av Assad har försämrats. El och vatten saknas och majoriteten av befolkningen lever i extrem fattigdom. De klarar sig knappt på en bit bröd, medan Assad och hans gäng badade i korruption, stöld och rikedom. Jag talar här om majoriteten som fanns kvar i de områden där Assad hade makten. Från den gruppen rekryterade han soldater till armén. Men armén var också i en svår situation, genomsyrad av korruption, uppfinningsrikedom och favorisering. Soldaterna var hungriga och inte ens deras grundläggande behov tillgodoses. De hade tappat tron på vad som hände omkring dem efter mer än 13 år av krig och tappat förtroendet för ledarskapet. De ville inte kämpa bara för att dö och hade redan gått igenom en bitter upplevelse under revolutionen 2011, som snart nog förvandlades till inbördeskrig. De var utmattade och visste innerst inne att de kämpade för att skydda en man som skulle sälja ut dem vid första tillfället.
Assads armé har dragit sig tillbaka och än så länge vet vi inte om de fick order om att göra det eller inte. Jag tvivlar inte på att främmande länder blandar sig i Syriens öde och försöker bevara sina erövringar på vår mark. Jag tvivlar inte heller på att vi nu, i detta ögonblick, står inför en mycket svår tid. På fyra dagar har Netanyahu attackerat 400 mål i Syrien och fått den israeliska armén att penetrera syrisk mark och ockupera flera byar. Lägg därtill oron över den politiska maktöverföringen, som kräver full medvetenhet om kraven i en pluralistisk civilkonstitution som respekterar syrisk religiös och etnisk mångfald. Plus förstörelsen som fascisten Assad lämnade efter sig. Allt detta grumlar glädjen, men glädjen kommer ändå att vara utgångspunkten för arbetet med att bygga ett nytt Syrien.
Trans. från arabiska: Marie Anell.
Läs också:
Khaled Alesmael: Syrier förtjänar att känna glädje och lägga politiken åt sidan – åtminstone tills imorgon
Saeed Alnahhal: Svenskar – varför gläds ni inte med oss syrier?
