Att kalla Försvarsmaktens julgransflygningar för ett hån mot julens fredsbudskap är både felaktigt och missvisande. Janne Dicanders insändare den 12 december landar i en märklig retorik som bortser från verkligheten i dagens säkerhetsläge, samtidigt som den antyder att vi helt bör avstå från att behålla vår försvarsförmåga. Det är både oansvarigt och naivt.
I en tid av ökad osäkerhet, med ett aggressivt Ryssland i vårt grannskap och ett krig i Ukraina som påminner oss om vad bristande försvar kan leda till, är Försvarsmaktens arbete en garanti för vår frihet och oberoende. Julgransflygningarna är inte en “romantisering av militarismen”, som Dicander hävdar, utan en tradition som omhuldas av många – en påminnelse om att våra försvarare är redo, även när vi firar jul i säkerhet.
Kallar det “maktens parader” är en grov överdrift. Det är ingen propagandamaskin, utan en symbolisk gest som visar vår förmåga att försvara vårt land. Kostnaden för dessa flygningar är marginell i jämförelse med den säkerhet ett starkt försvar ger. De resurser som satsas på försvaret är inte pengar som “slösas bort”, utan en investering i vår säkerhet och oberoende.
Janne, hävdar du att Sverige ska återgå till att vara ett land av fred och diplomati. Jag håller med om det – men för att fred och diplomati ska vara möjligt behöver vi ett försvar som gör det kostsamt för någon att hota oss. Ett starkt försvar är inte ett tecken på krigiskhet, utan en förutsättning för fred.
Låt oss inte glömma vad som står på spel. Alternativet till ett starkt försvar är ett Sverige som lämnar över sin säkerhet till andra – eller ännu värre, ett Sverige som lämnas oskyddat i en värld där fred inte längre är en självklarhet.
Julgransflygningarna är inte problemet. Problemet är bristen på förståelse för varför vi behöver dem.
Rune Ljung
